Impulsen styrde mig till den lilla salongen där saxen lever ett drägligt liv med behagliga arbetstider. Kaffekopparna fick jobba mer, för människor landade i soffan och pratade bort några minuter innan de försvann ut i kylan igen med varmt kaffe i magen. Mig satte han i stolen och gav mig oceaner av tid.
Han bökade med min frisyr, lade huvudet på sned och berättade för mig om mitt hårs personlighet. Sen tystnade han, tog ett steg tillbaka och utbrast segervisst att bitarna föll på plats.
Håret fick en annan nyans medans skvaller konsumerades. Och sedan väcktes saxen till liv. Men den fick göra långa pauser när munnen krävde all uppmärksamhet. Bakåtlutad i stolen försökte jag visualisera de ocean av tid som rann förbi.
Men aldrig har kalufsen fått så mycket odelad uppmärksamhet.
De är redan bästisar, mitt hår och han!
Det är väl för märkligt. Jag gjorde alla vuxensakerna i morse. Jag gick min timmes promenad med stavarna, innan jag åt en portion fiberberikad havregrynsgröt. Intill tallriken stod ett glas juice och det senaste nummret av Amelia låg uppslaget framför mig. Jag skrubbade min kropp med mjukgörande tvål och håret fick en omgång av ett schampoo som påstår sig ge överlägsen glans. Jag böjde ögonfransarna och la rouge på kinderna. Jag blåste mitt hår och gnuggade in vax i topparna.
Men ändå så var det ett barns ansikte som mötte mig i spegeln när jag skulle gå.
Vem är den där vackra kvinnan? Jag har pratat med henne, men var? Hon nickar tillbaka och lånar ut ett strålande leende. Hjärnan jobbar på högvarv. Har vi limmat på samma kille? Nej, knappast. Det var inte ett leende kryddat med mallighet. Har jag köpt skor av henne? Nej, såvida han inte är en transa, men jag tror faktiskt inte att han har talang att göra den förvandlingen.
Det är slutligen sällskapet som avslöjar henne. Hon är min frisör och insikten gör att handen reflexmässigt åker upp och fluffar till min frisyr. Jag hinner även med att rätta till min tröja, och smacka med läppglansen innan jag brister ut i skratt.
- är det alltid så här för er, frågar jag. Att folk rättar till håret när ni passerar? Ni måste tro att människan är galen!
Jag vill ha superkort hår. När jag säger "vill" så menar jag inte i betydelsen "jag har redan startat trimmern" utan mer som "vad synd att det alltid kommer saker ivägen för att jag ska kunna snagga mig, verkligen synd". Senaste ursäkten jag hade var att pojkvännen hade rakad skalle. Jag bävade vid tanken att vi utöver matchande frisyrer skulle behöva skaffa matchande träningsoveraller också. Jag gillar inte att folk fnittrar bakom min rygg. Så det var synd att han redan hade rakat, verkligen synd. Nu är han ett minne blott (nej, alltså jag har inte strypt honom med pianotråd, rullat in honom i en matta och stuvat ner honom i min baklucka. Så avundsjuk på frisyren var jag inte) så det argumentet är inte längre giltigt.
Mitt senaste är att jag faktiskt är "en kommunens representat" och kan av den anledningen inte se ut hur som helst. Detta förklarade jag för min vän som satt tvärs över bordet igår kväll. Men i samma sekund som orden lämnade mina läppar insåg jag att det argumentet var åt skogen, så att säga. Hon som tittade oförstående på mig har nämligen rakat huvud förutom en kaxig tuppkam. Hon är präst!
Men det finns säkert någonting annat som gör att jag inte kan raka mig. Vad synd, verkligen synd.
