.skrattet från halsen

När han ringer nuförtiden så låter det inte som det brukar. Det kommer ofta skratt från ingenstans. Jag har definitivt inte sagt något för att locka fram det, och han är inte så värst rolig han heller. Men han skrattar ändå. Och han skrattar själv.

-Har du gjort rummet själv?

Skratt

-Ja! Det mesta i alla fall. Eller vad menar du?

-Om du haft någon hantverkare där.

Skratt

-Eller så.

Skratt.

Ett strypt skratt som kommer från halsen smittar inte. Men det får en att undra. För i ett sånt skratt ryms det mycket konstigheter.

.då gjorde jag bort mig

Finaste restaurangen med finaste vännerna. Maten så god att man vill ligga med kocken.

Vi överöste servitrisen med komplimanger om matens förträfflighet. Så mycket att hon undrade om hon skulle skicka ut kocken.

Då reagerade jag!

-"är han singel?"

- "nej! Han är sambo. Med mig!"

Comvidare försvann under bordet medan de finaste vännerna skrattade så att de grät. Själv grät jag också .....och bad en tyst bön att det skulle finnas tillräckligt mycket tvål på toaletten för att förevigt utplåna min talang att säga fel saker vid fel tillfälle.

När servitrisen kom tillbaka ut (fortfarande småskrattandes) och berättade att kockens assistent däremot hade anmält sig frivillig... hade jag redan börjat planerat för några riktigt stora minnesluckor.