.en handfull vardagsrealism

LIVET OCH LITE TILL

torsdag 11 november 2010

...på annan ort

Jag befinner mig på annan ort. Vet inte hur länge jag kommer att vara där, men vill ni besöka mig så finns jag här: http://personlighet.wordpress.com/

onsdag 4 augusti 2010

.bloggstopp


Bloggen har stannat. Jag känner det tydligt. Jag som alltid haft för mycket att skriva om, hittar inte ord som räcker till ett endaste litet inlägg längre. De inlägg som ändå hamnar här har jag tvingat fram. Det gör ont i mig, och jag antar att läsningen inte är njutbar heller.


Men jag vet inte om jag kommit till en hållplats eller slutstationen. Så jag låter bloggen ligga medan jag känner efter.


måndag 2 augusti 2010

.bara bröst

Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.


Allt var i sin ordning. Bra vikt. Fin färg. Rund och fin överallt.

Och pojken med.

För ursäkta mig, de där brösten jag pratade om tidigare behöver inte bara ett eget landskap - utan även en egen president.

Och BHn som jag hittade i badrummet var som två finlandsfärjor.


söndag 1 augusti 2010

.ett är(r) för mycket!

Det blöder. Min E har ett djupt sår i pannan och håller en näsduk mot såret medan jag kör så fort det går att köra, med ett par knän som håller på att lossna från kroppen av skakningarna, och på vägar jag aldrig åkt förut. Jag är så rädd att vettet lämnat mig.


Men hon är lugn. Och klok.

Mamma, varför skrattar du?

Eh, alltså. Hehehe.

Det här är ju inte ett dugg roligt.

Nej. Jag vet inte. Jag har panik. Såklart att det inte är något att skratta åt.

Det blir tyst. Länge.

Sen tittar hon på näsduken och jag bleknar. Rädd att hon ska få panik. Det får hon inte. Hon byter till en ren näsduk och lägger tillbaka världens sötaste lilla hand på såret.

Två timmar senare, och genom natten, kör jag med en tejpad och limmad sexårig mot lägergården igen, överens om att det var ett äventyr. Och överens om att djupare sår än så här är inte tillåtet.

Och själva såret pratar vi inte om. Då får jag ilningar i tårna och hon får ont i magen.

måndag 26 juli 2010

.stor och liten väger inte samma

Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.

Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.

söndag 25 juli 2010

.tjejer som skrämmer killar.

Ni vet hur man försöker framställa sig själv så bra som man bara kan. Glöm det! Särskilt om du är tjej och har kunskaper i något "typiskt manligt" område.


Tänker på den där kvinnan som hade coolare bil än chaufförens nyinköpta BMW och tjänade stora slantar på trav. Ingen av killarna på festen gillade henne. De skyllde på att hennes mage inte var platt som en pannkaka. Alltså dagen efter. Mycket bättre att framställa sig själva som pinsamt ytliga än visa sig osäkra. Mycket...hm...bättre?!
Själv hypnotiserades jag fullständigt av denna självsäkra kvinna. Och eftersom männen i lokalen försvann under bordet när hon skämtade om sin hästs jättekuk så var det fritt fram för mig att stöta på henne. Dessvärre nappade hon aldrig... :(

Och häromkvällen avslöjade en av mina systrar att hon slutade berätta att hon var civilingenjör när hon raggade på krogen. Ingen nappade. Istället var hon och hennes kollegor förskollärare, hårfrisörskor och städtanter. Och plötsligt var de oemotståndliga.

Alltid en tröst för en smart singelkvinna. Du skrämmer killarna!


.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

lördag 24 juli 2010

.baken är bak

Ute och åker så kan man ge sig fan på att det är en man som susar ikapp med brottslig hastighet och försöker parkera sin bil i baksätet på min.

Och ute på krogen är det givetvis också män som försöker köra in något i mitt garage därbak när jag ligger steget före i kön.

Jag kan inte påminna mig någon opassande bakdelskontakt med någon kvinna någonsin.

Det gäller att snappa upp den lilla detaljen att en bak bara är en förlängning av fram, inte början till nåt nytt.

Bak-om mig tack.

torsdag 22 juli 2010

.modellmamman

Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.


Alltså, säger hon och fnittrar, jag är lite nervös.

Men ansiktet blir snabbt klart. Armarna är värre. Hon måste justera dem i efterhand för att det ska bli porträttlikt. Min vänsterarm ska helst nå ner på knäet. Sen rycker hon undan en bok som ligger på soffan så att inte den också hamnar i bild.

Jag visste inte att jag var så här bra på att rita, kommenterar hon när målningen är klar.

Och ja, jag har aldrig varit vackrare!

.badrumsbråket


"Men vad håller du på med", skriker jag så det ekar i badrummet.


Och får mycket riktigt ett "men vad håller DU på med", till svar.

Två stora arga blå ögon stirrar på mig och två minst lika arga händer sprutar ner mina byxor med duschmunstycket.

Tystnaden är isande medan jag tänker ut en gruvlig hämnd. Resten av kvällen på sitt rum? Beslagta hennes senaste mjukdjursälskling? Eller kompisförbud i dagarna tre?

En mjuk röst smälter isen.

Mamma, förlåt för det jag gjorde.

För att jag bråkade så.

Jag fiskar upp henne ur badet och sätter henne drypande våt i mitt knä. Byxorna kan man vrida ur, men mitt hjärta är ännu mer fuktigt. Och hon låter mig hålla om henne i en evighet.