Lätt hänt att glömma flytta pengar mellan burkarna. Men trevliga Handelsbanken har tålamod och skickar mig vänligen nog en påminnelse.
Ute på parkeringen hände det saker. En vit pick-up var ute och åkte. Och jag menar precis vad jag skriver. Chauffören var på väg in i affären, med en logga på ryggen som matchade den på bilen. Han hade lite tur att snövallen bromsade bilens framfart, annars hade kanalen gjort det.
Han som sitter med alla hotellen och har flest sedlar att prassa med i det sociala spelet roar oss ofta vid fikabordet. Han anser väl att han kan bjussa lite extra på sig själv när har ligger så långt före. Ett steg tillbaka för honom märks knappt. Kan tänka mig att han var den ende som höll sig vaken under alla lektionerna ordning och uppförande. Han har typ svart bälte i social kompetens.
Idag berättade han om en smitning.
Det var väl nåt flashigt möte han skulle på för han hittade en parkering med bommar. Snällt drog han kortet. Och parkerade som man skulle. Det var först när han skulle åka som han fick en släng av djävul i sig och smet förbi bommarna vid utfarten. Han skrattade tydligen åt sin list i ungefär två mil innan hjärnan kopplades på.
Det var först ett par dygn senare kom han åt att dra kortet igen.
Pratade med min lillasyster i går kväll och hon hade råkat ut för värsta tänkbara olyckan. De hela började med att hon och några tjejkompisar körde vilse. Efter många svängar så kom det sig att de fick motorstopp precis utanför en outletbutik. Det var bara att gå in där för att be om hjälp. Men när de väl gick där i gångarna och letade efter assistans så råkade ett antal klädesplagg ramla ner i plastpåsar. Och på vägen ut så ville personalen titta på deras plastkort. De frågade ju så snällt så det var klart att de fick det, berättade syster.
Och tänka sig, som genom ett mirakel så startade bilen igen när de kom ut.
Det är ju helt galet hur det kan bli. Vilken otäck olycka.
Nåja, jag är ialla fall i gott sällskap!
Hittade en gammal matlåda med en bit lasagne i kylskåpet. Herreguuuud så äckligt. Hade jag inte slängt den? När hade jag med mig den? Inte förra veckan ialla fall. Kanske veckan innan?
Bäst att slänga innan kollegorna börjar leta efter ruttna lik. Och bäst att ta ett djupt andetag när lasagneklumpen åker i soptunnan. Diskar ur plastlådan i kokande hett vatten. Blir en kompletterande tur i diskmaskinen när jag kommer hem. Urk så äckligt.
Sådärja, nu får min låda med fräsch sallad plats.
Lunch!
Kollega letar efter sin matlåda i kylskåpet.
Börjar ana oråd, gör man.
Hur såg lådan ut?
Oooops!
Inte var det väl lasagne i den?
Jasså det var det!
Alltså.
Du vet!
Jag råkade slänga din mat!
Jag trodde....
Ehh...
Jag dööör!
Förlåt!
Jag är så...alltså....förlåt!
Kan vi kanske glömma den här lilla historien?
Nehepp, inte det! Varför ser du så njutningsfullt hämdlysten ut?
Alltså, det var inte mening.....kan du förlå...
Du kan få halva min sallad!
Så kom de miljoner konferensblock som vi hade beställt. Äntligen! Ett evigt skickande fram och tillbaka till tryckeriet. Jag vill ha så, men inte så. Nej, nu missförstod du mig, jag ville ha så. Fast nu ändrade jag mig, jag vill ha så istället.
Nej, men titta där! Det är fel mailadress!
Skyndade mig att lasta över ansvaret på tryckeriet. De hade ändrat från .nu till .se. Han förstod inte hur. Jag förstod inte varför.
Sedan grävde jag djupare i vår konversation.
Det är jag som gjort fel!
Jag tror jag packar ihop och går hem för dagen. Det räcker nog så här!
[uppdaterat: Vi äger båda adresserna! Lyssna noga så hör ni mitt "puh" susa i grantopparna och flaggstängerna]
-Du tycker alltså att jag ser ut som en gubbe i den här?
Jag tänker: snygg blir snyggare i rätt sorts kläder.
Jag säger: Ja, tyvärr
-Men den är ju röd, är den inte lite coolare då?
Jag tänker: kom närmare så jag får stryka med fingrarna över ditt ansikte.
Jag säger: Nej, tyvärr
-Nähepp, det var 3500 kr rätt i sjön det!
Jag tänker: den blicken har jag sett förut och då betydde den attraktion.
Jag säger: Ja, tyvärr
-Varför har inte jag är ärlig sambo då?
Jag tänker: ooops, hal is.
Jag säger inget!
Mitt sovrum är ett smakprov på en homestylares värsta mardröm. Har jag sagt det? Golvet är brun-/gråspräckligt och tapeterna, inkl. garderobsdörrarna, är klädda med en terrakottafärgad tapet. Jag har överlevt så här länge tack vare att jag blundar största delen av tiden jag är där.
I ett synnerligen oväntat ryck av handlingskraft åkte tapeterna ner från garderobsdörrarna. Alla utom en dvs. Den hade någon kört huvudet igenom. Men ibland kommer jag på de mest genialiska sakerna av bara farten.
Med kattungen E i släptåg hittade jag, långt in i förrådet, garderobsdörren som suttit i hallen. Den var slät och fin. Inga spår av strykjärn genom spånskivan. Inga fotavtryck. Perfekt.
Dörren gled med lätthet ner i de gamla gångjärnen. Klick.
Dörren var en decimeter för smal!
(kattungens konstruktiva tips var att flytta kläderna till ena halvan av garderoben så att de inte syntes i glappet)
Behöver jag nämna igen att jag har köpt en gitarr? Och att jag tycker att hon är oerhört vacker? Att jag kan spela Five Hundred Miles? Eller att jag kan ta ett F som nästan låter bra?
Något jag inte visste när jag köpte henne var att alla gitarrägare tydligen tillhör en egen exklusiv skara. En hemlig klubb. Ett sammansvetsat gäng. The fellowship of the guitar, liksom. Kul. Jag gillar klubbar för inbördes beundran. Men det är bara det att det är lite svårt att veta hur jag ska uppföra mig nu när jag välkomnats in i klubben med lovord och hurrarop. Jag är rädd att jag inte känner till kulturen och ritualerna.
M är sedan länge medlem i klubben och hade tydligen tagit på sig uppdraget att dubba mig. Invigningsriten går till så att min självutnämnda mentor låter mig spela på hans ögonstenar. I det här fallet två elgitarrer. Efter att jag gjort bort mig fullständigt med att inte känna till modellen (och i ärlighetens namn knappt märket heller) så trodde jag att jag skulle strykas från medlemslistan innan jag ens klivit över tröskeln. Men min mentor hade begåvats med stort tålamod.
Han placerade den första gitarren i mina händer och tittade uppmuntrande på mig. Jag tittade förvånat tillbaka. Han började spela ett hårdrocksriff på sin gitarr och tittade uppmuntrande på mig igen. Polletten trillade ner. Jag skulle alltså göra motsvarande med gitarren i mitt knä. Paniken steg. Jag kan ju bara ta enstaka ackord. Typ G, C och i bästa fall F. Jag kan väl inte dra ett G och komma undan med det? Jag gjorde inget. Pinsam tystnad spred sig. M la tillbaka gitarrerna i sina fodral.
Nästa gång kanske?
Idag har vi lekt TV. E presenterade vädret och en film om en hundvalp som gått vilse. Tv-tittaren fick en kort resumé innan filmen började.
Hm,
jag tänker att jag nog överutnyttjat den fyrkantiga men ack så uthålliga barnvakten.
Det är först inne på systemet som det slår mig. Det är bara jag i hela butiken som har ett barn med mig. När jag tänker efter är mitt barn det enda barn jag sett här. Någonsin. Ok, en och annan nykläckt duvunge i kassan har man väl visat leg för.
Jag hamnar i telefon med mitt livs levande uppslagsverk. Denna gång gällde det ett drickbart vin till paella. Väl i telefon så förskjuts mitt fokus något. Jag tappar bort mitt barn och jag kan tänka mig att systembolaget är ett typiskt dåligt ställe att slarva bort sitt barn på. Man kan få indraget körkort eller nåt för en sån sak. Eller tvångsförflyttas till Blattnicksele.
Tillbaka till verkligheten. Hon hade fastnat i svängdörrarna och råkat i panik. Med hjälp av en medelålders dam och en äldre herre hittade jag min dotter gråtandes bakom dessertvinet.
Jag tröstade henne med att låta henne välja ciderflaskor till mamman.
Jag har ingen fast telefon på jobbet utan bara en mobil som är kopplad till det fasta nätet så att när jag ringer från den så ser det ut som om jag ringer från det fasta nätet fast jag ringer från min mobil som jag har en öronsnäcka kopplad till så att jag kan vandra omkring på kontoret utan att behöva bekymra mig för sladden.
Men! Jag måste ladda telefonen. Hade glömt det när jag kom på kontoret häromdan. Då är det helt plötsligt inte en sådan bra idé att bara ha en mobiltelefon att förlita sig på. Jag orkade såklart inte gå hela den långa vägen hem bara för att hämta en fånig laddare.
Det kändes som ett långt bättre förslag att terrorisera grabbarna i korridoren. Men tanken visade sig vara smartare än verkligheten. Och Ericsson visade sig vara minst smart. Ingen laddare passade till min telefon, trots en uppsjö av Ericsson telefoner.
Så jag var hänvisad till att hålla andan och prata snabbt.
Klockan "nuärdetslutföridag" vände jag mig om och vad skådade mitt norra porslinsöga?
Jo, en laddare. Min laddare.
Ooops
Ett kundmeddelande. Coop Forum. Så var det "äntligen" mitt registreringsnummer som ropades ut. Som jag väntat. Som jag fasat.
Blodet rinner ner från övre halvan av kroppen, ner till tårna, vilket skapar en olidlig resonans i mitt huvud. Ljudet av mina egna hjärtslag överröstar pantautomaten och ketchupflaskor som åker i golvet.
Vet inte riktigt vad jag ska hoppas på i det här läget. Kan det möjligtvis vara så att de lottar ut biobiljetter med min registreringsplåt som vinnande rad? Kan det vara så att nån kört in i min bil och vill ersätta skadan med en spitter ny bil?
Nej.
Min bli åker omkring ute på parkeringen.
Jag hade inte lagt i handbromsen. Igen skall tilläggas.
Förra gången blockerade min bil en hel körbana innan jag lyckades smyga ut, relativt obemärkt, och flytta på den.
En herrelös bil på en parkering var en smal sak. Jag vet ju vid det här laget hur man reder ut situationen.
Man gör sig osynlig.
I dag har jag mest suttit i soffan. Under en filt. Jag är nämligen sjuk. Väldigt sjuk. Måste ha uppåt en 40 graders feber. Garanterat. Ynklig är jag. Öm i kroppen är jag. Det är så väldigt synd om mig att det inte finns gränser.
Tittar på termometern.
37,3 grader. Vafals! Det speglar inte alls hur jag mår. Nån har mixtrat med termometern. Nån har mixtrat med min kropp.
Nej, det här duger inte. Jag är ju sjuk ju. Faktiskt.
E ville ha ett kort på mig som hon kunde sätta upp i sitt rum. Raringen. Så jag plockade fram mina fotoalbum så att vi kunde hitta ett bra. Då upptäcker jag till min stora skräck att jag sett ut som en tant. Klätt mig som en och definitivt uppfört mig som en. Det var inga bra minnen. Som jag bakade, syltade, fixade, kockade! Inte så konstigt att gamla kompisar tycker att jag ser så fräsch ut nu för tiden. Det kunde omöjligt finnas krafter och fräschör över efter ett sånt tempo. Det som de har att jämföra med var alltså ingen vacker syn. 30-åringar ska inte vara hemmafruar.
Jag lovar härmed dyrt och innerligt att jag aldrig mer ska bli en tant. Inte ens när jag är en tant ska jag vara det. Därmed basta!
Tag kastspö. Kasta. Låt draget fastna i trädgren. Ägna några skälvande minuter åt att få draget att lossna. När inte det fungerar (för inte trodde du väl att det skulle göra det!) hämta båt och annan person som hjälper dig. Skyll på spöet.
Tag nyare kastspö. Det som ser dyrare ut och tillhör fiskeexperten. Kasta. Låt draget fastna i sten. Svär över din inkompetens. Skratta generat när fiskeexperten himlar med ögonen. Tag av dig kläder på underkroppen. Halka ut bland snorhala stenar. Gör dig mycket illa på tårna när du halkar in i mycket vass sten. Inse att du måste näcka. Svär över din inkompetens. Med kropp sargad av vassa stenar och skakande av köld vinka triumferande med det lossade draget till fiskeexperten som sitter fullt påklädd och värmer sig vid brasan. För att rädda ansiktet skyll återigen på kastspöet och ta en extra simtur när du ändå är avklädd. Låt lovord över vattnets svalkande effekt eka i viken. Håll tummarna att sällskapet kommer att imponeras av din avslappnade stil. Ta fort på dig kläderna igen och sätt dig vid brasan. Svär i smyg åt din klantighet. Ägna återstoden av morgonen att återfå nån slags värme i kroppen.
Tag aldrig ett kastspö i handen igen.
