Har en plats på balkongen och ser hela staden spelas upp på scenen nedanför mig där jag sitter med ögon som ännu inte vant sig med ljuset och kalla tår som sticker fram under filten. Från min plats ser jag mycket och hör mer. Sirenerna ropar om fara, bussarna bär lördagsshoppare ner på stan och grannarna öppnar upp sina liv för att ta emot sommarvärmen.
Pinnstolen är inte särskilt skön, men solens starka dragningskraft gör att jag sitter kvar. Värmen lirkar av mig ett lager kläder. Jag blundar och drar in det varma i mina lungor och låter ljuset ömt smeka min kind.
Den plötsligt kalla vinden får mig att öppna ögonen igen. Jag sträcker mig efter koftan och virar den hårt kring min kropp, men kylan hittar andra vägar in. Hur länge ska jag sitta kvar och vänta på nästa våg av värme? Fem minuter? En dag? Ett par veckor?
Men just som jag är på väg att ge upp fångar solen min uppmärksamhet igen och jag upptäcker att jag väldresserat vänder mitt ansikte i riktningen mot ljuset igen. Tar tacksamt emot det jag får.
Och just som jag slappnat av igen så försvinner den sköna värmen bakom ett stort svart moln.
Då ger jag upp. Stänger alla dörrar och gömmer mig bakom en mörk gardin. Solen måste komma med fler löften innan jag vågar tro att hon kommit för att stanna.
Det är helg.
Vi sitter vid köksbordet och knaprar på varsin bit bacon medan vi längtansfullt tittar ut genom fönstret. Solen skiner och det knastrar säkert härligt under skorna på dem som strosar förbi nedanför fönstret.
Då inser jag plötsligt att jag har en balkong.
En balkong som legat bortglömd i vinterdvala, med möbler undanknuffade i ett hörn och med en elgrill i ett svart sopsäcksöverdrag.
Men nu badar smutsiga möbler och dammig matta i sommarsol. Våta trasor förvandlar balkongen till en såpadoftande dröm. Fönstrerna blänker och blommor tar plats på det lilla bordet.
Jag lägger upp fötterna på bänken och sträcker mig efter en bok. E släpper ut sina ponnyhästar på grönbete. Vinterhud får stärkande värme.
Det är vardag igen.
Jag sitter vid köksbordet, den lilla febersjuka ligger i soffan och ser på TV. Utanför faller stora snöflingor som lägger sig som ett tjockt täcke över mina vårkänslor. Balkongen återvänder till sin vinterdvala.
Huvudet var fortfarande tungt, men när jag äntligen lyfte huvudet bländade solen mig och jag förfördes av ljuset. Jag drog koppen med varm choklad närmare mig och lyssnade till mina egna andetag. Det finns någonting annat som jag skall höra, men än kan jag inte tyda det. Än är det bara ett stilla sorl.
Jag blir medveten om min kropp och känner att mina steg vill röra på sig. Med musik i mina öron och en mössa som jag dragit ner alltför långt över öronen, släpper jag kontrollen. Nysnön tar emot mina steg, och isen under får mig att tappa balansen. Men jag låter min balans tappas. Att tappa fotfästet är något jag försöker acceptera och jag är tacksam för träningen och för kroppen som instinktivt ställer mig stadigt igen.
Plötsligt står jag uppe på berget och beundrar utsikten som kan bli min. Det lilla radhuset jag sneglar på ligger som en fågelholk i sluttningen. Jag tar några extra steg i snön innan jag vänder hemåt igen.
Det stör mig lite att möjligheterna på min balkong är så små.
Man skulle också kunna säga att det stör mig lite att just denna balkong hör till min lägenhet.
På grund av arkitekten, som var aktiv på 60-talet, så har jag nu en tillplattad rumpa helt utan känsel. Han (för det kan man väl räkna ut att det var) tog ingen hänsyn till solstolars storlek när balkongen ritades, varför det bara ryms ett par hårda pinnstolar. Jag har dessutom vätskebrist och nära nog solsting på grund av att arkitekten i fråga inte kunde räkna ut att en balkong helt i lä uppnår kokpunken på ett ögonblick. Och när jag ändå har arkitekten på tråden så vill jag ifrågasätta min lägenhets position. Utsikten från min balkong hade kunnat vara ett panorama över hela Härnösand enbart med hjälp av ett par kreativa lösningar.
Just nu trotsar jag balkongdöden med hjälp av en bok och så mycket naket att pelargonerna på grannarnas balkonger sloknar.
Upptäckte att jag fortfarande har vinteraccessoarer kvar på min hattylla. Funderade på att lägga undan dem, men ändrade mig. Det är snart vinter igen.
Jag har köpt två nya blåsor och en massa blingbling att använda på festligheter som tex den som äger rum i helgen. Men igår kväll hade jag fyra lager kläder på överkroppen (jag hade nåt på den undre halvan av min kropp också....faktiskt) . När jag tittar ut genom fönstret så ser det inte precis ut som om jag kommer att skrida omkring i mina figurnära kreationer ikväll heller. Nähäpp.
Men jag ska göra vad jag kan resten av eftermiddagen för att öppna upp ozonlagret lite. Mn gud vad jag ska slösa energi! Börjar med att diska under rinnande vatten, fortsätter med att tvätta 14 halvfulla maskiner, ha alla lampor tända (inte lågenergitrams sorten), glömma frysen öppen och avslutar med att ställa bilen på tomgång.
Om vi alla hjälps åt kanske vi får lite tropisk värme här uppe också. Det vore nice.
