Jag inser vad jag fört över för beteende när hon fyller tystnaden med en fråga om hur jag haft det idag. Hon lyssnar uppmärksammat och kompletterar med följdfrågor om det behövs från sin plats vid diskbänken. Själv sitter jag tillbakalutad i köksstolen och tittar på de små händerna som noggrant skär kycklingen i bitar. Hon byter raskt ämne och nu underhåller hon mig med en lång diskussion om framtida karriärsval, på en svenska som har imponerande många vuxna ord instoppade.
I ett mycket seriöst mail berättade jag för mina kollegor att ordet "utbildning" nu var varumärkesskyddat av portalen utbildning.se och att vi hade en månad på oss för att plocka bort alla "utbildning" från vår hemsida. Trycksaker var ok, men ordet fick inte vara sökbart på nätet.
Marknadschefen stormade i svar en uppmaning att samla branschen. Poletten trillade ner en sekund för sent för jag hann skratta högt innan nästa mail kom. Då med ett lite annat budskap.
Och fler dumma sillar blev också duktigt lurade!
Jag är väldigt nöjd med min arbetsinsats idag. Kanske mitt bästa arbetspass någonsin!
Hoppas bara att de glömt detta nästa år för de kommer att vara sååå sugna på att ge igen.
Jag har fixat en snygging till dig, säger han som kan kliva in i vilket sällkap som helst och gå därifrån ackompagnerad applåder. Men jag kan inte tolka leendet. Lyser ögonen av genuin glädje för min skull, eller dryper de av ironi? Bäst jag passerar hans kontor en gång till.
Jag har ett kort, vill du se, frågar han och kör en pekfingervals över tangentbordet. Han vrider skärmen åt mitt håll och jag ser en fet gubbe med glasögon. Vilken läckerbit, kommenterar jag vasst.
Men han kanske har barnbarn i min ålder så vi ska inte ge upp riktigt än!
Fika. Först pratar vi om en server norrut som vi också vill sitta fast i. Där försvann halva fikat.
Fikarasten blev en nyhetsrapportering. Två saker hade hänt som grep tag i oss. En hade dött och en kvinna hade brutalt misshandlats.
Gissa, gissa, gissa, kvittrar jag till kollegan som jag tvingat ner i en av besöksstolarna. Jag har handlat och vill testa om mannen i fråga har någon uppfattning om pris när det gäller ljuvlig vardagslyx.
Tre små burkar av känt märke, kontra väska stor nog att rymma packning för en övernattning.
Prisskillnaden är exakt 70 kronor.
Han tar sats och svarar burkarna. Helt rätt fnissar jag och hör min illa dolda stolthet över att ha spenderat så mycket pengar på en lunchrast.
Sen tänker jag på Janne Bylund och hans sambo som kommer hem med en ny klänning och utbrister "gissa vad jag betalade för den här"? Stackars Janne vet inte ens om det är ett reafynd för en hundralapp, eller en dyr lyxig sak för ett par tusen. Helt sant är att han kommer att avrättas om han gissar fel.
Men min kollega gissade rätt och får därmed leva tills nästa test.
Fram
Bak och fram
men se då nalkas Lucia.
Den där kärlekslistan har styrt mina tankar i en riktning som jag inte förstår att jag inte besökt tidigare. En sexårings självklara förhållningssätt blir till inspiration. Hon hittar fängslande egenskaper hos flera, och alla var för sig intressanta nog att hamna på en lista. Hon har inte gjort några val och inte stängt några dörrar. Och varför skulle hon?
Det vibrerar tyvärr en allmän uppfattning i luften att man bara ska dejta en person i taget. En antydan om att trohet börjar redan på dejtstadiet. Inget sägs, men allt är underförstått. Man dejtar exklusivt, och gör man inte det så får inte ens viskningar antyda att man även dejtar andra.
Men allt jag vill göra är att förutsättningslöst lära känna en annan människa. Utan antydan om att det finns giftermål, barn och sommarstuga i horisonten. Jag orkar inte med att bära de förväntningarna. Jag kan inte göra de analyserna.
För inte lär jag känna nya tjejkompisar på det sättet. Nej, jag blandar ruter och hjärter dam tillsammans med spader och klöver. Och jag berättar stolt om damerna för varandra. Lovordar spännande egenskaper och glittrande ögon. Förälskar mig och faller kors och tvärs, huller om buller.
Och nya kollegor lär jag känna i ett kollektiv så inget hemlighetsmakeri där heller. Inga skyhöga förväntningar som kan brista gör chansen stor att vänskapen blir ärlig och äkta, eftersom de inte har en roll att leva upp till.
Om det är själva ordet dejt som ställer till det, så ska jag genast radera det från min ordbok.
Jag vill träffa alla. Välkommen till mig!
Festen slutade inte när kollegorna stängde dörrarna till sina rum, för två vakna kvinnor hittade en ny dörr att öppna och kom ut bland andra människor, vars kväll just hade börjat. 4 cl rus serverades i höga glas och omgivningen betraktades uppflugna på höga stolar.
Lokalen var full av människor som ville ge uppmärksamhet. Långa blickar skickades genom rummet och träffade öppet hjärta. Komplimanger rann ner i örat hos danssvettig kropp och händer fängslade rullande höft.
Det var en omtumlad och fnittrig kvinna som vandrade hem när natten just började bli morgon. Och effekten av ett par ögon dröjde sig kvar ända in i sömnen. Oväntat, och lite farligt, men fullständigt oemotståndligt.
Jag är en mästare på att maskera egoistiska handlingar och få mig att framstå som en genomgod person. Den senaste i raden av mina (o)egoistiska handlingar är att skicka en kollega till New York på hockey. Han kommer att älska mig och jag kommer att bli så populär och omtalad för mitt goda hjärta. Förmodligen kommer han att lägga palmblad där jag går.
Som jag gottar mig åt tanken!
Men vänta, säger ni. Vaddå skicka?
Ja, det är så att min motivering, till varför just han ska åka med Adam och Anders grabbplan, är så sjukt bra att jag skulle bli seriöst förvånad om de inte ringde upp honom redan i morgon. Jag är lika säker på det, som jag vet att det alltid är en vinstlott jag har i handen när jag skrapar grått som fastnar under nageln.
Och eftersom jag aldrig vunnit nåt tidigare så...
"plötsligt händer det"
Han som sitter med alla hotellen och har flest sedlar att prassa med i det sociala spelet roar oss ofta vid fikabordet. Han anser väl att han kan bjussa lite extra på sig själv när har ligger så långt före. Ett steg tillbaka för honom märks knappt. Kan tänka mig att han var den ende som höll sig vaken under alla lektionerna ordning och uppförande. Han har typ svart bälte i social kompetens.
Idag berättade han om en smitning.
Det var väl nåt flashigt möte han skulle på för han hittade en parkering med bommar. Snällt drog han kortet. Och parkerade som man skulle. Det var först när han skulle åka som han fick en släng av djävul i sig och smet förbi bommarna vid utfarten. Han skrattade tydligen åt sin list i ungefär två mil innan hjärnan kopplades på.
Det var först ett par dygn senare kom han åt att dra kortet igen.
Så gick alla!
Kontorslandskapet är öde.
Jag (o)roar mig med att fantisera om att bli knivöverfallen.
Men inte ens den mest luttrade knivmannen hittar hit.
Så övergiven är jag!
Kom lite sent ut till fikat. Lagom sent för att kliva rätt in i denna mening:
"Man måste trycka på dem lagom hårt så att de fortfarande tycker att det är roligt"
Det var P som sa det. Minns ni honom? Det var han som åkte till Italien för att lära sig gänga.
Kan någon av er gissa vad det var han pratade om?
Lövtunna väggar i kontorsbyggnaden gör att man måste reglera ljudvolymen utifrån hur man vill bli uppfattad. Jag skruvar tex upp volymen på radion när jag pruttar, höjer rösten när jag säger nåt smart och skrattar bullrande, lagom ofta för att alla ska förstå vilken helskön typ jag är.
Nu gissar jag att kollega i rummet intill vill att jag ska tycka nåt.
Det pratas nämligen med frustrationshög röst därinne.
Man kanske skulle riva av ett skratt så att alla förstår vilken helskön typ jag är?
