Farväl alla kramar fyllda av kärlek. Små ord. Och klingande skratt.
Jag har ett dåligt samvete som gäst över nyår. Det dåliga samvetet kommer att bo hos mig så länge som Hon med gott samvete äter sallad till lunch och grönsakssoppa till middag. När hon inte ser så gömmer jag halvfabrikaten längst in i frysen. ”Nej, jag har ingen som helst aning om hur den skräpmaten hamnade i min kyl!”
På nyårsafton slår sig det dåliga samvetet ner vid dukat bord. Då kommer även Hon som äter rättvist behandlad mat. När hon inte tittar kommer jag att gömma klunken ramlösa långt ner i halsen. ”Nej, jag skulle heller aldrig handla på Lidl!”
Fröken söder tar plats i norr och ger de öppna ytorna mer liv. Skrattet studsar mot norrländska hjärtan - Och sydländska vindar tinar upp kinder som frosten bitit.
Häxan på berget hittar toner som kittlar öron och får munnar att le. Björken knäpper i takt med dropparna som faller från taket - Och iskristallerna spelar symfonier i hänförda händer.
Klöver sex svarar med kroppens språk. Låter händer och ögon föra talan, hitta uttryckssätt i ord som glömts bort - Och även tystnaden har ord.
Så kom samtalet jag bävat för, men rösten var mörk när jag trodde den skulle vara ljus. Orden sa ”jag är orolig för dig”, men jag hörde ”du gör mig illa”. Fast det var först efteråt som jag hörde vad som sagts. Med telefonen fortfarande i min hand rann färska tårar över gammal smärta.
Jag försökte stå stadigt när jag tog emot det jag förtjänat och jag försökte ducka när annat smågrus följde med i kastet.
Men stenarna var inte så hårda som jag räknat med.
Och framförallt så lämnade de bara ytliga sår.
I morgon är en annan dag!
Man kan också rysa av avsky på ledigheten. Jag gjorde det flera gånger idag. Tillexempel när vuxna karlar har öronsnäckan till telefonen i örat. Oavsett om de pratar eller inte. Och avsett om ingen någonsin ringer till dem. Bara ett stort plastigt blinkande smycke.
När snorungar knuffar andras barn i hoppborgar ryser jag också. Fast mest ryser jag när jag ser att det är föräldern som lär sitt barn hur man ska vara när man är snorunge. Trycket på barnets tröja säger ”Jag är inte döv, jag skiter bara i dig”. Bara en framtida ligist.
Myser gör jag när dottern säger ”ja, mamma” med kvittrande stämma när vi ska lämna himmelriket som marknadsförs som lekpalatset. Fast mest myser jag när dottern tar mig i handen och säger att det var den bästa dagen i hennes liv. Bara total värme i hjärtat.
Nu försöker jag övertala kroppen att den inte ska bli sjuk. Att svullnaden i halsen beror på singstar. Att värken i ryggslutet är gästsängens straff. Och att kroppens tyngd beror på julmaten.
Min bröllopstårta
Vi som har en kantstött familj skyndar oss att åka hemifrån när bjällerklang ringer i första klockan. Vi som drömmer om borttappade pusselbitar sitter med latten i handen och låter blicken förväntansfullt svepa runt tjocka vinterjackor och halsdukar letandes efter värme. Vi som söker närheten i en vuxen omfamning surfar på avlägsna vågor på dejtingsajterna.
Jag är inte ensam. Min desperata blick möter andras. Mina tunga ord hittar andra värkande hjärtan.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Så länge jag kan minnas!
Jag sitter vid köksbordet och lyssnar till julens sista ljud. Klockan som inte visar tiden tickar högt, barnen drömmer prassliga julklappsdrömmar och familjen skrattar bakom spelkorten på bottenvåningen
En dag har passerat. En vanlig dag som fått betydligt mer omsorg än andra dagar. Frukosten har varit lite längre och fikat lite mer välsmakande. Fler smaker har samsats på middagsbordet än någonsin tidigare och glöggen har värmt leende hjärtan. Granen stod ståtlig, tyngd av skimmer och med paketen under sina vingar.
Sent somnade flickan med lockar som täckte kudden och med ögon som nyss gråtit. Dagen var för stor.
Kanske somnar mamman också. Ensam, bakom svidande ögon. Dagen var för tom.
Natten till julafton sägs vara lång
och firar det gör vi gång på gång.
Syster med kille på bubblor bjuder,
humöret i sällskapet nu nästan sjuder.
Ingen vill sova eller dra sig tillbaka,
fram tages skinkan och låter sig väl smaka.
Endast en stump finns kvar när vi sent vakna
men ingen skinkbrist till jul vi ändå sakna
Ty i kylen står en till, minst lika stor -
nu julestämning i hela familjen bor
Resten av julen ska vi äta, umgås och festa -
En riktigt god jul önskas alla som bloggen gästa!
Lillasyster har flyt.
Djävulskt flyt.
Hon klarar tentor och köper hus. Hon får mer lön och stjärnor på himlen. Hon bjuder på champagne.
Och ni vet ju hur det blir med rusdrycker i kroppen. Munnen säger saker snabbare än vad tanken klarar av. Min mun är värst. Den berättar att jag som barn klippte ut en papperssnopp, målade den rosa och klistrade fast den på en barbiedocka. Barbiedockan fick ny kort frisyr också.
De hände att dockorna hade sex.
Värst vad det var roligt då!
Alla andra skrattar jättemycket.
I dag har vi gjort kattbullar (treåringen kom inte riktigt ihåg vad det var vi skulle göra).
Men det är inte bara att göra, det. Först måste storasystern ringa och berätta att hon glömt att köpa jäst. Då måste den vuxna som är kvar hemma gruva sig lite för att än en gång tvinga ner sprattlande ben i trånga overaller. Sen måste hon upptäcka att två hälar har skavsår och två ben orkar inte gå. När mellanbarnet tänker efter så har hon ont i ena handen så hon kan inte heller gå.
Tre barn ryms faktiskt i, och på, en liten vagn. Det är tur. Tur är också att det är en kraftig lutning till affären så att den vuxna får motion. Jättetur. Verkligen.
Lussekatter kan man göra i många storlekar. Fast man tröttnar snart. Men det gör inte så mycket. Degar kan man använda till så mycket annat. Lägga på golvet till exempel. Eller klä in armen med.
Men till slut står fyra plåtar med gyllene små skruvar på bänken. Och intill står tre små tjejer och öser beröm över sina skapelser.
Det finns ett sånt i min dator. Ett julbrev alltså. Men jag har inte alla mailadresser. Vill ni ha ett så säger ni till.
Bra så.
Julefrid!
Puss!
När femåringar tappar kärleken så blir det tydligen "kallt i hjärtat". Och det finns ingen annan som gör så att det blev varmt i hjärtat heller.
När mostern naivt tittar bort görs klädhögar till landningsbanor. Pappan ertappar och tre par ögon pekar ut varandra.
När treåringar hänger julpynt i granen så är de inte så noga med symetrin.
När storasyster bäddar madrassen så gör hon det med de lövtunna lakanen. Alltså de som spricker om man fiser.
När barnen somnat kommer glöggen fram.
Vad som händer när glöggen börjar värma vet bara mandlarna och russinen.
Antingen är jag ett svin
eller så är jag en vekling.
Vilket det än är så gör det ont,
i hjärtan som inte vill värka.
Mitt?
Ditt!
Antingen är du rädd
eller så är du stark.
Vilket den än är så gör det ont,
i hjärtan som vill älska.
Ditt?
Mitt!
På dagis skulle det hämtas kusiner idag. Det hade längtats väldigt mycket. Så mycket att det spritte i små kroppar.
Men upplevelsen av att återse efterlängtade kusiner mattades något av dagisfröknar som ville ha minst lika stor uppmärksamhet. De trängde sig fram och avbröt kramar som just skulle till att ske. De klappade på barnahuvuden som ville vara stora. De önskade god jul så många gånger att julen lät som ett straff.
Fingertoppskänsla kanske?
Det finns en allmän uppfattning att norrlänningar är fåordiga. Det är inte sant. Ialla fall inte mamma norrlänning och lilla fröken norrlänning som shoppade paket i ett köpcentrum nära dig idag.
Vi pratade oavbrutet på bussen - det gjorde ingen annan.
Vi diskuterade shopping med kassörskor - och fick knappt något svar.
Vi resonerade om mat med kassapersonal - då rynkades ögonbryn.
Stockholmare däremot, det är ena tråkiga, tysta jäklar! Och inte låter de gamla damer med rullatorer sitta på bussen heller.
Och vad värst är - de har ingen snö!!!!!
-Mamma, jag älskar dig mycket mer än pappa. Dottern kryper upp min min famn och lägger armarna om mig.
Efter en lång paus och febrilt vägande av ord på guldvåg säger jag:
-Hmmm, du vet väl att man kan älska sin mamma och pappa precis lika mycket. Det finns plats för båda två.
-Jag älskar dig mycket mer, får jag till svar.
-Jag tror nog att du älskar din mamma och pappa precis lika mycket. Man behöver faktiskt inte välja. Känslan av att jag griper efter halmstrån är påtaglig.
-Du känner inte mina tankar och min kropp. Dottern svarar med mycket irriterad, men myndig stämma. Jag vågar inte titta, men jag tror att hon skjuter ut underläppen och kör armarna i sidorna.
Talking to me?
Jag vet ju hur jag blir när jag inte får det jag vill ha. Jag letar på annat ställe eller hittar något snarlikt. Det är svårt att spotta ut det man fått smak för.
Så jag kramade längre än vad får krama glöggdoftande kollegor.
Jag absorberade värmen från nackar och stickade halsdukar.
Och jag njöt.
Sen drack jag en halv flaska vin och njöt lite till!
Jag vet hur det kommer att bli, så jag har i förväg spelat in orden som måste sägas. Allt jag behöver göra är att trycka på play. Det är lätt.
Men så kliver jag in i vår värld och ord får en annan innebörd. Med blicken fäst vid ögon som aldrig kan vara mina trycker jag på play. Det är svårt.
Orden krossar två hjärtan och vår värld kommer bara att vara minnen nu. Jag blinkar tårar från ögonen. Jag kommer aldrig att glömma dig. Det är omöjligt.
Som det goda mamma jag är (se inlägg nedan) så är det viktigt för mig att min dotter får en näringsrik och välbalanserad middag. Jag tar hjälp av Frasses. Fast den lilla salladsbit de la på hennes hamburgare petade hon bort. Och så var hon så törstig att hon fick påfyllning av läsken.
Hur som helst.
Våra middagar på restauranger (och hamburgerbarer tydligen också) är mina favoritstunder med henne. Dialogen mellan oss är helt öppen. Så även denna gång. E informerade mig om att hon ville ha en styvpappa. Och hur ska han vara då, frågade jag? Liksom korthårig och så snygg att du vill pussa honom. Och krama honom.
Tydligen bor han i ett hus "i stan" också.
Men sen tystnade hon.
Funderade.
Och sa hon att hon kunde minsann inte veta vem jag ville ha.
Då bytte vi ämne och pratade om hundvalpar istället.
Jag tänker inte ge mig. Ju mer motstånd jag får desto mer stretar jag emot. Varför förstår han inte? Varför förstår han inte hur viktigt det är?
Min röst ökar i styrka och jag kan inte sitta still längre. Runt, runt i lägenheten går jag med den varma telefonen mot mitt öra.
Men så plötslig slappnar han av. Det var något jag sa. Något om att det var viktigt för mig att höra vad han tyckte. Jag förstår nu. Han var rädd för att jag skulle kontrollera.
Visst ska V också vara där?
Det ska hon inte. Förklaring krävs. Förvåningen (och misstänksamheten) kan han inte dölja.
Hon är ju också del av E's liv.
Men hon kommer ändå. Och jag är beredd. Inte redo för strid, men redo att hantera smärtan.
E svävar av lycka och berättar för alla att hennes familj är där. Hela hennes familj.
Och runt smärtan, som jag var så rädd för, finns ett skyddande lager av vetskapen om att jag gör rätt. Det är bara en gång det hugger till i bröstet. Men jag biter ihop.
E har kärlek nog till oss alla.
Det bor en kram i min famn. Någon har lämnat den där för att jag ska vakta över den tills denne någon kommer tillbaka. Men det är inte lätt, kramen sprattlar och vill vidare. Kramen låter sig inte fängslas av mig. Jag önskar att ägaren kom för att hämta tillbaka kramen. För kramens skull.
Det vilar en kyss på mina läppar. Den kittlar mig och lurar mig att le. Men den kyssen är inte heller min. Det är därför den inte vill stanna hos mig. Jag vet att kyssen kommer att sprida värme i kroppen när jag lämnar tillbaka den, för så gör kyssar när de hittar hem. De tackar för besöket.
Men det finns en risk.
Att när jag lämnar tillbaka kramen. Och kyssen.
Så smiter nya kramar. Och kyssar.
Över till mig för att hälsa på.
I mitt öra ramlar information som helt klart är till min fördel. I min spontana reaktion knyter jag näven segervisst. Men med mer eftertanke mår jag illa. Personen som delade ut informationen har som uppgift att vara neutral. Bara neutral.
Men människor är människor. Kanske väckte jag slumrande bitterhet hos personen i fråga? Kanske har min motpart klivit på någon öm tå som gjort att bägaren tippat över?
Är det ok då?
Olusten växer när jag tänker på det i ett större perspektiv. Härskartekniker och undanhållande av information. Uppgjorda matcher. Förutfattade menigar som bestämmer vem som är vinnaren och vem som är förloraren.
Diskussionen är lätt, men jag står ändå kvar på samma ställe med informationen gömd i min hand.
Om jag väljer att behålla försprånget?
Är det ok då?
Ps. Detta är inlägg nummer 900. Kan ni fatta hur många ord jag plågat er med?
Jag är lycklig. Ofta. Faktiskt nästan jämt. Det är sällan jag gråter över något som jag saknar.
Men i helgen har sinnet varit tungt. Bristen av fysisk närhet har varit så stor att tårarna bränt bakom ögonlocken. Och när jag föreställer mig julen blir det knappast bättre. Tre förälskade par och en hopplös singel.
Det blir lätt så i svårmod att olyckan bygger pyramider av mina tankar.
Nu sitter jag här och vill bara att min pojkvän (som jag inte har) ska hålla om mig. Och att jag ska somna i värmen och tryggheten av att vara älskad.
Ps. Det finns inte plats för några uppmuntrande ord typ "du kommer att träffa någon snart" i kommentatorsfältet. Jag är inte mottaglig för det nu. Kom ihåg att jag letar efter olyckliga byggstenar till min pyramid.....
I en morgonrock som aldrig vill vara stängd kryper femåringen upp i mitt knä. Diverse vassa kroppsdelar letar i vanlig ordning upp ömma ställen på min kropp. Men ögonen är mjuka och bedjande.
-Mamma, kan du inte glömma bort mig i en affär? I en leksaksaffär. Så att jag får en leksak av tanten i kassan. Och sen måste hon lämna mig på ett barnhem. Och då får jag komma till en ny mamma och pappa.
Hennes händer lirkar sig in innanför min morgonrock och lägger sig på min mage. Det blir varmt.
-Jag vill aldrig vara utan dig E, säger jag och drar henne närmare mig.
Hon låter sig omfamnas och lägger kinden mot min axel. Det blonda håret kittlar min näsa och hennes kind.
-Jag älskar dig, säger jag.
Hon svarar:
-Jag vet mamma!
Och så glider hon ner på golvet igen och försvinner iväg till vardagsrummet där mjukishunden Patrick väntar på henne. Själv sitter jag kvar med värmen kvar på min mage och med en kopp te som doftar glögg och en smörgås med julskinka på.
Det är fredag och i kollegans ögon skymtar jag en glimt av helgstämning. Av anledningar som jag bara anar mig till så törs han fortfarande inte kliva in på mitt kontor. Han stannar i dörröppningen och söker kontakt.
Lunch, frågar jag.
För sent upptäcker jag att jag är hans älskarinna. Bekanta till honom följer min kropp från topp till tå med blicken. Och jag kan inte undgå att se att glimten i kollegans ögon nu ser ut som ett par vinglas senare. Han sträcker på sig och njuter av avundsjuka blickar.
Hon är min tjej, skämtar han med byggherren.
Jag fnissar som ett smycke ska göra innan jag hämtar mig.
Nej, det är han som är min kille.
Och vips är jag ett ännu hetare byte.
Fan.
Gifta femtioåringar är inte precis min målgrupp….
Här sitter jag och tristessar en snövit fredagkväll i december. Med ett passivt engagemang följer jag Idolfinalen, medveten om att mitt liv inte kommer att förändras för alltid ikväll.
Vad övrigt är så håller jag tummarna för att Jidhe ska plockas bort från rutan. Han får mig att skämmas för att jag är en människa. Jag är hellre smörkniv i björk än en spretig frisyr på tv.
Norrmalmstorg. Västerlånggatan. Gå direkt till gå.
Kommer ni ihåg?
Spelet som ni slukades av för ett gott antal år sedan? Röda hotell och gröna villor som skramlade skönt i handen. Storasystern som alltid skulle vara banken. Lillebrodern som fortfarande tjatade om en omgång till när den nötta kartongen för länge sedan ställts undan.
Vart tog vi vägen? Vi som i timmar satt på hårda stolar under kökslampan. Vi som kunde Stockholms alla gator utan att ha varit där.
Kanske finns några kvar som förvuxna tonåringar i föräldrahem som övertagits, men inte hunnit renoveras om än. Där snön framför garaget lämnat färska spår av en skotermatta. Där det bjuds på rostade mackor med hallonsylt från farmor.
Eller.
Kanske finns spelet i Nintendos senaste spelkonsoll. Kanske skjuter tvåbarnsföräldrar undan soffbordet från IKEA och breder ut en plastig matta kopplad till skärmen. Kanske skramlar röda hotell och gröna villor på golvet framför morötter i stavar och tzatziki-dipp.
Vilken tur att jag lärde dottern hur man hanterar ilska och frustration i morse, för i kväll hade hon stor nytta av den visdomen. När mamman berättade att det var läggdags visste hon att det var OK att skrika högt och smälla i dörrar.
Jag var en stolt mamma minsann.
Klockan fem minuter EFTER tidtabellen väljer dottern köra maktkampen över ett par vinterskor. Med blicken fokuserad på mig och med armarna i sidorna proklamerar hon:
”du ska ta på mig skorna”
Själv har jag tandborsten i ena mungipan, mobilladdaren tvinnad runt halsen och svett under armarna.
”nej, du får ta på dig skorna själv”
Redan när de eldsflammande orden lämnar mina läppar så förstår jag att jag är förloraren. Och det inser olyckligtvis den tjuriga femåringen också. Hennes späda axlar åker bakåt och näsan uppåt när hon kliver upp på podiet.
”nej”
Hon vet att det är allt hon behöver säga. Mamman har inget att kontra med. Så mamman tar till våld och knövlar ner hela barnet i skorna. På vägen ut kastar mamman en blick i spegeln och ser att pannan nu pryds av bokstaven ”L”.
L som i loser!
Hittade den här texten på syrrans blogg. Jag skrattade. Och rev av en fis.
Som en hel karl!
Min syster må ha en pung, men när krutdimman lägger sig över lokalen och jag vadar fram bland tomhylsorna som ligger utspridda över golvet så gör jag det med kraftfulla manliga steg. Pipan är brännhet och tavlorna är sönderskjutna. Jag hölstrar och betraktar förödelsen med ett nöjt flin i ansiktet. När jag senare på kvällen snyter krutrester ur näsan konstaterar jag att mina cojones både är större än syrrans, och betydligt hårigare!
Det bor någonting i min kropp. Definitivt en kvällsvarelse för så fort som jag sluter mina ögon så börjar den röra på sig i mitt bröst. Vecklar ut sina långa tentakler och sprider svag, men ända kännbar oro utmed armarna och ner mot magen.
Jag får svårt att somna.
Styker mig över bröstet för att den ska lugna sig. Men jag tror att man måste stryka över ryggen.
Dit når jag inte själv.
Mitt liv är fyllt av kärlek. Små händer som trevar sig in i nacken. En ironisk tunga som provocerar mig till skratt. En häxa med fler sanningar än jag kan hantera. En man med bokstäver som ömsom roar, ömsom tröstar. En kvinna med svindlande omsorg. En man med skummad mjölk som fastnar på överläppen. Bland andra. Mitt buffébord av kärlek sträcker sig längre än så.
Men det är mannen med skummad mjölk som jag tänker på nu. Han som fyller tystnaden med ord och hög musik. Han som kramar hårt och doftar varmt. Min vän, som jag vill lägga mjuka kattungar i famnen på, så att jag får se honom fullständig tappa konceptet av i ett hav av tassar, sylvassa tänder och kittlande morrhår. För han är som vackrast när han glömmer vem han vill vara, när han fyller tystnaden med ord som blöder.
Även den starkaste kan behöva en kattunge ibland!
Häxan på berget spår att jag kommer att träffa en rädd, men modig man. (hon säger rätt mycket, men just den där meningen väljer jag att luta mig mot ett tag)
En bortglömd lergryta sprider värme och dofter från en kryddig vinstek. (tre år tog det innan jag vågade närma mig husmorsattributen igen)
Föreställningen se musiken, hör orden väckte lugnet och vaggade ilskan. (är roboten en han?)
I övrigt är timmarna tysta!
Den lilla tjejen i omklädningsrummet stirrar ogenerat på en medelålders kvinna som klär på sig. När kvinnan knäpper sin svarta spets-bh så kommenterat flickan att det är hål i tyget. Kvinnan svarar att det kallas för spets och frågar i sin tur om flickan vi ha sådana kläder när hon bli stor.
Med våta ögonfransar och rufsigt hår står han framför mig igen. Den här gången med vakna ögon.
Ord som lämnar darrande läppar bildar ingen mening. Armar hittar inte rätt ställe att vila på och fötterna skruvar sig ner i kaklet...
...men en vaken blick slickar hans kropp.
Tvingar hjärtat att lämna hettan för att låta kroppen svalkas. Armtag efter armtag för tankarna sakta tillbaka till verkligheten. Musklerna töms på kraft...
...men i bastun blir fantasierna heta igen.
Konturerna av din kropp fyller mig. Men jag hindrar impulsen att krypa in nära dig och döljer smärtan bakom en hurtig stämma.
Du lyfter inte blicken. Låter besticken överrösta dina tankar.
På darriga ben slår jag mig ner utom synhåll. Men känslan av dig kan jag inte gömma. Orden strömmar ur mig och handskas väl av en varsam vän.
När du går söker jag din blick, men får den ej. Du gömmer din smärta bakom tunga ögonlock.
Jag ropar i tystnad:
-jag saknar oss!
Min blick mot din rygg faller tungt till marken när du lämnar mig.
Tårar fuktar händer som inte fick röra.
37 meter berg håller i vajrarna. Det känns tryggt. Bergsäkert liksom.
Notera spiran allra, allra längst upp.
Så här ser spiran ut på nära håll.
När bron byggdes så brann det här. Då dog alla. Men när de fyra som var längst upp överlevde, ja, då slutade de andra också att vara döda. Han som körde kranen som lyfte ner de fyra strandsatta, skickade in korgen i eldhavet och räknade till tio. När han tog ut den igen hade han fått napp. Fyra små sotiga pojkar.
När man (män?) sköter underhållet så måste man (män?) gå på kablarna. Är det inte lite halt frågar jag? Det är det tydligen inte. Det sitter halkskydd klistrat på kabeln. Jamendåså, svarar jag.
Nyfiket studerar jag skylten som hänger på sniskan. Spiken som håller den fast är nött av hårda, salta vindar. Men budskapet lockar. Väskan på min rygg besvärar mig inte när jag målmedvetet sätter ena foten framför den andra längs stigen. Ja, jag är förväntansfull. Det doftar gott och jag låter intrycken fylla mina lungor.
Kanske visslar jag,
men hursomhelst slutar jag när stigen plötsligt tar slut.
Tillbaka vid korsningen väljer jag en ny väg, den som lånar ut en lackande röd cykel med en liten korg fram, som rymmer en ryggsäck. Vinden ruskar om mitt hår och virvlade känslor leker i min mage. Träden böjer förvånat sina grenar när de ser mig passera.
Kanske sjunger jag,
men hursomhelst slutar jag lika plötsligt som vägen tar slut.
Det är med stor möda besvikelsen bär mig tillbaka till vägskälet och för varje nytt steg jag tar så tappar hoppet ett argument.
Nu sitter jag där vid vägskälet på en stubbe, och väntar på att argumentationen i min kropp ska tystna.
Kanske gråter jag!
På besök är 20 män med krypande hårfäste och nötta skjortor. Män som skummar förbi texten under rubriken ”vegetariskt”. Män som har höga skratt och ryggdunkar.
Vi ska lära dem se riskerna på arbetsplatsen. När jag serverar kaffet från en pumptermos som läcker så ser jag djupa ärr i pannor, dagsfärska sår över tummarna och ryggar som böjer sig för ryggskott.
När jag spiller kokande kaffe på en utsträckt hand ligger den orörligt kvar. Ingen fara säger han, jag jobbar på smältverk. Det där var bara roligt!
Hitta risker?
Hm!
Jag tror föreläsaren har fått något att bita i.
Fröken söder glömde kvar sin skånska i mina öron igår kväll.
Det blir lätt så,
det sista intrycket på kvällen tar man med sig till dagen efter.
Jag hade tur,
att jag inte pratade med Tarja Halonen, för då hade min värld inte varit begriplig idag.
Och till råga på allt så hittar jag denna bild på Google. Så nu får jag bajsa stående!
Är det mina tolkningar eller har män svårt att lämna den trygga bubblan som en relation utgör?
När jag börjar skrapa på ytan så upptäcker jag flera relationer som inte bygger på mer än kompisskap och smarta logistiska lösningar. Känslorna har för länge sedan lämnat mannen. Han stannar kvar som en trofast hund, trots mental trötthet. Orden ”jag har aldrig känt så här för någon” tappar all gnista när han inte vågar följa de nya vägarna, utan väljer de gamla upptrampade, trygga stigarna. Vad är det som gör att han inte vill ha allt, eller tycker sig inte förtjäna det? Finns det en offerkofta i storlek XL?
Är uppoffringen ett billigt pris att betala för illusionen om ett lyckligt liv?
Och han som lever i en relation så dålig att han måste straffa ut sig med en otrohetsaffär. Lämna ansvaret till kvinnan att kassera relationen, fatta de tunga besluten. Fegt, men ack så vanligt. Och lika fegt är det att byta en relation mot en annan. Jag kan aldrig tänka mig att känslor för en person slutar i samma ögonblick som känslor för en annan person tar vid.
Är det inte bedrägeri att spegla känslor man inte har?
Men undantagen värmer. Män som vågar prioritera sin egen lycka, vare sig det betyder att lämna relationen eller ta ansvar för att den ska bli bra.
Är det inte värt att böka och stöka lite för att man ska få vara lycklig genom hela kroppen?
Vad är er erfarenhet?
Ps. Jag upptäckte att jag kunde byta ut ”han” mot ”jag” och vips passade beskrivningen ganska bra in på mig själv. Eller i alla fall som jag var förut. *skrapar med foten i golvet* Ds.
Dra nu inga slutsatser om storleken på min pung när ni ser hur små mina fötter är. Och om bilderna uppfattas som suddiga är det ni som är fulla, inte jag!
Återigen klev minnen in i mitt liv. Minnen i ögon som vilar lent mot mitt ansikte. Minnen om delad smärta och smygande åtrå. I ett obevakat ögonblick knarkar jag ögonkast igen. Flyttar mig så att blicken ska träffa mig. Fångar uppmärksamheten och håller den varsamt i mina händer. Jag tappar kontrollen om tid och rum, men natten är min.
Jag har alltid varit intresserad av dig, säger han och orden träffar mig i magen. Jag tappar andan.
Återigen är verkligheten overklig. Känslor har levt i tystnad i fem år. Framför mig står en famn jag vill drunkna i när orden har tagit slut. En värme som inte bränner mig. Ett leende som jag vill lära mig att locka. Men när fantasierna bildat meningar så dör de. Jag vänder mig om och går hemåt i kylan. Du går hem till värmen från din familj igen.
Jag är kvinnan som alla vill ha, men som ingen vill ha. Jag är gropen där drömmar töms.
Så var jag där igen i det vackra huset. Den här gången för att fira en ny epok. En fest när man gifter sig, och en när man skiljer sig. Nu var det skiljt!
Mina förberedelser var minutiösa. Barnvakterna hade rest 24 mil. Kjolen hade shoppingkonsulten hittat. Sminket hade kostat en förmögenhet. Huset klädde mig…eller var det tvärtom?
Värdens blick var överallt och fötterna bildade stig till kök och vinkällare. Aldrig var mitt glas tomt och aldrig var min mun tom på vare sig ord eller god mat. Jag friade två gånger.
Vackra leenden dansade, mjuka ögon fann hjärtan och händer pratade med varandra.
Jag somnade med glitter kvar i ögonen.
Tack min vän!
Det är galet vad snyggt lillasyster har bott då. Men nu är det försent att snylta på gästfirheten. Lägenheten ska bort.
Några spekulanter?
Tur i oturen är att de ska byta upp sig. Nu blir det suterängvilla med öppen planlösning och kamin. Jag lyckades inte få henne att berätta var gästsängen skulle stå. Märkligt hur folk prioriterar. Jag kan väl inte dela rum med nån Lundhag (eller vem det var som hon yrade om) heller.
Redan när jag parkerar bilen skymtar jag Gammal Man genom rutan. Återigen ropar jag numret över disken och återigen säger han:
-Ditt paket finns inte här!
-Jo, det gör det för jag ringde i morse i frågade.
-Ditt paket finns inte här.
-Jo, faktiskt!
Ropar mot de andra kunderna:
-Ni får ställa er i andra kön, jag måste leta igenom trehundra paket här.
-Kan du inte söka på mitt namn då?
-Kom runt här och titta så får du se på skärmen att ditt paket inte finns här.
-Men, herregud! Jag kan väl inte ert system heller.
-Har du kollinumret då?
-Japp, vaaaarsååågoood
-Jaha, det måste vara någon bugg på datan.
-Minsann
-Ja, fel på datan. Här är paketet!
-Taaack sååå myyyyckeeeet
-Hmfr
Tog några raska kliv upp till Åhléns på lunchen. Och trots att jag inte ens hade fyllt bottnen i den lilla varukorgen så slutade notan på ungefär vad en mindre bil kostar. Smink är guld i olika former! Jag köpte pulverform, mousseform, flytande form och fast form. På lördag kommer jag att se ut som ”a million dollar baby”. Fast utan blåtira. Hoppas jag! Man kan aldrig så noga veta. Tänk om någon försöker sno mitt smink?
Nåja, tillbaka till den tappade tråden!
När Åhlénstanten, i sedvanlig stormönstrad skjorta och pråligt halsband, såg min darrande hand när jag betalade, så stoppade hon ner en näve gratisprover i min påse.
Nu har jag flytande guld i små engångsförpackningar också.
Praktiskt!
Jag har en ljuvlig bekantskap som väntar på mig. Fick till och med ett sms som berättade var. ”Jag är en herrelös minidator som söker ett nytt hem. Ta hand om mig!” Eftersom jag omöjligt kan motstå det som är gulligt så småhoppade jag vägen fram till postens utlämningsställe.
Blev stoppad i dörren av en gammal kollega som begåvats med väldigt många ord. Mitt ansikte var vänt mot honom, men fötterna pekade mot disken. När jag äntligen lyckats skaka av mig honom så kastade jag numret jag fått i sms:et till Gammal Man på andra sidan lokalen. Han sköt upp glasögonen och pekfingervalsade sig fram till att mitt paket inte fanns där.
-Men, jag har ju fått ett sms, bräkte jag nära tårarna.
-Ditt paket finns inte här, upprepade han igen.
-Men vad ska jag göra då, frågade jag med darrande underläpp
-Ditt paket finns inte här, upprepade han igen.
-Men vad ska jag göra nu då, frågade jag. Den här gången med en illa dold irritation.
-Ditt paket finns inte här, upprepade han igen.
-Ja, men va fasen!
-Ditt paket finns inte här, du får kanske ringa leverantören, avslutade han och vände sig till mindre besvärliga kunder.
Väl hemma ringde jag posten. Efter en evighet i kö så fick jag veta att de inget kunde göra om jag inte hade kollinumret (och det hade jag inte för nätet har varit nere i flera dagar nu, men det är en helt annan källa till irritation).
Idag har jag spårat paketet. Det fanns på ovan nämnda utlämningsställe. Bäst att ringa och dubbelkolla!
-Jag har fått ett sms om att mitt paket är hos er, bräkte jag i telefonen.
-Ditt paket finns här, upplyste kvinnan mig om.
-Men, är du helt säker, frågade jag med tvivlande stämma.
-Ditt paket finns här, upprepade hon igen.
-Men igår så sa Gammal Man att det inte fanns hos er, envisades jag.
-Ditt paket finns här, avslutade hon och lade ifrån sig luren till förmån för mindre besvärliga kunder.
Ännu ett fantastiskt erbjudande i inkorgen på Spray Date. Jag förstår om ni stadgade tittar längtansfullt över staketet till det gröna gräs som växer i min värld.....
"Jag vill se dig fetare. Jag tror att du har potential att växa ganska rejält. Om du vill så kan jag bli din matcoach över Internet och tala om för dig vad du ska äta, hur ofta o.s.v. Men då måste du lyda mina råd.Om du är intresserad så ska du skriva din e-postadress till mig nu.
Nej, jag är inte någon sjuk feeder som vill se dig dö eller bli immobil. Jag gillar bara överviktiga tjejer och att få halvmulliga (eller t.o.m. smala) att bli större. Svara inte om du inte är intresserad då ditt brev i så fall bara kommer att kastas bort utan att läsas och du därmed bara slösar bort bådas vår tid. Skriv inga gästboksinlägg heller -- de anmäles och tas sedan bort. Tack."
Inom det närmsta året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas: en permanent ordförande för Europeiska rådet, en representant för Utrikes och säkerhetspolitik, en talman för parlamentet och en ordförare för kommissionen. I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster. Det är dags för förändring! Om uppropet får minst en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt Principen för deltagandedemokrati i Lissabonföredraget.
Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, skriv under!http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front
Jag hade så sjukt mycket sex med kollegan i natt att jag rodnar bara jag tänker på det. Han sitter i rummet intill och jag undrar om jag ska berätta det för honom.
Klockan halv sju på morgonen har jag ett väldigt rikt språk. Meningarna är långa och innehåller formuleringar som ”herregudjagtrorjagblirgaaaaalen” och ”menskitidetdå,jagbryrmiginte”. Dottern törs inte ens kommentera att man inte får säga ”fan”. Grannarna vågar inte komma ut i trapphuset. Och bilen startar utan att gnälla det minsta.
Klockan halv nio har ovädret dragit förbi för jag hittade smörgåstårta i kylskåpet.
Så kom de miljoner konferensblock som vi hade beställt. Äntligen! Ett evigt skickande fram och tillbaka till tryckeriet. Jag vill ha så, men inte så. Nej, nu missförstod du mig, jag ville ha så. Fast nu ändrade jag mig, jag vill ha så istället.
Nej, men titta där! Det är fel mailadress!
Skyndade mig att lasta över ansvaret på tryckeriet. De hade ändrat från .nu till .se. Han förstod inte hur. Jag förstod inte varför.
Sedan grävde jag djupare i vår konversation.
Det är jag som gjort fel!
Jag tror jag packar ihop och går hem för dagen. Det räcker nog så här!
[uppdaterat: Vi äger båda adresserna! Lyssna noga så hör ni mitt "puh" susa i grantopparna och flaggstängerna]
De små snabba stegen på andra sidan dörren får det att susa i mina öron. Och smala armar som ringlar sig runt min hals i en alltför hastig kram gör att det slår lock för öronen. Från och med nu vandrar jag i skuggan av den varelse som har låst min blick till sin dansande kropp.
Jag vill veta allt, men samtidigt spara hennes ord i en liten ask nära mitt hjärta för att öppna när det är kallt.
Jag vill röra vid hennes händer, men samtidigt låta dem färglägga min värld.
Jag vill ta kontrollen över den hårtest som hela tiden envisas med att ramla ner i ansiktet, men samtidigt vill jag se henne skaka huvudet på det där sättet som får hennes hår att glittra.
På kvällen ser jag fötter som flyter samman i en dimma av tårar när hon springer till famnen hos en annan. Kvar finns doften av choklad och skratt i mina händer.
Jag tänker på någon som verkligen lyssnar, inte bara väntar på att få prata.
Jag söker någon som kan tekniken med att fånga ett overallklätt barn på flykt för att torka en snorig näsa.
Jag väntar på någon som pussar mig på näsan bara för att jag är så söt när jag blir nervös och pratar på om saker jag inte vet vad jag säger som att solen lyser idag och att vädret är bättre än förra året vid samma tid men då var jag inte ute så ofta för att då hade jag ju så mycket att tänka på men nu är det som det är och så…..
Jag önskar någon som, trots blodsockret i botten, inte tar genvägen förbi flottig falukorv och pulvermos som växer i munnen.
Jag längtar efter någon som lägger armarna runt mig när jag inte vet att jag behöver det.
Jag fantiserar om en hals som doftar varmt och läppar som får mig att glömma.
Jag drömmer om någon som låter mig stryka bort tårar med tummen och som andas lugnare med huvudet mot mitt bröst.
Klockan är långt över midnatt, ögonen är slutna och uppmärksamheten vilar, men jag uppfattar ändå orden från en vän.
Vissa träffar man bara för att man sedan ska veta vilka man egentligen passar ihop med.
Jag smakar på innebörden och inser att jag nu hittat min mall. Nu vet jag vilken typ av människa som jag vill ska rubba mina cirklar. Det var inte den jag trodde.
Tänk dig att du är sugen på te. Tänkt dig att det enda du kan kommunicera med mannen bakom kassan är ordet te. Tänk dig sedan att han stoppar ett obestämbart föremål i din hand som tillsynes inte har något som helst att göra med te. Och bakom dig växer sig kön längre och längre.
Till höger om dig står två kannor. Den ena ser ut att innehålla te, den andra är bara vatten. Du tvekar när du anar en doft av kaffe från kannan du nu håller i din hand. Vänlig själ pekar på vattnet, men bitarna faller inte på plats. Vänlig själ pekar på vattnet och den märkliga tången. Fortfarande förstår du inte logiken. Vänlig själ häller upp vatten i sin egen kopp och visar hur man hanterar tesilen.
Och kön börjar rulla på igen. Ordningen återställd.
Förvirringen kvarstår.
Du vet att du är i Stockholm när:
...du betalar för bröllopssviten och får städskrubben. Illa dold lukt av avlopp ingår givetvis.
...din omgivning inte tror att du hör vad de säger i mobiltelefonen bara de vänder sig bort
...det bara är de som får pengar av dig som säger hälsar, och ju mer pengar de får, desto fler kroppsdelar inkluderar i hälsningsmeddelandet. För 200 spänn så ingår ej ögonkontakt. Det gör det däremot om du passerar 300-kronorsgränsen. För 1500 så lägger stockholmaren till ett leende och ”ha en trevlig kväll”. Tack!
...du ser fler med rakade skallar, än med hår.
Du vet att du är hemma igen när:
...busschauffören tar omvägen förbi ditt bostadsområde med flygbussen. Tack!
...du kan ta sparken till jobbet. (En stillsam bön om mindre grus på vägarna sändes dock uppåt.)
...kollegan tar med sig mormors hemmagjorda rulltårta till fikat.
Jag har alltid känt så här, viskar jag och med ens väcks minnena i min kropp.
Bilden från rummet där jag första gången hörde din röst. Jag behöver inte ens blunda för att veta var du satt. Jag behöver inte ens lyssna för att höra ljudet av stolar som skrapar mot trötta golv och mitt andetag av lättnad.
Känslan från din blick när jag lutade mig in i din bil, hettar fortfarande mot min hud. Jag minns frågan jag ställde och jag minns ditt svar. Det var höst.
Jag minns hur jag skrattade nervöst där mitt i sommaren när vi möttes på marknaden. Jag minns hur din blick lämnade mig flera gånger och jag minns hur ont det gjorde när mina känslor var starkare än dina.
Det var vinter när du lät min arm smyga sig runt din och jag minns prassel av din jacka och vännens bekymmersrynka i pannan.
Det var nyss som jag inte kunde andas.
M får bestämma restaurang. Han hittar Stockholms äldsta som varit död i flera år nu. Kyparen tittar förvånat på oss när vi kommer in och sätter oss vid det öde bordet längst in. På min tallrik serveras bortglömd schnitzel och ett hav av svårbalanserade ärtor. M ser min blick och låter mig byta tallrik med honom. Hans mat har trots allt bara varit död sedan i somras.
Bakom bardisken lägger servitören ifrån sig sina kedjor innan han tappar ett par droppar vin (blod?) till i våra glas.
Jag är helt säker nu.
Jag har dött och kommit till….
…Stockholm!
Liten tjej i ljusrosa täckbyxor har längtat efter sin pappa och flyger upp i hans famn när han passerar genom dörren. Passagerarna bakom får vänta. Små barns kramar är viktigare!
Familj välkomnas av kommunanställd kvinna. Hon pratar deras språk, fast hon delar inte samma färg på huden. Väskorna är många och barnen väluppfostrade. Kanske ska de börja ett nytt liv här?
Män i grått hår och mörkblå slipovers står på samma rad de alltid står. Ett par av dem vaggar ut, utan sällskap. Men de kommer åter. Med samma släpande steg och matchande uniformer.
Äldre man som fastnat med bältet i säkerhetskontrollen söker öl i baren för att släcka törsten. Bältet glömde han att stänga och det slår mot benet för varje steg han tar.
Flickan bakom disken tar 18 kronor för en kopp te utan att titta upp från boken.
Jag bloggar!
Huvudet var fortfarande tungt, men när jag äntligen lyfte huvudet bländade solen mig och jag förfördes av ljuset. Jag drog koppen med varm choklad närmare mig och lyssnade till mina egna andetag. Det finns någonting annat som jag skall höra, men än kan jag inte tyda det. Än är det bara ett stilla sorl.
Jag blir medveten om min kropp och känner att mina steg vill röra på sig. Med musik i mina öron och en mössa som jag dragit ner alltför långt över öronen, släpper jag kontrollen. Nysnön tar emot mina steg, och isen under får mig att tappa balansen. Men jag låter min balans tappas. Att tappa fotfästet är något jag försöker acceptera och jag är tacksam för träningen och för kroppen som instinktivt ställer mig stadigt igen.
Plötsligt står jag uppe på berget och beundrar utsikten som kan bli min. Det lilla radhuset jag sneglar på ligger som en fågelholk i sluttningen. Jag tar några extra steg i snön innan jag vänder hemåt igen.
Han som inte är min, dök upp i mitt liv igen och det steg som jag borde tagit bakåt blev ett kliv framåt istället. Rätt i hans närhet fastnade jag. Och fingrarna som följde benets konturer berättade det som läpparna inte tordes säga. Och luften mellan oss delades av gemensamma andetag.
Han som inte är min, lät mina händer gå vilse i hans hår, men över tankarna hade de ingen kraft. Han lät ögonen kasta omkull fattningen, men över läpparna tog de ingen kontroll. Och huvudet vilade tryggt mot en axel som väntat.
Jag vet inte om ni tror mig, men världen höll andan ett ögonblick när armen fann sin plats runt midjan.
Men.
Han är inte min.
Ikväll kommer jag att ha svängdörr in till glögg och singstar. Men jag ska vara borta hela dagen så det gäller att proritera tiden rätt.
Jag tar sovmorgon och snifflar (dvs läser bloggar lite för maniskt och lite för tvångmässigt).
Jag har rutiner. Varje morgon åker jag två mil västerut för att lämna min dotter på dagis. Varje morgon möter jag min tandhygienist inträngd i den lilla röda bilen. Typiskt för den yrkeskåren att tro att det går att stoppa in hur mycket som helst i en liten yta, tänker jag. Varje morgon möter jag den hurtiga och vindpiskade kvinnan på promenad med sina två lurviga hundar. Ibland har hon tröttnat på lurvet och rakat av båda hundarna pälsen, mest på våren tänker jag. Varje morgon hamnar jag bakom mamman som bildar lång kö med sin senapsfärgade Volvo. Det är märkligt att jag alltid parkerar min bil på jobbet före henne, tänker jag.
Men idag är en annan dag.
Dottern får snöflingor på näsan när hon studsar fram mot det dagis där pappan ska hämta henne senare. Bärgningsbilen får lirka upp ett lås till en bil som står och brummar för sig själv med chauffören utanför. Och jag möter en bil på fel sida mitträcket.
Ok, jag kanske inte städade vinden, men jag kan faktiskt ingen sång som handlar om att röja i bokhyllan. Faktiskt!
Det jag hittade i min bokhylla var en dagbok som jag skrev när jag var tolv. Fullspäckad med hemligstämplat material och svordomar. Jag antar att jag var i svordomsperioden.
Här kommer ett par rader som kommer att roa de som känner mig.....
Jag fick måste diska under mina protester, så jag var sur och jag bestemde mig att inte prata men det kan jag inte.
(alltså inget nytt under solen där inte)
...du hörde att Anna Lind mördats?
Nyss ätit en hotellfrukost i Göteborg och vandrade mellan badrummet och nyheterna och la de sista detaljerna till min ytlighet. Minns nyhetsreportens min i detalj.
...du hörde att flygplan hade kraschat in i Twin Towers?
Vandrade nerför trappan efter en föreläsning i Östersund när föreläsaren kom rusade tillbaka med andan i halsen för att berätta om kraschen. Såg inga bilder förrän långt senare på dagen, men hörde allt i bilradion på vägen hem.
...du hörde om Princess Di's olycka?
Mötte en man påväg till hyreshuset som jag bodde i och som frågade om jag visste. Hade aldrig pratat med honom tidigare och aldrig sen.
...du hörde att Olof Palme mördats?
Inget minne.
Ni kanske har andra kristallklara minnen från fler historiska tillfällen? Låt höra! Komplettera min lista.
Följer en länk som leder till en artikel om seglivade myter om kvinnor i karriären. Om att man inte skulle tjäna pengar på jämställdhet, om att det nästan inte finns några kvinnliga förebilder, om att kvinnor inte vill göra karriär, om att ....ja, ja, ni fattar.
Nästa rubrik lyder: våld mot kvinnor i arbetslivet ökar.
Tro fan det! Vi måste ju ta till våld för att komma någonstans och dörrvakten är en stor och fet mansgris, som uppenbarligen slår tillbaka när vi försöker pressa oss förbi.
Hörde jag någon grymta?
Jag saknar ord. Vet inte var jag ska börja. Det som just hände, var så orealistiskt att mina ögonbryn kommer att växa fast som två stora frågetecken.
Det ringde på dörren och utanför stod en välklädd (nåja, hyfsat ialla fall) man i min ålder (nåja, hyfsat ialla fall, hans ålder var svår att bedömma) med en imponerande kroppshydda ackompangerad av en lika imponerande odör.
"Jag letar efter en kvinna. Till mig! Är du singel?
Eeeeh.
"Vad tror du, är du nåt för mig?"
Mätaren slog i taket. Mer ofrivilligt singel kan jag nog inte bli. The bottom is nådd!
Jag hjälper honom på traven och knuffar honom från kvarteret med 95% pensionärer (och EN aldrig så tragisk singel). Hänvisar till dålig marknad.
En halvtimme senare är han tillbaka. Undrar om jag inte ändrat mig. Han hittade ju ingen annan.
Nu fick jag ont i huvudet....
Jag vaknade i morse av att femåringens arm brände mig. Svårt att säga hur varm hon var eftersom hon pratade oavbrutet, med termometern guppandes likt revolvermannens Marlboro i mungipan. Definitivt för varm för dagis i alla fall (hur som helst så var jag ändå tvungen att sätta henne på nikotinavvänjning).
Men nu ska ni få höra! Så fort jag hade ringt och meddelat dagis så försvann febern som genom ett trollslag. Hon har inte legat i soffan och varit spädbarnsberoende av mig idag. Hon har inte ätit bigpacklådor med glass. Hon har inte yrat...eller förresten. Det är det hon har gjort. Yrat omkring över möbler och mammor. Krävt min medverkan i alla lekar. Ätit gigatinska portioner mat.
Jag vet inte vad jag ska skriva på FKs papper?
Grundlurad kanke!
Bonusmaterial: Palt studsar. Korkade mammor ringer jobbet och får såklart arbetsuppgifter trots att det vabbas.
Min kompis D försökte berätta för mig att jag kanske var lite för uppenbar i mitt letande. Han antydde att kikaren kanske inte var standardutrustning, att avlyssningsutrustningen kunde verka avskrämmande och att jag kanske, eventuellt, skulle spara repet till senare.
Bah! Vad är det han antyder? Det var ju inte precis så att jag flörtade i kyrkbänken på Gospelkonserten senare på kvällen. Definitivt inte. Och det första jag gjorde när han satte dig vid vårt bord var inte alls att titta efter om hade ring. Definitivt inte.
D kan inte ha mer rä…öh, jag menar fel. Fel ska det såklart vara. Fel.
En av de där stiliga männen på mitt jobb hade lite otur när Gud delade ut känslor. Han fick nämligen bara en känsla att jobba med, nämligen försiktigt positiv. Äh, kom igen! Det kunde ha varit betydlig värre. Överdriven pessimism och ett liv med tung medicinering och tröjor med jobbigt långa ärmar. Eller tvångsmässigt kissnödig. Jojo, den du!
Det var i veckan som kunde jag ställa den korrekta diagnosen. Mannen i fråga gled nämligen in på kontoret med levrat blod, tjock kompress och 24 stygn på huvudet. Han hade tryckt in taket på en Ford Mondeo med hjälp av sin bil på förmiddagen. Han återberättar händelseförloppet, inklusive delen när han bad ambulansen svänga förbi hemmet för att hämta mobilen, i samma tonfall som han brukar prata om golfrundan. Försiktigt positivt.
Man undrar ju onekligen om det går att provocera fram andra känsloyttringar. Jag tar det som en utmaning. Var ska jag börja?
Fick en komplimang av femåringen för att jag hade så många dammråttor under sängen.
Det är inte fysik, det är kemi tänker jag när jag vänder mig om och möter hans blick. Luften mellan oss reagerar och blir elektrisk. Bakom mig stannar klockan.
Jag rör mig på ostadiga ben på en väg som lutar mot honom. Jag tappar balansen för att nudda vid hans arm. Stannar längre än nödvändigt och snubblar allt oftare. Han möter mig med en blick som får fjärilar att dansa i min mage. När han talar är orden ostadiga och han griper tag i mig för att hålla balansen. Stannar längre än nödvändigt och svävar allt oftare.
Gå inte, viskar jag i hans kropp och han stannar. Stannar tills verkligheten skriker högre än känslorna.
Han lämnar sin hud mot min kropp när han går. Länge andas jag resterna av hans omfamning innan han försvinner ur mitt liv igen.
Han är inte min.
Häromdagen skrattade jag åt pseudonaja som sa dumma, dumma, DUMMA dig till sin tvååring. Jag hade min pedagogiska höjdpunkt i morse när jag drämde stickade fingarvantar i golvet, sparkade matlådan över golvet och stängde in min på toan för att dottern fick knövliga strumpor i skon.
Jorusåatt!
Vaknar av att någon kryper över mig och perforerar min lårmuskulatur med små, vassa knän.
Gnuggar gruset ur ögonen och följer de vacklande stegen mot toaletten. Det var tydligen inte förhandligsbart att jag skulle få ligga kvar under mitt varma täcke.
Utan att tända krånglar femåringen sig upp på toalettstolen. Jag lutar mig mot dörrkarmen och kisar på henne genom smala springor. Ser i dimman att hon sträcker sig mot handfatet. Uppenbarligen hade momentet att torka sig rationaliserats bort, vilken jag påperkar. Hon stannar upp i sin rörelse och tittar upp mot mig. Sträcker sig istället efter handduken.
Övertydlighet i midnattsgrus rekommenderas!
Orden rullar ner genom mina öron och landar med ett klirr. De sticks. Jag trycker på naveln och väntar på magen att öppna sin lucka. Där ligger kantiga bokstäver som iakttar mig. Får med mig en handfull som jag sprider ut över bordet. Lägger anagrammet och ordet avundsjuka framträder.
Bokstaven J är svart.
Inatt drömde jag att jag tappade allt mitt bagage.
Jag hoppas att det är sant.
Blicken följer sprickor i marken och den svarta skinnkappan släntrar efter. Bakom buskiga ögonbryn och flätat skägg gömmer sig ett ansikte som fruktar solen. Axlarna är två korpar som vaktar tunga tankar, och i öronen spelas musiken av blodets pulserande genom ett stetoskop.
I handen vilar en kasse från Coop.
Det är så jag förstår att han lever!
Jag är allergisk mot kedjebrev. Får utslag över hela kroppen. Förbannar den onda själ som förpestar mitt liv. Vad säger smittskyddslagen (2004:168)?
3 § Med smittsamma sjukdomar avses i denna lag alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa.
Ja, vad jag kan tyda så är jag skyddad enligt lag. Men vad hjälper det? Utrotas den ena smittobäraren så dyker nästa upp. Utmaningen! Du är härmed utmanad och måste förpesta livet för 100 av dina närmaste vänner. Tack Pseudonaja. Gulligt av dig att tänka på mig. Verkligen!
Du begär alltså att jag ska:
*Länka till den som utmanat mig och sätt in dessa regler på min blogg.
*Berätta sju saker om mig själv, alldagliga som knasiga.
*Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
Och eftersom jag inte vill vara oartig mot min (o)vän Pseudonaja så kommer här mina sju avslöjanden:
1. Jag är en bättre mamma när ingen ser mig. Med folk runt omkring mig måste jag vara övertydlig, överpedagogisk och överdriven. Jag helst vill jag att E ska uppträda på en scen så att jag kan njuta ära och berömmelse för hennes välartade och goda natur.
2. Jag har haft en piercing i ena bröstvårtan efter inrådan av Janet Jackson. Jag var yngre, hon smalare och betydligt coolare. Ringen finns kvar och ett ärr som kroppen själv valde framför ringen som stöttes bort. Jag har tydligen bra läkkött. Troligtvis kan man skjuta mig och sedan slå sig ner för att iaktta hur kulan sakta glider ut ur kroppen.
3. Mitt närminne är fantasiskt. Långtidsminnet sviker mig. Jag kan t.ex. komma ihåg namn på alla som sitter i en tågkupé om jag bara frågar en gång. Men jag har ingen aning om vad personerna som jag gick tre år på gymnasiet med heter.
4. Jag tittar på ”Two and a half men”. Och skrattar!
5. Jag läste ryska på gymnasiet. Den meriten använder jag betydligt oftare än vad som står i proportion till hur mycket jag faktiskt minns.
6. När jag föddes hade jag ett födelsemärke över högra ögat. Det opererades bort och lämnade ett vanprydande ärr bakom sig. Med vin i kroppen får ärret en helt annan historia. Ofta är våld och hårda slag inblandade. Jag är usel på att ljuga. Det blir aldrig trovärdigt, men skam den som ger sig….
7. Jag känner en som har ormar som bor under sängen…..
Och eftersom jag inte vill vara oartig mot min (o)vän Pseudonaja så kommer här mina sju offer:
Softshell, Vardagslyx, Westinhouse, En älskarinnas bekännelse, Mina baktankar, Små meningar och Tankeöversikt.
Mina vänner, kollegor, blandat småfolk. Jag ber om ursäkt för plågan jag utsätter er för. För klagomål ber jag att få hänvisa till min (o)vän Pseudonaja.
Hemresa.
Fastnar i säkerhetskontrollen och en ung vacker kvinna tar ogenerat på min kropp. Jag skickar en tacksam nick åt hennes håll. Så många ytor på min kropp är det ingen som hittat på evigheter.
Äldre man pratar engelska med min femåring. Hon förstår såklart inte, men plockar instinktivt ihop sina saker och gömmer sig bakom mig. Sedan hör jag att han är fransman. Undrar hur tankegångarna gick där? Tror han att femåringar är flytande på engelska, men inte franska? Min dotter är flytande på ”hitta-på-engelska” och svenska.
När planet lyfter tjuter dottern förtjust hur vackert Småland är med alla ljusen. Ett land som är litet = Småland. Genialt. Ordet hade hon snappat upp i Emil i Lönneberga som jag läste ett par timmar tidigare. Mi mysse åmi bysse!
Hemma.
”Förlåt E för att jag blev så arg på dig. Jag är trött och ville bara att vi ska komma i säng så fort som möjligt.”
”Men innan dess då?”
”Vad menar du?”
”Ja, jag gjorde ju som du sa ända fram tills nu. Visst var det bra!?”
”Underbara du, du har varit fantastisk”
”Jag älskar dig så mycket mamma”
När min modiga prinsessa fyller år så vill hon naturligtvis ha en prinsesstårta på sitt kalas. Mamman ringer genast mosters man som får åka omväg hem från jobbet och betala med sitt kort. Vad gör man inte för sin dotter?
Tårtan är onekligen en imponerande syn och ögat tar smakbitar i smyg. Överdimensionerade tårtbitar hamnar på småblommiga fat och skedar av silver får porslinet att sjunga. Rosa bublor kittlar i barnens näsor.
Första tuggan når gommen och grädden växer i munnen tills ögonen hotar med att lämna sina hålor. Andra tuggan får tänderna att gnissla. Tredje tuggan lägger sig tillrätta runt midjan. Vuxna blickar blickar möter varandra och marsipan gömms under små silverskedar.
På kvällen suger kostymklädd man med plastansikte ut prinsesstårtor ur amerikanska kvinnokroppar.
Småfåglarna hade flugit upp i trädet igen. Mamman stod strax under sin icke flygfärdige skyddsling, med supermamma manteln fladdrande i vinden, beredd att rädda henne från att krossas av rötter och sten om hon skulla trilla. Beredd att kasta sig på marken för att dämpa fallet. Beredd att offra sin kropp för barnets skull.
Plötsligt halkar den lille och mamman hoppar bakåt samtidigt som hon instinktivt skyddar sitt eget huvud och ansikte. Fåglelungen får åter grepp om grenen och kvittrar om att det där var minsann nära ögat. Då ser mamman att hon inte alls ligger platt på marken under trädet. Hon står oskadd flera meter bort.
Modern, med den grådaskiga manteln, minns med skamfyllda kinder en annan incident i simhallen. Det lilla barnet vilandes tryggt i hennes famn, utom fara för kalla, hala golv. Men mamman halkar och skickar dottern i en vid bana över golvet. Armarna tänker hon använda för att dämpa sitt eget fall. Dottern slår i betonggolvet med huvudet. Mamman fick inte en skråma.
Supermamman! När det kommer till kritan så är hon rätt egoistik!
Är inte alla superhjältar det?
Jag har inte tid att prata. Syrran tror att hon ska spöa mig i Singstar, schlagertema. Ha! Hon vet inte att jag kan danstegen också till Alcazar.....förutom alla tonartshöjningar!
I'm not a sinner (oh, yes I am)!
Ps. det här inlägget tog en halvtimme att skriva, den äldre systern har nämligen fyllt mig med rushaltiga drycker.....Ds.
Innan jag ens fått uppdraget så hade jag böjt mig ner redo att plocka upp handsken, spänt ut bröstet och klappat min bröstkorg röd, bitit ihop käkarna och väst ”kom igen då”.
"Sverige hotas av maktövertagande av främmande land. Du har två timmars försprång, men kan endast ta med dig dina fem käraste ägodelar. Vad tar du med dig och var flyr du?"
Det första jag gör är att titta i kalendern. Är det en jämn, eller udda vecka?
Udda veckan packar jag ögonfransböjaren och läppglans (vaddå, alla säger ju att jag kommer att träffa min stora kärlek när jag minst anar det!!!). Drar på mig stövlarna, rycker handväskan och kollar att börsen ligger där. Det ger mig en timme och 55 minuter till att ringa min familj. Sista samtalet kommer att gå till min yngre syster. Det är nämligen hon som har reserutten. Hon och hennes kontakter i räddningstjänsten. Brandmän, poliser, läkare och vettvillingar som naglar sig fast på lodräta klippväggar på fritiden. You name it!
Jämna veckan föjer femåringen med. Då blir det hon som bestämmer packning. Och målet. Hon åker ingenstans utan röda gosedjurshunden Patrick, Tigermamman och Tigerungen, Kattmamman och Kattungen. Så, det ger oss en timme och 55 minuter till att ringa hennes pappa. Sedan drar vi till Ponyland, jag och dottern.
Ps. Uppdraget kom från Mimo och jag lämnar vidare till Firemonky (oj fan, han såg ut som en sån där brandman...haha, jag kanske ska skicka samma fråga till honom.....kanske har de VM i nakna överkroppar i landet Utopia...nu kan jag inte sluta skratta....). Vi är nummer 28, 29 och 30 i Bloggstafetten.
Vi är hos kusinerna nu och jag får ha alla tjejerna för mig själv. Tre bullsugna tjejer. Sånt måste åtgärdas illa kvickt. Affären tar ordentligt betalt för ett smörpaket och vägen hem är lång. Varje sten ska bestigas. Varje träd måste klättras och smyckas med små fågelungar och lera rinner av stövlar när det hoppas i vattenpölar.
Nej, inga fingrar i degen....knuffas inte....jästen ska....nej, det gör inget jag kan torka upp....en i taget...nys inte på degen...ät inte degen...ont i magen...nej, den är inte farlig....var är bullen som låg...vad äter du på...peta inte näsan...fisa får ni göra på toaletten...rör inte bu...ni kan gå och leka nu...jag ska.....andas.....helvete, bullarna!!!.... var är pannlapparna... en disktrasa ...ooach...
Två timmar kvar tills mamman och pappan kommer hem. Undrar om jag kan räkna ut hur deras dvd-spelare fungerar?
Kärlek finns. Jag har sett det. Både i söndagskväll och ikväll. Fingrar kan trassla in sig i andras fingrar även på en vardagkväll. Armar kan läggas runt smal midja trots att disken ska plockas undan. Blickar kan fånga annan blick länge nog för att tiden ska stanna mitt i ett kaos av barn och leksaker.
Jag undrar hur det skulle kännas om förälskelsen flyttade in hos mig.
Det finns faktiskt de som bloggar om mig. Vilken egokick. Vilket rus. Och dessutom var inlägget hur kul som helst.
Såklart.
Det kom ju från en av mina favvobloggar!
Jag och E passerar Vardagslyx ljuvliga hem på vägen till och från dagis. Det betyder att jag, varannan vecka, passerar infarten fyra gånger om dagen. Jag kan inte sätta ord på hur mycket vilja jag måste tygla för att inte svänga av och sätta mig vid hennes köksbord istället för att åka hem till min bångstyriga kyl och mitt oinspirerande skafferi.
Idag kommer jag dock att blinka vänster, till min lättnad och E's stora förtjusning. Det vankas både mat och bästisar!
Om man köper en påse dragerade jordnötter på Lidl, häller upp dem i en skål, ställer skålen intill datorn och kopplar bort hjärnan så tar de slut av sig själv inom loppet av en timme.
En kollega hade monterat in en bidé i sitt nya badrum i helgen. Jag förstår inte vad man ska ha en sådan till. Duschar inte folk varje dag nuförtiden? De gånger jag känt att det varit nödvändigt att skrubba underlivet mer än en gång per dag har varit kopplade till fysisk aktivitet. Och jag kan bara konstatera att rövsvett och armsvett uppträder i par.
Handuppräckning! Hur många av er har en bidé och hur ofta kommer den i så fall till användning?
Klockan är halv sju och jag är redan på jobbet. Det var inte meningen. Tanken var att jag skulle ta en sväng förbi gymmet först, men jag hade visst inte kontrollerat öppettiderna. "STÄNGT"
Typiskt mig!
Mellan träden såg jag mjuka stenar som havet hade kysst salta. Bortom krönet såg jag hur stigen ödmjukt klev åt sidan för de höga granarna. Ovanför mitt huvud svepte ett segelflygplan ljudlöst fram. Mitt hjärta slog lugnt, trots fötternas snabba rytm.
Omgivningen bytte skepnad. Snickarglädjen utmanade mitt lugn. Plötsligt såg jag bara yta. Perfekta fasader sida vid sida. Människor.
Jag kände mig plötsligt mer ensam nu, än när jag bara hade träden som sällskap.
Min balkong är på tredje våningen. Vill man vistas på min balkong så måste man passera hall, kök och vardagsrum först. Jag brukar märka om någon går ut på balkongen. Fast grannens katt brukar balansera på räcket och sätta sig på bordet för att iaktta mig genom det stora fönstret. Han smyger som han vill, utan att passera mitt vardagsrum. Min balkong är nog lite av en semesterort för den svarta katten.
För en månad sedan förberedde jag balkongen för vintern. Plockade in dynorna och gav elgrillen ett stor plastöverdrag.
Nu tittade jag ut på balkongen och upptäckte att plastöverdraget var borta.
Vad!?
Hur har det gått till som?
Inte kan väl katten dragit av plasten och ätit upp den? Jag fattar inget.
