LIVET OCH LITE TILL

söndag 28 februari 2010

.sexualkunskap för sexåringar

Per, Ida och Minimum. Visst minns ni? En tecknad biologilektion för oblyga föräldrar och vetgiriga barn. Min sexåring vill att jag ska läsa boken igen. Det går bra fram tills uppslaget om hur man gör barn. Där gäller det att inte tänka så himla mycket på att man läser hur pappor stoppar kroppsdelar i mammor bara för att det är skönt.

Och jag är inte ens särskilt blyg när det gäller sånt prat.
Jag begriper inte hur min mamma tog sig igenom boken kväll efter kväll. För det tummade boken som nu ligger i min dotters bokhylla är samma som haft hedersplatsen i min.

Min vetgirighet fick bara näring från den boken. I övrigt var det dödstyst. Jag trodde att bindorna som mamma gömde i ett skåp var blöjor för dockor, och jag minns att jag var fruktansvärt arg för att hon inte lät mig leka med docksakerna i badrumsskåpet.

Jag minns också hur mamma försökte smyga med beställningsblanketten från Elloskatalogen. Cho-san stod det på raden längst ner och när vi frågade fnissade hon bara. Vi fattade såklart inte varför, så vi letade oss igenom hela katalogen, rubrik för rubrik. Jag tror jag kröp ihop under bordet när jag såg vad det var de skulle beställa, så generad var jag.



-man brukar inte bara säga samlag, man kan säga sex också! Förklarar jag för E i ett försök att göra en spontan nyutgåva av boken.


E tittar på illustrationen med rynkad panna.

-och så kan man säga två! För att förtydliga så pekar hon på det två figurerna.

- för man kan väl inte vara sex stycken heller, fortsätter hon.

Hm! Alltså! För att förklara det så krävs en helt annan typ av litteratur som jag inte har för avsikt att visa den här sexåringen. Men det kanske hon gör för sin dotter. Och suckar över vilken moralpanik hennes mamma (dvs. jag) led av.


lördag 27 februari 2010

.en otippad budbärare

Såklart att han fick dela bord med mig, trots att alla andra bord saknade sällskap. Och nog förstod jag att han skulle hitta en anledning att börja prata. Jag hade redan flyttat det där pappershjärtat till rätt sida i boken så det var bara att lägga den i mitt knä när han drog efter andan.

Svarte Petter kallade han sig. Namnet hade han fått av ett annat barn. För även om Svarte Petters ansikte hade djupa fåror av liv så var hans ögon inte mer än åtta. Och tankarna som rann ur honom var en blandning av saga och verklighet, helt utan vuxen logik.

Han han hade inte ens fyllt nio år när en man, som lägger snusk på små barn, injecerade konserveringsmedel i Svarte Petters arm. Och själen stannade i växten. Någonstans på vägen hade han lyckats bli drogfri, men aldrig lärt sig det som vuxna ska kunna. Nu bodde han i ett hem där någon tvättade hans kläder och gav honom mat. Det hade han förresten alltid gjort. Hans varma ögon strålade.

Mitt i en mening tog han sin kopp och gick, med ett barns oförstörda glädje i släptåg.

Och jag satt förbluffad kvar.

Med fingrarna runt boken.

Den som handlade om barnet man en gång var, men tappat bort på vägen. Om de som aldrig fick vara barn, utan tvingades att ta vuxna ansvar när föräldrar inte vågade utan gömde sig bakom våld, sprit, makt eller arbete.


Till hälften dold under en rufsig peruk och med alltför stora skor, lämnade det vuxna barnet ett meddelande till mig. Från vem törs jag bara gissa. Men budskapet gick fram.

.klockan är helt uppåt väggarna

Jag är uppstigen, har frukost i magen, kläderna sitter på kroppen, ansiktsmasken ligger på plats och ögonfransarna är spretiga och svarta. Tjejerna har lekt i oändlighet och lägenhetsgovlet är täckt av gosedjur, barbiedockor, kläder och soffkuddar.

Klockan på väggen visar strax efter tio?

Helt uppåt väggarna. Jag måste skaka på den för att förstå att den visar rätt.

Jaha, vad gör vi nu då? Är det dags för middagsluren snart?

fredag 26 februari 2010

.tårar som fastnar i halsen

Jag lägger ifrån mig telefonen och torkar tårarna med baksidan av handen. Sen harklar jag mig och slår numret som leder till telefonkonferensen.

Morfar är död och jag pratar om Google.

Planen var att skjuta på sorgen tills den passar in lite bättre. Typ nu när bästisarna tillslut somnat på min säng i en hög av fnitter. Men förvaring blev en förträngning. Allt har fastnat i halsen och kommer inte ut. Locket ligger på.

Han är inte död. Han sitter fortfarande vid fikabordet och dricker sitt märkliga silverté och smackar osmakligt högt av fikabrödet. Alla de där historierna som han berättat flera gånger om, de har han inte berättat för sista gången. Och björnkramen krossar fortfarande revben.

Äsch, nu kommer tårarna.

Han är död. Jag kommer aldrig mer att se stoltheten i hans ansikte när han tittar ut över sin familj. En osedvanligt vacker hustru och fyra döttrar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Respektive och bonusbarn. Hundar och katter. Aldrig någonsin får jag höra hyllningstalen som han alltid skickade ut över borden med sin starka stämma. Vid bröllop och dop. Kalas och högtider. Begravningar.

Nu är det slut. Slut på mycket mer än en gammal mans dagar. Med honom går en epok i graven. Han var en sån som kavlade upp ärmarna och jobbade tills svetten lackade. Levde sitt yrke. p
Plöjde sin mark. Pratade med djuren. Dr Dolittle.

Nu har jag skjutit ifrån mig sorgen igen. Men denna gång i form av en tårfylld pappershög vid min sida.

.positiv särbehandling

Jag spelar med. Jag vet hur tankarna går. En övergiven ung kvinna med ansvar över en bil. Ett ansvar som hon inte kan bära. Hon måste räddas.

Räkningen signar ner på golvet och spricker i tre delar. Jag behöver bara plocka upp en del.

Kontoret fylls av ironiska skratt. Min bilmekaniker är tydligen känd för sin diskriminerande prissättning.

Jag skrattar med. Och förtränger för ett ögonblick att jag nog fått orättvisa fördelar på grund av mitt kön.

Motorn surrar genast igång när jag vrider på nyckeln, och jag kan andas ut. Denna gång! Köldknäppen har kostat mig 2000 kr på en vecka, men då ingår hushållsel och uppvärmning i hyran och annan (för mig) positiv särbehandling.

.på bussen blev hon stor.

Här sitter jag så överflödig som man någonsin kan bli, tänker jag och trycker näsan mot rutan. På andra sidan gången sitter hon som jag nyss slutade amma och fnittrar ikapp med en annan tandlösing. Då och då stannar bussen för att plocka upp stora barn som inte är mer än en tvärhand hög. Busskortet som de fingrat på stoppar de tillbaka i väskan. Ingen konst, viskar deras kroppsspråk när de vandrar bakåt i bussen.

Min lilla flicka!

Jag saktar mina steg för att hårsvallet ska få försprång och jag ser hur hon skrattande försvinner bakom husknuten. Impulsen att springa efter är stark. Smärtsamt stark. Men jag nålar fast mina fötter i marken och låter henne gå.

Min stora flicka!

torsdag 25 februari 2010

.ett skal, men inte så mycket mer!

Den här gången hinner jag inte ens starta bilen innan problemen börjar. Det kommer inte så mycket som en väsning när jag vrider på nyckeln. Dött. Stendött.

Så vad gör jag nu då?

Helst vill jag ringa min man (hurra för bevarade könsroller). Men hos mig finns ingen som lägger fötterna på bordet i väntan på att maten ska dukas fram. Näst bäst är att någon rusar fram och räddar mig. Ber mig vänta inne i värmen medans han (hurra för bevarde könsroller) väcker liv i det som är dött. Stendött.

Men det är bara jag, en dotter som ska till skolan två mil bort och ett skal som inte är till mycket mer nytta än som förvaringsplats för några stolar, en ratt och lite annat krafs.

Att bärga kostar mer än jag kan betala utan att svimma.

Sväljer stoltheten och ringer två kollegor som drar bilen till verkstan. Prisad vare Gud i höjden och män som kavlar upp ärmarna!

I eftermiddag kommer jag få veta om dött kan bli till liv igen.

Och vad det kostar.

onsdag 24 februari 2010

.singelolycka?

-Så, då är du inte singel längre? Han som frågar känner mig ypperligt för han sveper in hela frågan i en retsam ton. Och mycket riktigt rycker jag tillbaka som om han berättat för mig att jag är döende.

-Eh, alltså. Singel. Jag vet inte. Eh. Du vet att. Och så hänvisar jag till FB. Jag har plockat bort statusen "singel", men inte lagt till nåt om nån relation till nån. Som om det är ett vettigt svar.

Han går skrattande tillbaka till sitt kontor och lämnar mig med svettig panna och skräckslaget hjärta.

Som singel är jag trygg. Jag har ordnat ett liv till mig och E som jag älskar. Inte beroende av nån, men med kärlek i form av vänner och familj på en armlängds avstånd. Skulle någon komma in i mitt liv - i vårt liv, skulle jag vara tvungen att möblera om. Och bara tanken på att röra upp det jag lagt till rätta, förlamar mig. För min erfarenhet av förhållanden gör inte att relationsformen säljer sig själv precis. Snarare - gå in i en relation hel och lämna den som ett vrak!

Jag torkar min svettiga panna och smakar på orden igen. Pojkvän. Förhållande. Tillit. Närhet. Kärlek.

tisdag 23 februari 2010

.fjärde hjulet

Jävla kyla som låser mina bromsar. Och så rycker jag och sliter i handbromsen för att den ska lossna. Men det behövs inte, för den har inte frusit. Men likt förbannat drar bilen åt vänster och beter sig alllmänt illa. Jag trycker hårdare på gaspedalen och motorljudet ökar, men det gör inte hastighetsmätaren.

Styr bilen in på en parkering och ser hur ena framhjulet ryker och runt däcket liggar små svarta bitar av lakrits. Termometern visar på -20.

Suck. Bara att kavla upp ärmarna (fast det gör jag såklart inte i TJUGO MINUS)!

Domkraften bjuder på motstånd och bultarna sitter där de ska. Den vita ulliga halsduken åker av och lämnade fritt fram för iskalla vindar att testa min smärtgräns. Ger mig själv en smäll av djävlar anamma och tar nya tag och vips sitter reservhjulet på plats.

Inuti bilen har E tagit av sig skorna, flyttat till förarsätet och plockat fram popcorn. Hon klappar händerna i förtjusning när jag kliver in i värmen igen. Vilken föreställning. Fem sprängda däck i betyg. Hon kan knappt bärga (höhö, bra ordval i sammanhanget) sig tills hon får återberätta höjdpunkterna för sina fröknar.


(och själv kunde jag knappt bärga mig tills jag fick berätta om eländet i min blogg)

måndag 22 februari 2010

.en fot i en mun

Han fiskade egentligen efter sympatier, men jag fick liksom inte ur mig det där "åh" och "mm" som skulle visa att jag förstod och delade smärtan. Trots att det var väldigt synd om honom, ska tilläggas. Så synd som det kan vara om någon som inget har att vila ögonen på. Fruktansvärt med andra ord.

Men grejen är den att när han sa det, så lyfte han blicken och la den på mig.


Det krävdes en rätt imponerande serie krumbukter och lirkande för att han skulle lyckas få foten ur munnen, blicken från golvet och skratten skulle tystna.

Jag har ett par anklagande blickar kvar som jag tänker kasta in på hans kontor när jag går idag. Och förmodligen kommer jag att spela sårad ända tills han köper tillbaka mig med ett bakverk.

.bära sig själv

Så jag berättar om den där återkommande drömmen. Den där någon plockar upp mig i sin famn och bär mig. Korpen kraxar en fråga, så självklar att jag inte kommer på nåt mer att säga. Alls.

Varför plockar jag helt enkelt inte upp mig själv?

I drömmar är dylika akrobatiska övningar fullt möjliga.

Och i verkligheten med, tänker jag när jag rycker loss min eget kroppsvikt från golvet plus en sisådär 15 kg till. Ungefär vad en liten blondin, som älskar att hoppa upp i min famn, väger.


(men jag undrar hur mycket tyngre hon kan bli innan hon får förlita sig helt på sin egen styrka...tretton/tre ton?)

.tight, tightare, tightast?

På stela ben balanserar jag intill sängen. Jag har med stor möda lyckats lyfta ner ett muskeltorterat ben i mina snyggjeans, det andra benet behöver likvärdig assistans. Men sen får jag problem. Jag får knappt upp dem förbi mina lår. Jag rynkar pannan och plockar fram min tipsradstalong.

1. Snyggjeansen har krymt.

x. Min röv, mina lår och min mage har börjat extraknäcka som fettdepåer.

2. Min kropp har börjat fatta att den behöver muskler för all onödigt kånkande som jag utsätter den för.

Pennan får ligga, jag har inget svar. Istället drar jag in magen, tar ett stadigt tag i linningen och pressar in min kropp. Hade jag varit man så skulle jag pipa mig igenom resten av dagen i den ljusaste, spräda stämman, men eftersom jag är kvinna så hörs bara ett mummel.


.nog för att det är måndag morgon, men va fan!

Ok, det var allt annat än en vanlig måndag morgon, men att den skulle påverka mig så mycket att jag tappade alla rutiner var jag inte beredd på. Herregud, jag klev in i duschen med glasögonen fortfarande på.

God morgon liksom!

söndag 21 februari 2010

.en sugrörsskivstång

I en källare i Sundsvall gömmer sig det som till och med är större än ett köttberg. Men det är tur att det är där han finns, för ovan jord skulle han skymma den blyga vintersolen. Jag lyfte så mycket jag orkade, vilket är ett sugrör spetsat med ett par Cheerios på varje sida, han lyfte en flygel. Typ.

Men det konstigaste med den mänskliga lyftkranen var de genuint vänliga, och nästan blyga ögonen. De sa om och om igen - "men jag är inte så märkvärdig".


.det sitter en grottman i mitt kök

Något har invarderat mitt hem. Toalocket är uppfällt, det har snöat proteinpulver över hela diskbänken, sängkläderna är i uppror och det sitter en grottman i mitt kök.

Mitt i allt detta finns jag. Och gapar.

Var är han med slipsknuten, café latten och dagens industri? Var är de artiga fraserna och akademiska poängen? Var är måttfullheten och dansskorna?

Det sitter ett testosteronfyllt monster i mitt kök och slafsar i sig frukostflingor varvat med asgarv och dräpande kommentarer.

Vad hände?

fredag 19 februari 2010

.kläder på kropp!

Hela förmiddagen har jag ormat omkring i mina galet snygga brallor. Glansiga och tighta slingrar de sig upp längs mina ben. Kollegorna reagerar med ..... fullständig tystnad. Fikabordet svämmar över och stolar måste hämtas för att alla ska få plats, men ingen ser mina ormskinnsben. Men! Män!


Vid lunch virvlar en lång och vacker kvinna in. Hennes blick missar inget.

Tack, väser jag upphetsat när hon boostar mitt ytligaste ego.


.kläder i omlopp

Nu har jag tvättat att jag äger och har i klädväg, även det i spets som jag hittade under fåtöljen i sovrummet. Fantastiskt skönt tänkte jag och blickade ut över havet rena kläder som låg och krusade sig på min säng.


Äh, men va fasen, tänkte jag när jag inte fick igen garderobsdörrarna.

Mitt system kräver att hälften av kläderna alltid ska vara smutsiga, annars får de inte plats.

Inte vet jag, men det kan vara en tecken på att jag har för mycket grejer. Vad är regeln när det gäller sortering av kläder? Det man inte haft på ett år ska bort? Valfri kompis med kritisk blick är välkommen hem till mig för vin och skoningslöst rensande i min garderob.

torsdag 18 februari 2010

.en tant full av istappar

Tanten ska till samma trappuppgång som jag, det hörs på lång väg eftersom hon skriker rätt upp i luften. Hon har uppenbarligen gått vilse och äntligen hittat någon att fråga. Problemet är bara att han är fyra våningar upp och klamrar sig fast i vindskivor och tegelpannor. Han har nog fullt upp med att oroa sig för att tantens gälla stämma ska skrämma loss isknivarna så att de faller ner och spetsar henne.

Jag fångar hennes uppmärksamhet och pekar. Hon förstår inte, alternativt lyssnar inte, så jag lovar att visa. Vandringen till porten tar en evighet. Stavar gör inte damer stabila och dubbar håller inte hundraåriga fötter på plats.

Impulsen räcka henne min arm uteblir. Jag får känslan av att hon skulle bita den rakt av.


-Alltså, säger jag, det är tre våningar upp och det finns ingen hiss.

-Vad menar du, frågar hon kallt och vasst som istapparna.

-Tja, du ser lite....eh....ja...mm

-(här säger hon nåt på gammelsvenska som jag gissar betyder att hon har svårt att röra sig)

-Eh, ja....så tänkte jag. Här är det förresten, säger jag och öppnar dörren med min utandning.



Jag får inget till svar.

Det är långt kvar tills isen börjar smälta.


.min blommiga kasslerröv

Komfort går sällan hand i hand med snyggt, och inte den här gången heller ska det bevisas.


Jag klädde på mig de sötaste paret trosor som någonsin skådats. Bakstycket var ett under av blommig spets och fram var tyget smyckat med rosetter och mönstrade band.

Efter en halv dag i kontorsstolen ser min röv ut som en blommig bit kassler. Ett mönster, förevigt stansat i mina vita skinkor.

onsdag 17 februari 2010

.då gjorde jag bort mig - igen

Det där sms:et som handlade om någons pungkulor råkade hamna hos okänd mottagare. Men det gjorde visst inte så mycket. Sms:et lästes upp för alla närvarande, inkl. den som egentligen skulle få det.

Jamendåså. Huvudsaken är att informationen når fram.


Från en pungkula till en annan liksom.


Eh, tack!?

.det första man blir blind på är ögonen

Vad dum man känner sig när man ertappas med att leta efter något som är fullt synligt för alla andra.


Chefen letade efter osthyvlar härom veckan och undrade om jag visste var de fanns. Jag drog ut lådan och frågade om det var någon av de två hyvlarna som låg överst som han letade efter. Det var det tydligen för han blev med ens ett upplyst stoppljus.

Så generad borde jag nog vara också. Men jag känner mig mest lycklig för att jag hittade det där som hela tiden fanns i min byxficka. Fast, det krävdes några alerta korpögon för att jag skulle komma på var jag skulle leta.


Slutligen vill jag skarpt varna för två skämt som inte bör användas till butikspersonal. Risken finns nämligen att det är just gången du drar skämtet som får bägaren att rinna över och butiksbiträdet att rulla ihop på golvet med ett kvidande gråtskratt från magen.

1. Bingo! (Utropas när det är ditt nummer som ropas ut från charkdisken.)
2. Det första man blir blind på är ögonen! (Sägs när personalen pekar på det du frågat efter och som står mitt framför näsan på dig)


.ännu ett blött träningspass

Jag har inget emot att plåga min kropp så att det rinner längs ryggraden. Det är dock aldrig skönt just då och där, men jag är tryggt förvissad om att det kommer att kännas mycket bra sedan. Oändligt bra! Och så vet jag att min kropp behöver utmaningen för att hålla mig i god form.


Däremot har jag svårt för ett annat träningspass som blöter ner mina kläder. Ett träningspass där man sitter i soffan och låter känslorna jobba. Den träningsformen skyr jag som pesten, trots att det skulle kännas mycket bra sedan. Oändligt bra! För även mina tankar behöver utmanas för att hålla mig i god form.

Så man kanske skulle föra in båda träningstyperna i sin kalender?!

Må: Body Combat
Tis: Mind Combat

tisdag 16 februari 2010

.kejsarens nya kläder på en bebis

Det finns en sport som kvinnor dominerar i. Eller i alla fall vill ge sken av att de behärskar intill fulländning. Jag kan inte bedöma resultatet och utse segrare, för jag är i total avsaknad av talang. Faktum är att jag ifrågasätter min kvinnlighet rakt igenom, om detta nu är, som jag starkt misstänker, en beteende för/bland/med kvinnor.


Sporten heter "se vem bebisen är lik" och går till på följande sätt. Kvinna, gärna äldre sådan, dyker ner över nykläckt varelse och scannar av alla tänkbara detaljer på barnet. Det kan vara en örsnibb som är lik en avliden morfars, eller ett kroppsspråk som är en kopia av pappans när han var liten, eller en näsvinge som är en mosters.

Jag gapar och undrar hur de kan skilja en blöjklädd skogaholmslimpa från en annan.


Men som sagt, det kan vara fejk.

Ungefär som Kejsarens nya kläder.


.att halka omkring i verkligheten

Fikarasten blev en nyhetsrapportering. Två saker hade hänt som grep tag i oss. En hade dött och en kvinna hade brutalt misshandlats.


Misshandeln fick oss att tappa fotfästet. Oprovocerat våld får den effekten. Det blir helt plötsligt en fråga om ens egen utsatthet.

Bilolyckan hade skett i en ort strax norr om staden, det var i alla fall vad jag och en till hörde. Två andra hörde namnet på en ort söderut. Fast det var bara orten som låg söderut, själv råkade de säga att den låg norr om stan.

Så fikarasten slutade med att ingen visste varken upp eller ner.

.en annan typ av missbruk

Jag är tvångsmässig i en sak, och det är att sjunga med i ALLT! Musik som spelas på radion, från TVn, ur någon annans dator, från grannarnas stereo, som doa-kör till någon annans nynnande. You name it!


Igår sjöng jag mig igenom ett helt Body Combat-pass, medan de andra förstärkte sina sparkar och slag med lite mer passade pow-wow, hi-ya och ka-poff.

Men dottern vägrar att vara medberoende. Hon vrålar rätt ut när jag gör förarsätet till min scen, och ratten till min mikrofon.

-sjung utan att det hörs, skriker hon från baksätet!

Och jag tystnar,

tills jag tvångsmässigt börjar sjunga igen två minuter senare.

måndag 15 februari 2010

.kramen var bara min

Det enda som stör tystnaden är däckens klagosång över att avståndet till sånt som egentligen ska vara närmast, ökar. Och för varje träd som passerar sjunker mitt hjärta ett steg längre in bakom revben och blodplättar. Jag tolkar det ljudlösa mellan oss som att hon också bygger ett försvar mot saknaden.

Men väl framme så skuttar hon ut ur bilen i en skur av solsken och kramen jag trodde skulle vara för hennes skull, blir enbart min.


Mig lämnade hon kvar i bilen,

nu tillhör hennes varma doft någon annan,

för saknaden har hon gjort om till längtan.


På vägen tillbaka genom gnistrande vackert rinner hela jag ut som tårar och dränker den ulliga halsduken som jag lagt mot kinden. Jag kan inte ge den jag älskar mest, det hon önskar så innerligt av hela sitt lilla hjärta.


söndag 14 februari 2010

.skynda dig och mitt hjärta spricker

Sen är vi i vanlig ordning. Av den långa och sköna morgonen finns bara några ögonblick kvar innan vi ska stå kammade och klara i hallen. Jag låter min stress gå ut över den yngre upplagan av tidsoptimist. Hon har nämligen smitit in på sitt rum för att bara fixa en sak. Själv har jag tandborsten i munnen, fingrarna i håret och händerna runt mascaran.

Jag ropar i en vassare ton och hon ska bara.

När hon äntligen kommer ut i hallen sträcker hon fram en liten present till mig. Ett formklippt hjärta i rött och rosa. Jag älskar dig mamma, säger hon.


Jag stoppar huvudet i toaletten för att spola bort all dålig mamma,

men när jag tittar upp så ser jag att hon älskar mig oavsett,

och jag rinner ut i en hallonröd pöl av tacksamhet över golvet.

fredag 12 februari 2010

.att vakna bakom en kylskåpsmagnet

Mitt i mina trygga och standardiserade morgonrutiner så hittade jag spår av något obekant. Den dyrbara masken som jag alltid sätter på mig kändes trång, som om mitt ansikte växt en storlek under natten, eller som att jag av misstag hittat någon annans. Och jag upplevde att den hindrade mitt ansikte från att andas.

Kroppen hörde läpparnas ljudlösa rop. Naglarna fokuserade på fantasier om skarven, fingrarna drömde om att frigöra tystnaden från det formgjutna skalet. Och huden förställde sig känslan av något som skalades av, inte smärtsamt som en sårskorpa eller osäkert som en post-it lapp, utan lika obehindrat som en magnet som lämnar sin yta för att läggas i en låda där saker man tröttnat på förvaras.

.det betyder så att

Det skaver lite i öronen, inte för att uttrycket är fel på något sätt, utan bara för att vi som föddes med svenska i munnen inte använder det.

I något, eller några, språk finns tydligen ett mycket användbart uttryck som översätts till "det betyder så att".

Känner ni igen det?


Men vi är inte bättre. Kommer genast att tänka på ett begrepp som vi svenskar översätter till engelskan på ett horribelt sätt, nämligen "följa" som i tex "ska vi slå följe" eller "följ med i resonemanget". Den glosa som poppar upp är "follow" och vips har vi skavsår i engelsktalande öron.

torsdag 11 februari 2010

.hur man återanvänder en ask choklad

God Jul sa cheferna och styrde en skål kalasfylld med godsaker närmare mig. Frukt, presentkort, biobesök, korv, nötter, champagne, en massa saker jag inte minns och choklad. After Eight närmare bestämt. Det minns jag för den har räckt ända tills nu och fortsätter räcka ett bra tag till.

För mig i form av en kladdig chokladkaka som smakar mint.

För E i form av en lång buss med utskurna fönster och inklistrade stolar till några älskade plastdjur.


...och julen varar än till påska!

.lady gaga-rara-blabla

När jag tror att jag är språkbegåvad så lyssnar jag bara på en av Lady Gagas låtar och så rinner egot av mig igen. Jag kan inte ens identifiera språket.


Här sjunger hon tex om "bäramä-äs".

Jag betar av språkträdet eftersom, och nu har jag kommit till den romanska grenen.



.stå på egna händer

Kontroll gillar jag. Och tänk den ultimata kontrollen över kroppen en gymnast har. Jag har många gånger försökt att utföra egna dödsföraktade övningar, varav stå på händer är den populäraste. Men jag har alltid försökt balansera mot ett stöd som hela tiden flyttar på sig när mina ben kommer farande genom luften. Det resulterar i att jag dimper hårt ner i backen och gruvar mig väldigt innan jag försöker mig på att vara modig igen. Faktum är att jag kan inte minnas senast jag testade.


Men nu har jag hittat en kompakt vägg att ställa mig mot. Men bara tills jag hittar den egna balansen! För då kommer ni se mig vandra runt genom stan, på egna händer. Med klackarna i taket.


onsdag 10 februari 2010

.hur man klamrar sig fast vid sina dumma brudar

I den bransch som jag sorterar under är mansdominansen total. Kvinnor som jag pratar med sitter i växeln eller som gisslan på någon stor industri. Och filmerna som passerar våra inkorgar handlar nästan uteslutande om kvinnor som misslyckas med något "typiskt manligt". Gärna fickparkera eller tanka en bil.


Behovet att fortsätta förpassa kvinnor till kategorin inkompetenta är skrämmande tydligt.

Fega djävlar!


tisdag 9 februari 2010

.töcken liten en, helt utan töcken

Så ligger hon där igen med tårna i vädret och vägrar släppa taget om dagen. Nu har det gått en och en halv timme sedan jag sa god natt och släckte lampan.

När jag förklarar att barn inte behöver tänka mer, utan kan somna tryggt i förvissningen om att mammor och pappor tar hand om resten, så svarar hon att det är hjärnan som bestämmer över tankarna, inte hon.

Och så förklarar hon hur det snurrar runt där inne och att en pil pekar på vad hon ska tänka. Fast, tillägger hon, när man ska dricka te så stannar pilen för då kan man inte tänka samtidigt.

Jag visste väl att te var bra till allt.

.produktplacering

Jag städade bara lagom mycket innan jag skulle få besök. Vissa saker fick ligga kvar. Gitarren fick lite småsvettig och nyanvänd hänga mot fotäljen, som om jag nyss spelat en av mina egna låtar. Tidningen Civilekonomen hamnade lite nonchalant på köksbordet. Kuddarna i soffan hade puffats upp till maximal gästvänlighet och semlorna brände bakom kylskåpsdörren.

I efterhand kan jag se att jag var ivrig att göra ett bra intryck.

.barnslig förtjusning

I ett hus någonstans längs en snötäckt slingrande väg utan skylt, och i ett hus med burspråk och knarrande golv hämtade jag med E efter en eftermiddag full av lek. Mammakronan satt fortfarande kvar när jag klev in genom dörren. Inte ett barn i sikte, men däremot en annan med mammakrona och bubblande prat.

Hon kastade sig över mig med tindrande ögon för att visa den senaste Tupperwareprodukten hon hade fått. Den var röd och kunde hacka lök i ett flygande fläng. Innan jag han kommentera burken med knivarna så rusade hon iväg för att hämna en annan lika färgglad bytta från ett skåp som rann över, full av barnslig förtjusning.

Så jag erkände att plastbyttor inte fick mitt blod att koka, men däremot sånt som man kan köpa på sminkavdelningen på Åhléns. Sånt som finns i små burkar och askar och kostar tre djupa inandningar. Hon tittade tillbaka på mig med förvånad blick när jag beskrev ruset i magen.

Vad väcker er barnsliga förtjusning?

En bok som ingen annan läst? Fraset från en påse chips? Kyrkklockorna som kallar? Bilar på blocket? Hus som man egentligen inte har råd att köpa? Vad?

måndag 8 februari 2010

.ingen kan skratta som Gunde!

.hur skriver man utan känsla?

Bloggtorka?

Japp, det kan ni skriva upp.

Tidigare har jag tagit genvägen in i mitt inre för att hitta ord. Och det har varit en aldrig sinande källa av smaskig information och redan färglagda bilder. Men nu har jag fullständigt lessnat på att prata om mig, mig, mig. Jag kan inte begripa hur ni stått ut!? Jag står mig själv upp i halsen...

Nåja.

Nu måste jag alltså skriva på talang, eller tjurskallighet. Det är fasen inte lätt.

Risken finns att jag börjar prata om mina tånaglar igen.

.fritid=jobb, eller jobb=fritid?

Förskolan är stängd och arbetsplatserna är fulla av dockskåpsstora medarbetare. Det är nog inte som det brukade vara längre. För barn känner sig hemma även på jobbet.

Och jobbet känner sig hemma även hemma.

Jag ringer för att prata jobb och hör skramlande koppar och hundar i bakgrunden. Jag mailar och får till svar att personen i fråga är på semester, och kan därför inte svara lika snabbt (men tydligen kan jag förvända mig ett svar). Och jag får ett mobilnummer för säkerhets skull om mitt ärende skulle vara brådskande.

Själv ska jag träna på arbetstid i eftermiddag.

Och jobbtelefonen har jag med mig dygnet runt.

torsdag 4 februari 2010

.mina hundra besökare försvann under en snöhög

Statistiken visade nästan hundra besökare. Wow! Äntligen är jag upptäckt av den stora massan! Mina fyra års målmedvetna trummande på tangenterna i en källarlokal har gett resultat. Jag kan sluta med tonfisk på burk och leva på rå fisk resten av livet.

Jag följer fotspåren till min blogg och upptäcker till min förtjusning att de kommer från Dagens Industri. Jo, jag tackar. Det är väl inte så konstigt att de hittar nån av mina kvinskarpa analyser om föräntad prisökning på tunnplåt. Eller hur mycket malm vi kommer att exportera till asien det om 15 år. Jag är känd för mina profetior.

Not.

De följde en snubbe som hade länkat till detta, appropå snöoväder.



onsdag 3 februari 2010

.tre goda ting

Alla goda ting är tre. Och just nu så finns det en rätt smaskig trojka i mitt liv. De hör inte ihop annat än att deras namn är som gjorda för varandra. Jag kan naturligtvis inte hänga ut dem här, men jag kan inte hålla mig från att försöka illustrera hur komiskt det är.

Säg att den första heter Knatte, den andre Fnatte och den tredje presenterade sig i så fall som....japp, Tjatte.

Eller O'boy, limpmacka och ....... ost!

Eller Fadern, sonen och ....... den helige anden.

Sjukt spännande är de alla tre. På olika sätt, men det är ju som det är när man lär känna nya människor av det motsatta könet. Man kan inte klamra sig fast i livlinor som heter till exempel kollegor, träningskompisar eller ingift släkt. Det blir lite skuggboxning innan man hittar rollerna. Ska vi knulla eller prata liksom?

Men jag behöver ju många män i mitt liv. För att väga upp för alla kvinnor som jag känner.

Könskvoterad vänskap, kan det vara nåt?

.fickparkering och andra mycket svårare saker!

Jag är helt fantastiskt på att fickparkera. Glider alltid snyggt in på första försöket. Perfekt avstånd till vägkanten, bilen bakom och bilen framför. Det är så vackert att jag själv blir tårögd.

Det som däremot är en betydligt större utmaning är att kliva ur bilen utan att avslöja hur fett självgod jag är över min talang. Jag vill ju möta alla beundrande blickar, fast med ett förvånat uttryck i mitt ansikte. Som om jag inte visste att jag hade en enastående talang.

Igår kväll hände det igen. Perfektionism!

Men ingen såg.

Damn.

.min kind mot en kind

Och så försvann det andra. Musiken tystnade och allt annat bytte plats. Men inte hos oss, i vårt rum vilade ett stilla andetag mellan två kroppar.

En dans till hade blivit många danser, för hur släpper man något som själen valt?

Då lutade han sig fram och lämnade en kyss på mina läppar.


Jag bad om en till.

tisdag 2 februari 2010

.min arm omkring en hals

Inte vet jag hur det kom sig att han stod ensam mitt i ett folkhav, men han gjorde det. Och inte minns jag hur många steg jag tog för att nå honom, men det kändes som ett.

Och jag kan heller inte förklara hur min kropp genast fann sig tillrätta intill hans, som om vi träffats alla andra dagar i livet.

För allt med honom var nytt. Värmen från hans hals som nuddade mina läppar kände jag inte igen. Rösten hade jag aldrig hört förut och skrattet hade inte någonsin trasslat in sig i mitt.

Jag bad om en dans till.

måndag 1 februari 2010

.mina varningsskor

Hård träning kräver ofta rätt motivation,

och rätt motivation är ofta nya kläder.

Så jag kilar in och rafsar åt mig lagom diskreta byxor, ett blygt linne och en top i klädsamt rött.

Sen måste jag ha nya skor.

De enda som finns är självlysande i en nyans som jag ofta ser vid vägarbeten. Så nu ska jag strax ner till träningslokalen och placera mina stoppljus åt alla tänkbara riktningar i en Body Combat. Jag räknar att de andra saktar ner till max 30 när de passerar mig. Jag är ju trots allt en trafikfara!