LIVET OCH LITE TILL

måndag 7 december 2009

.mobbare som jag

Killarna hade retats. Igen. Och jag kokar över av ilska bakom locket jag la på för att inte skrämma henne till tystnad. Och det fungerar för hon pyser ut den ena ledtråden efter den andra. Snart ligger bilden klistrad som imma på glas framför mig.

Jag tar risken att svika ett förtroende och säger att jag tänker berätta för fröken och pappa vad som sägs när vuxna inte hör. Hon blänger på mig, men jag säger att jag måste. Jag är mamma, och mammor gör sånt som mammor måste göra.


Inte ens en vecka senare så är hon hos mig igen och den här gången pratar hon om det förbjudna i dagsljus. Vi diskuterar strategier och resonerar om varför någon vill göra någon annan illa. Men ingen av oss hittar svar.

Och jag som är i behov av svar just nu. För jag är ju också en mobbare. Eller åtminstone var. Orden som rann över skärmen vittnade om smärta som inte går över. Det jag sa med en tonårings visdom hade fått evigt liv i en annan människas hjärta och hjärtat stod inte ut längre så jag fick frågan. Varför vill man göra någon annan illa?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Du låter så klok.

/P

mariaprytz sa...

Inte bara barn retas. Hela samhället retas. Vi driver med varandra. Vi är ironiska. Varför skulle inte barnen ta efter?

Ebba G sa...

om man är olycklig vill man förmodligen slippa olyckan - och ser till att någon annan får den.
Dumt.
Men jag tror man är dum varenda ögonblick man inte anstränger sig för att låta bli att vara det. Så vi borde nog berömma varandra mer när vi faktiskt är vänliga.