.rematch

Redan när jag parkerar bilen skymtar jag Gammal Man genom rutan. Återigen ropar jag numret över disken och återigen säger han:

-Ditt paket finns inte här!
-Jo, det gör det för jag ringde i morse i frågade.
-Ditt paket finns inte här.
-Jo, faktiskt!

Ropar mot de andra kunderna:
-Ni får ställa er i andra kön, jag måste leta igenom trehundra paket här.
-Kan du inte söka på mitt namn då?
-Kom runt här och titta så får du se på skärmen att ditt paket inte finns här.
-Men, herregud! Jag kan väl inte ert system heller.

-Har du kollinumret då?
-Japp, vaaaarsååågoood
-Jaha, det måste vara någon bugg på datan.
-Minsann
-Ja, fel på datan. Här är paketet!
-Taaack sååå myyyyckeeeet
-Hmfr

.gammal är (för) äldst

Jag har en ljuvlig bekantskap som väntar på mig. Fick till och med ett sms som berättade var. ”Jag är en herrelös minidator som söker ett nytt hem. Ta hand om mig!” Eftersom jag omöjligt kan motstå det som är gulligt så småhoppade jag vägen fram till postens utlämningsställe.

Blev stoppad i dörren av en gammal kollega som begåvats med väldigt många ord. Mitt ansikte var vänt mot honom, men fötterna pekade mot disken. När jag äntligen lyckats skaka av mig honom så kastade jag numret jag fått i sms:et till Gammal Man på andra sidan lokalen. Han sköt upp glasögonen och pekfingervalsade sig fram till att mitt paket inte fanns där.

-Men, jag har ju fått ett sms, bräkte jag nära tårarna.

-Ditt paket finns inte här, upprepade han igen.

-Men vad ska jag göra då, frågade jag med darrande underläpp

-Ditt paket finns inte här, upprepade han igen.

-Men vad ska jag göra nu då, frågade jag. Den här gången med en illa dold irritation.

-Ditt paket finns inte här, upprepade han igen.

-Ja, men va fasen!

-Ditt paket finns inte här, du får kanske ringa leverantören, avslutade han och vände sig till mindre besvärliga kunder.


Väl hemma ringde jag posten. Efter en evighet i kö så fick jag veta att de inget kunde göra om jag inte hade kollinumret (och det hade jag inte för nätet har varit nere i flera dagar nu, men det är en helt annan källa till irritation).

Idag har jag spårat paketet. Det fanns på ovan nämnda utlämningsställe. Bäst att ringa och dubbelkolla!

-Jag har fått ett sms om att mitt paket är hos er, bräkte jag i telefonen.

-Ditt paket finns här, upplyste kvinnan mig om.

-Men, är du helt säker, frågade jag med tvivlande stämma.

-Ditt paket finns här, upprepade hon igen.

-Men igår så sa Gammal Man att det inte fanns hos er, envisades jag.

-Ditt paket finns här, avslutade hon och lade ifrån sig luren till förmån för mindre besvärliga kunder.

.servicen som försvann

Jag hade faktiskt ett ärende till Posten idag. Jag fick fråga runt lite innan jag hittade byggnaden där den låg. De flesta hade bara något vagt minne av en tjänst där man kunde skicka saker till varandra utan att använda datorn. Någon gissade att anledningen var att mottagaren av dokumentet helt enkelt hade slut på toner i skrivaren. En annan trodde att Posten var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i samma anda som datorteket.

Eftersom det nu var ett tag sedan jag var där, så levde jag fortfarande i illussionen om att Posten skulle kunna lösa ett problem åt mig. Jag hade 83 kataloger som skulle iväg. Ett jobb för posten! Men se, där hade jag fel. Jag behandlades som pest och kvinnan i glasburen tycktes inte förstå varför jag inte registrerat försändelsen via posten.se. Hela hennes kroppsspråk överförde avsky över att jag överhuvudtaget hade tagit omvägen in på hennes jobb.

Vid närmare eftertanke så borde jag fattat misstanke redan vid den orimligt tunga entrédörren.

-Eller när jag klev in i den öde lokalen som mest liknade en gravkammare.

-Eller när jag fick vänta fem minuter i luckan innan kvinnan ägnade mig någon som helst uppmärksamhet.

-Eller när jag själv fick stämpla alla 83 kataloger med ”portot betalt” medan hon tittade på.

Och som den lama Svensson som jag är, så väntar jag tills jag kommer hem innan jag spyr galla. Hurra för passiv handligskraft! Hurra för envägskommunikation!