Han tar tag i henne och så hänger hon där över axeln. Helt oberörd. Som en trasdocka. I nästa ögonblick rinner hon iväg över golvet i en enda graciös rörelse. Trots alla snabba steg och tunga kliv så hörs inte ett ljud. Jag kan inte slita blicken från dem.
Men jag måste lämna dem när de försvinner bakom en vägg. Mina ögon får istället annat att titta på. Tempot blir ett annat, och jag skrattar högt. Återigen nya intryck och jag skrattar mer. Snabba byten, och många människor. Starka ben sträcker sig mot ställen dit mina aldrig skulle nå. Händers dansande i luften. Midjor som fäster åskådarnas blickar.
Deras kroppar är vältrimmade instrument och i mig retar avgrundsdjup avundsjuka innan känslan slår över till salig lycka. De är en annan sort de där. Inte riktigt verkliga. Men sagolikt vackra.
När jag ställer mig upp för att gå känns det som om det är mina första staplande steg jag tar. Mina leder har fastnat och min kropp ökat i massa. Som om jag var en annan sort. Inte riktigt verklig. Ett urtidsdjur.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
2 kommentarer:
Och jag missade igen!
Windows är jättehäftigt!
Landstinget lägger 16,8 miljoner årligen i Norrdans. Mina tankar går oavkortat till alla diskussioner om H-sands sjukvård. Gnället över hur långt bort S-valls sjukhus ligger eller det eviga malandet om de olika avd som läggs ner på sjukhuset. Tider för amb-transport till S-vall osv, osv. Pratade med en militär inom flyget för en tid sedan som erbjöd sig att jämna sjukhusområdet i H-sand med marken och min önskan till honom får bli: ta en sväng över Norrdans också och skicka pengarna som blir över till Afrika och plantera några träd istället.
Skicka en kommentar