.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

.sextio ton barndomsminnen

Mina andetag lyckas inte överrösta timmerbilens suckar när den möter mig i en backe. Fast det är klart, mina hästkrafter ska bra dra 60 pannor runt slingan, timmerbilen tusen gånger så många.

Men vilka barndomsminnen som slår emot mig när bilen passerar. Först den där hettan som doftar av sågspån och kalhyggen. Sen räkna till tre innan baksuget blåser undan allt hår från ansiktet.

Ah, sommaren är här!

.och åren går, men hoten består!

Nu är hon hos mig igen. Vi hade kommit i otakt, för varannan vecka hade blivit mer. Sist hon pinkade revir här hemma var för 11 dagar och tre år sedan. Nu har hon en helt ny nyans i rösten igen. Ett kryddmått mer mognad. Skrämmande och imponerande.

-Jag förbjuder dig att dö, säger jag till henne.

-Men mamma, när jag är vuxen får jag göra vad jag vill.

-Bara nästan, du får inte dö. Det beslutet är alltid mitt.

Hon tittar på mig lite nonchalant. För den här leken är hon van vid.

-Ja, jag kommer då aldrig att säga att mina barn inte får dö. Vet du varför?

-Nej, hjärtat. Jag vet inte varför.

-För att jag tänker vara snäll mot mina barn.

Och så är diskussionen över för hon sätter punkt med munnen och börjar bläddra i en tidning istället.

Själv bläddrar jag i minnet. Minns alla gånger jag straffat mina egna föräldrar på samma sätt. Jag skulle låta mina barn äta godis mitt i veckan, de skulle få åka på utlandsresor och definitivt vara uppe så länge de ville.

Det är först 30 år senare jag inser vilka totalt verkningslösa pikar jag levererade. Jag kan inte bry mig mindre om snorkfrökens subtila försök att sticka mig med kniven.

Löjligt, säger jag bara. Störtlöjligt.

.äpplen som faller i bättre jord

Ni som hängt här ett tag kommer säkert ihåg vad jag själv ritade (och skrev) vid späd ålder. Min dotter har inte visat intresse för den typen av motiv än. Puh.



När ni ändå klickar runt i historiket, så notera min äldre systers känsla för bild och dramaturgi redan som sexåring.

.måste allt vara rättvist då?

Det händer att jag säger klokheter till andra som jag förvånat upptäcker att jag har lika stor nytta av själv. Men det är först efter att vi satt punkt för samtalet och gått åt våra olika håll som jag inser det.

För med lite eftertanke så handlade rådet lika mycket om mig själv, som om någon annan. Märkligt nog.

Dagens klokskap var en fråga.

"Måste det alltid vara rättvist då"?

Nej, det är faktiskt inte min tur att träffa någon bara för att andra tränger sig före i den kö som bara existerar i mitt huvud. Det handlar inte om två systrar och mängden läsk deras saftglas. Ingen räknar mina paket under julgranen längre. Och det var länge sedan jag förfasade mig över min veckopengs storlek i relation till andras.

Så det är väl kanske dags att växa upp och inse att världen inte är särskilt rättvis...mot nån!

.min sexåring ringer en bästis

Mamma, jag vill ringa A!

Sexåringen nyper åt sig min mobil.

Jag drar efter andan, inte menar hon väl att hon ska åka och leka med en kompis nu? Men jag hinner inte protestera, hon har ett annat ärende.

Jag hör henne prata artigt med en vuxen innan hon går in på sitt rum OCH STÄNGER DÖRREN!

Där mamma inte ska höra viskas det om Hanna Montana. Sen kommer hon ut igen. Kompisarna har pratat klart.

Det var första gången det hände! Vad kommer sen? Tjuvrökning bakom en ungdomsgård?

.tjugan som försvann

Hon är i upplösningstillstånd och discot har knappt börjat. Hon vill att mamma ska komma.

Jag hittar min stora, lilla tjej i en soffa så långt bort från det som skulle vara roligt som hon bara kan komma. Ansiktet har runnit ner över klänningen och landat i en hög på golvet. Jag böjer mig ner och samlar upp henne i min famn.

Och det jag lyckas fånga upp är rester av skam.

Modet hade tagit discots minsta tjej till kiosken och handen hade pekat ut en blå chipspåse. Jag kan tänka mig att kön bakom var lång och fjärilarna i magen många. Men när fingrarna trevade i väskan efter den prassliga tjugan så var den borta.

Kvar stod skammen och visste inte var den skulle ta vägen.

.en portion till tack

Jag lägger ifrån mig telefonen och vänder mig om.

Jo, det är såhär säger jag till min gluggis och hon skruvar genast upp koncentrationen för att uppfatta även de minsta signalerna jag skickar ut. Att det är nåt viktigt jag tänker på fattade hon direkt.

Jag hade fel, åh så fel, säger jag till henne och hela barnet börjar glittra till svar.

Och trots att jag så många gånger agerat dumt så förlåter hon mig för allt. En gudomlig förlåtelse. Det finns inte ett spår av bitterhet när våra tummar möts i ett löfte om att hjälpas åt.


Alltså, denna gåva att kunna förlåta är så vacker att jag måste sätta mig ner. För om det är så här skönt att få ovillkorslös kärlek så tror jag att jag vill ha en portion till.

.gluggisar i en skräckkorridor

Alla stora läskiga barn är på sportlov så gluggisarna passar på att sprida ut sig över hela skolan. De fullständigt äger korridoren och ytan framför matsalen! Jag lämnar min sexåring bland en skara nyblivna regenter och kommer att hämta en drottning i eftermiddag.

Minns själv just de där skräckkorridorerna som aldrig tog slut, och som kantades av fullängdsbarn som tryckte ner för att vinna respekt. Trånga passager och ingen skyddsutrustning! Det är inte lätt att smälta in i väggen, men jag var nog så nära man kan komma ibland.

Faktum är att obehaget sitter kvar, inser jag just. För jag tar hellre omvägar än manar min kropp in i trånga passager och gångar. Sjukhuskorridorer, gångtunnlar, tågvagnar skickar kallar kårar längs min ryggrad. Läge att "reklejma" korridoren! Smyga igång med lite fobiträning...

.en synnerligen obekväm vän

Nån gång ibland hörs vi av, min barndomsbästis och jag. Och när vi gör det glömmer vi bort alla artighetsfraser och går rätt in i matchen. Ofta är vi oense om nåt. Han är en riktig tjurskalle. Eventuellt är jag det också.

Den här gången avhandlade vi debriefing för poliser, gamla knarkare och barndomsvänner som flippat ut. Hur dessa tre hänger ihop lämnar jag till er fantasi.

Förutom tjurskallighet så saknar han helt spärrar. Frågar sånt som ingen annan frågar, helt utan att generas. Han var tex den ende som frågade hur jag egentligen hade det när jag levde i den där relationen som gjorde mig till någon annan som jag inte var. Alla andra, som jag gissar kände mig betydligt bättre, sa inget. Antydde inget. Viskade inget.

Men det är klart, jag lyckades prata bort honom och lura både honom och mig att allt var som det skulle. Men jag glömmer aldrig att han frågade.

Att vara vänner innebär att man måste vara lite obekväm ibland också. Det ska svida lite när vi lär varandra vem vi är.

.mobbingoffret

Minns ni (eller förstod ni) att jag var en mobbare under grundskolan. En pojke fick alltför mycket negativ uppmärksamhet och även om jag inte var den mest aktiva så hade jag lyckats säga något som högg och lämnade 15-åriga ärr kvar. Frågorna jag fick häromdagen var fyllda av varför. Jag kunde inte svara, bara anta. Äcklig hade jag sagt då och jag gissar att det var hygienen jag syftade på.

Men nu undrar jag. Personen i fråga vill nämligen veta min BH-storlek. Och han är väldigt nyfiken på hur mitt sexliv ser ut.

Det äckliga kanske inte handlade om deodorant ändå...

.mobbare som jag

Killarna hade retats. Igen. Och jag kokar över av ilska bakom locket jag la på för att inte skrämma henne till tystnad. Och det fungerar för hon pyser ut den ena ledtråden efter den andra. Snart ligger bilden klistrad som imma på glas framför mig.

Jag tar risken att svika ett förtroende och säger att jag tänker berätta för fröken och pappa vad som sägs när vuxna inte hör. Hon blänger på mig, men jag säger att jag måste. Jag är mamma, och mammor gör sånt som mammor måste göra.


Inte ens en vecka senare så är hon hos mig igen och den här gången pratar hon om det förbjudna i dagsljus. Vi diskuterar strategier och resonerar om varför någon vill göra någon annan illa. Men ingen av oss hittar svar.

Och jag som är i behov av svar just nu. För jag är ju också en mobbare. Eller åtminstone var. Orden som rann över skärmen vittnade om smärta som inte går över. Det jag sa med en tonårings visdom hade fått evigt liv i en annan människas hjärta och hjärtat stod inte ut längre så jag fick frågan. Varför vill man göra någon annan illa?

....kommer upp på köksgolvet

Utsikterna för att få dottern att somna ikväll ser inte så lovande ut. Mina gamla minnen gör nya i henne, och varje litet porslinsdjur och tygtrasa får en egen röst. Och det är aldrig så tydligt hur lika vi är varandra.

.det som göms i tö...

Under ett moln av pelletsdamm hittar ex-kexet fyra kartonger ren nostalig. Sönderlästa böcker, toviga dockor och orange/bruna babykläder med kaxiga uppmaningar. Min barndom.

Där ligger den rosa nallen som jag fick köpa istället för en betydligt större modell som min storasyster stolt la på disken för att hon inte hade slösat bort sina besparingar på godis.

Där ligger docksängen som jag också köpte för egna pengar.

Och den stora dockan som jag köpte för egn…

…hm, det var annat förr.

I en ask, var innehåll jag glömt dyker mitt förråd av barbiedockor upp. Även hon med kort hår. Hon som fortfarande har ett knappnålshål i underlivet som minne efter den snopp jag fäste där. Vaddå? Jag behövde en man. Saxen fixade både papperssnoppen och det korta håret. Fast... jag tror det heter ”strap-on” och flata nuförtiden.

.vem pappa var innan han träffade oss

Min uppväxt präglades av två saker, Gösta Linderholm och blåbär. Jag kan i detalj återskapa dofterna från soldränkta kalhyggen och hur skogsmaskinernas parallella spår visade vägen till de mest blåbärsrika snåren. Då och då stannade vi upp i vår lek och följde mamma med blicken när hon hukad fyllde sina hinkar med fyllningen till många framtida pannkakstårtor. Kalhyggen gör mina ögon blanka och lungorna drar girigt åt sig alla minnen.

Mitt visförråd svämmar också över. Vid pappas sida har vi suttit när han outtröttligt spelat de låtar vi bläddrade fram från en av pärmarna med en handritad g-klav på etiketten. Hans röst överröstade alltid våra och tonarten han valde var omöjlig att följa. En gång hittade vi ett fotografi med vår kostymklädde ungdomspappa i bakgrunden, sittande på en klippa med elasen vilande i knät. Hans bandmedlemmar satt utspridda över andra delar av skärgårsidyllen. Vi såg hans drömmar.

Igår berättade pappa att elbasen ska säljas. Men jag tror att det gör mer ont i mig än i honom. Elbasen har alltid funnits där som en bild av vem pappa var innan vi lärde känna honom.

.vissa kläder växer man aldrig ur tydligen

Här är stentvättade jeans och smala skärp. Här är stora frisyrer och parfymen Date. Här är blyga blickar och avgaserna från en moped.

Tjugo år senare...

...men minst lika bra!

.klädpoker för vuxna, finns det?

Nioåringarna hade tydligen spelat klädpoker. Informationen levererades över middagsbordet med vad jag uppfattade, en axelryckning. Vuxna sätter förstås köttbullen i vrångstrupen, men vilken innebörd har leken för ett barn egentligen?

Funderar när jag senast spelade klädpoker. Högstadiet kanske. Helt klart innan en naken mans kropp fick mig att reagera av annat än nyfikenhet. Spelade man inte bara för att man ville se vad som gömde sig bakom det motsatta könets lager av kläder? Inte var det väl sexuellt? Inte vad jag minns. Det som avslöjades var möjligen en liten blek sak som försökte gömma sig bakom några ensamma fjun? Knappast erotik. Inte en tillstymmelse till risk att nåt skulle kunna hända.

Barn behöver referenser och de är listiga. Vill de jämföra sig med andra barn så hittar de verktygen. Inte mer med det.


När jag googlade så såg jag till min fasa att det faktiskt fanns klädpoker för vuxna, vuxna som vägrar växa upp misstänker jag...

.selektiv hörsel

-Kryp ner i sängen nu.

Tystnad

-Hallå där, hoppa ner i sängen nu!!!

Ingen reaktion

-LYSSNA PÅ MIG. HOPPA NER I SÄNGEN NU!

Hörbarhet nolla

-MEEEEEN SKAAA DEEEET VAAAARA SÅÅÅ SVÅÅÅÅRT AAAATT LYYYYYSSNAAA!!!!


Den hesa modern tröstar sig med en kopp te med tillbehör och hinner bara prassla det mildaste med folien runt chokladen, innan det hörs bakom en stängd dörr.

-Vad ska du äta mamma?



Rätta mig om jag har fel mamma, men visst kunde vi (jag?) lukta oss till enbart föräldrars tanke på choklad när vi var i tandtapparåldern?

.tandlöst inlägg

Femåringen har en lös framtand! För er kommer denna information att passera ganska obemärkt, men för mig! HON HAR EN FRAMTAND SOM MAN KAN VICKA PÅ!

Jag skrek rätt ut av förtjusning när jag såg hur tanden rörde på sig.

Min lilla, stora tjej.

.supermammatricket

Den lilla har en lekkompis hemma idag. Jag minns inte när hon hade det senast. Oftast är det nämligen jag som sätter mig i bilen och skjutsar henne runt på smala halkiga vintervägar till frotbitna röda hus.

Hon pratar med en snabb röst som bara tystnar ett ögonblick när hon drar efter andan. Det är uppenbart att hon vill göra intryck på sin kompis.


Nu berättar hon att man får göra kullerbyttor i mammas säng...

Jag sitter kvar i köket och gör mig osynlig. Det är lika bra att börja öva på det "supermammatricket" för när jag blinkat nästa gång så kanske jag är "så-himla-pinsam" och får ett "men-försvinn-härifrån-nån-gång-då" kastat efter mig.