LIVET OCH LITE TILL

fredag 30 april 2010

.gynekologpraktikanten

Fikarummet är fylld till brädden med gapskratt. Inte så konstigt eftersom vi svävar i gränslandet mellan vad man får skämta om och inte. Den långe mannen delger oss nämligen historien om den tafatta kvinnliga praktikanten som övade sig i att stoppa in saker i hans urinrör.


Hon med de långa kramarna kontrade med en ung manlig ambulasnykomling som letade efter saker mellan hennes ben under en akut färd till BB. Hon kunde dock inte avgöra vem som rodnade mest.

Jag kontrade inte. Men jag tänkte på hon som bröt spatlar itu med hjälp av mitt underliv.

.övergrepp i soffan

Allt är tillrett. Filten är svept flera varv runt kroppen. Det dovt röda väntar i sitt glas på fot och maten vandrar sakta ner till den temperatur som gommen önskar. Mina ögon vilar på bilden av glittrande rådjursögon och flinka fingrar som bygger kärlek av pärlor.


Jag hoppar till. Plötsligt dundrar två män in och delar ut knivhugg och avgrundsdjup smärta till bakbundna föräldrar. För barnet sveps upp av mannen med galen blick och försvinner utom synhåll. Jag mår illa. Vänder bort blicken, men blir ändå inte kvitt mina egna fantasier.

Skräcken övergår till nåt annat. Jag blir förbannad! Det känns som ett djävligt billigt sätt att väcka rädsla. Filmmakarna utnyttjar barnet. Och de utnyttjar mig och den ständiga oron som bor i mig över att inte kunna skydda mitt barn.

Och filmen fortsätter. Kroppar sågas till småbitar, psykopaterna radar upp sig och blodet som rinner över skärmen dränker min aptit. Övervåld. Detaljrikt. Ocensurerat. Vidrigt. Publikfriande. Billigt.

Och jag undrar om detta är vad som krävs idag för att vi ska rygga till? Och hur ser i så fall nästa film ut? Innehåller den vår egen blodsmak? Måste vi känna lukten av lik innan vi lyfter på ögonbrynen i morgon?


torsdag 29 april 2010

.ryck mig i fjädern!

Jag har ett hemligt ställe bortom högrest kråkslott och runt knuten på en livsfarligt lutande lada. Första gången höll jag en vän i svansen för att inte svänga av för tidigt och hamna bland bleka blommor och trötta smultron istället. Men nu hittar jag själv. Jag vet var man kan plocka skinande blanka fjädrar som kittlar under näsan tills känslorna rinner ur ögonen, eller bubblar ur munnen i vackra melodier.


Men den här gången var fågeln vaksam - och jag ouppmärksam. Jag lyckades inte knipa en enda fjäderpenna. För korpsvarta fjädrar kan inte köpas för pengar, utan måste fångas i luften när de glider förbi.

Men jag köpte ett skinn från ett annat djur istället, ett vitt moln för huvud som behöver vila. För kanske är det just vila jag behöver. Känslorna kan komma sedan.

.fördomsmuggarna

Måste bara få tipsa om fördomsmuggarna som jag hittade på en blogg. Galet och sjukt roligt.







Kommer det fler så får ni hålla koll på dem själva.

.fääärdig!

Den lilla rösten ekar i korridoren.

Jag är färdig. Jag är fäääärdiiig!

Själv noterar jag att mamman lämpligt nog sitter upptagen i telefonen. Arbetsuppgiften glider över på mitt bord.

Nästa gång någon frågar vad jag gör på dagarna så kan jag lägga till att jag även torkar kollegors halvsjuka barn i rumpan. Och just ett snyggt tillägg på mitt CV.


tisdag 27 april 2010

.stolpskott och godingar på bästa arbetstid

Tio dejter på en arbetsdag, två i timmen! På sin höjd har jag limmat på tre-fyra olika killar under en kväll, men denna gång var chefen med och nickade uppfordrande åt mitt håll. Det var bara att lägga huvudet på sned, lyssna med händerna i knäet och blinka till svar. Lägga förträfflighet på bordet, skratta uppmuntrande och smyga ner visitkort i skjortfickor.


Matchmaking för företag.

Och givetvis så varvas stolpskott med förstklassiga godingar även i upplyst konferenshall.

Men jag fick inget napp...

...inte företaget heller.




.jobb som springer iväg med orken

Igår skulle jag springa enligt mitt varannandagsschema. Men när jag kom hem från jobbet strax efter åtta på kvällen så orkade jag bara halvsova i badkaret. Ikväll fick jag inte ens av mig kläderna innan jag dog i soffan.


Jag hinner inte fånga löpsteget innan det galopperar ut genom dörren utan mig.

Jag gillar det inte.

Inte ett dugg.

måndag 26 april 2010

.top tre

Här kommer snabbguiden till tre bloggar man definitivt inte vill missa (om man frågar comvidare).


Utan inbördes rangordning:

En gathoras bekännelser, om Ebba som varit äckligt nära snusket, men lämnar det bakom sig med imponerande kliv. Bäst: när hon lär känna biobarnen som fanns på tryggt avstånd när hon själv var i drogdimman. Mindre bäst: "predikningarna" som inte lämpar sig för trötta hjärnor efter en utarbetad dag.

Bek, om halvdansken Bek som vad han än skriver om, hittar helt sjuka kopplingar och har en mer elastisk svenska än någon annan bloggare jag läst. Bäst: Rubrikerna som alltid är lika fyndiga som själva inläggen. Mindre bäst: han borde träffa en trevlig tjej så att han kan skriva om pussar istället för torra kakor.

Anna Ekelund, för dig som vill svälja ner fördomar med morgonkaffet. Rena gymnastiken för hjärna när man försöker smälta att det man hela tiden tagit för givet, kanske inte alls är som man trott. Bäst: att bloggen inte är en egotripp för bloggerskan som det lätt kan bli bland professionella tyckare. Mindre bäst: hon har några riktiga spån i kommentatorsfältet.


.som sagt

När det börjar kännas lockande att skrapa loss delar av hjärna med en sked för att den inte är tillräckligt rapp, då börjar man närma sig gränsen.


Det är lite som på förlossningsavdelningen. Så länge mamman skriker att det gör ont så är läget stabilt, men när hon vrålar: "Nej, nu vill jag inte vara med längre! Jag gååår heeem" då förstår personalen att barnet är i kanalen.

söndag 25 april 2010

.tonårsdottern

Känner mig alltid som tonårsdottern från ett tidigade äktenskap när jag är hos min äldre syster. Jag sover länge på mornarna och glider ner vid frukostbordet lagom till lunch. På sin höjd ställer jag undan min egen tallrik, men i övrigt kommer allt serverat. När vi åker in till stan följer jag och de andra tjejerna henne i hasorna och på utflykterna har hon packat fika och extra ombyte även till mig.

Min storasyster är dryga året äldre än mig, eller om vi ska mäta det i mognad minst 25.

.ska vi gifta oss och separera?

Sprang in i väggen av misstro igen. Den knäcker mig fullständigt och jag måste alltid torka mina tårar efteråt. För varje gång det händer så måste jag riva itu den där bilden som jag håller nära mitt hjärta. Det var inte som jag trodde. Jag hade fel. Jag valde fel.


Men, jag lär mig den hårda vägen. Nu har jag ett nytt kontrollmoment när jag träffar någon ny. Är han en person som jag kommer att kunna separera från?

Och signalerna är lätta att upptäcka. Hur pratar han om sina ex? Är de egoistiska, snåla, och anledningen till att hela relationen gick åt helvete? I så fall är det så han kommer att prata om mig också. För de som pratar skit om sina ex, är större skitstövlar själva.

fredag 23 april 2010

.igår när jag var ute och fiskade...

Torsdag kväll. Agnade två beten och fick napp. Jag tog ett steg tillbaka av förvåning. För det är konstaterat att jag sällan stöter på dessa två fina exemplar. Men däremot jag läser mycket om deras väg uppför strömmen där de strävsamt lever sina liv, så det kan vara så att jag helt enkelt listat ut var de leker.


Den ena fisken var klädd i lockigt fjäll och med en mun som det ständigt bubblade spännande tankar ur. Med henne delade jag bröd och vin. När denna läckerbit sent om sider simmade hemåt så dök en annan upp. Denna sort skimrade i sin kostym så pass att jag bländades och fastnade med mina ord i samma trassliga nät, om och om igen.

Denna fisk var svårare att släppa taget om.

Och ännu svårare att inte ge sig ut på jakt igen efter.


.kurs som välte omkull mina fördomar

Jag hade förberett mig på att möta bänkrader fulla av unga killar i billiga kostymer. Jag trodde nog att jag skulle känna mig som en öde ö. Men jag kan inte haft mer fel. Till antalet var vi nog lika många, men det var kvinnorna som bländade mig med insikt. De tog över, knuffade föreläsaren in i ett hörn av försvar. För män med grånade frisyrer blottar inte strupen om de ertappas med bristande kunskaper av en ung kvinna. De hugger tillbaka.


Och det blir ju bara löjligt, eftersom de ligger i fullständigt underläge.

Som jag älskar dessa smarta, snygga, skarpa kvinnor som håller på att ta över samhället! Ni som inte sett vad som håller på att hända, ta på er solglasögonen så att ni inte bländas av förträffligheten!

.leopardmönstrat på pendeln

Leopardmönstrad uppenbarelse, matchad ner till minsta väska, och i lejongul man lämnar pendeln i sällskap med byggjobbare i övre medelåldern. Jag sitter kvar så att mina förutfattade inte ska skena i väg med mig fullständigt.

onsdag 21 april 2010

.referenser åt andra hållet

Under rubriken "referenser" ska triumfkorten ligga. Alltså de som verifierar att jag är precis sådär härlig som jag antyder. För jag kan ju inte säga det rakt ut heller! Och det kanske inte ens är sant när det kommer till kritan.

Men aldrig har jag själv frågat efter referenser. Är min blivande chef så inspirerande som hon hintar om? Och de som ska bli mina kollegor, är stämningen bland snurrstolar och kaffekoppar verkligen så prestigelös som företasginformationen skryter om? Borde inte jag också kolla upp om ordbajsandet har någon substans?

Och varför har jag aldrig konstaterat denna självklarhet tidigare?

.tågljud och galopperande hästar

De flesta ljuden känner man igen. Suset på andra sidan tjockt glas, prasslet från luslästa tidningar och dörrarna som protesterar högt när de måste jobba.

Men den här gången finns en nykomling i ljudkulissen. Det är en man, vars ego räcker hela vägen upp till hatthyllan. Han försäkrar sig hela tiden om att vi registrerar hans existens genom att, med jämna mellanrum, sparka i väggen, gnägga mot skärmen och frusta med en frenesi som skulle få tävlingshästar att vika in hovarna av avundsjuka.

Kommer osökt att tänka på ett sms jag fick från en "vän" som är väldigt införstådd att jag nog gärna träffar någon.

I displayen läste jag detta: "Såg en hingst på Blocket. Tror det rörde sig om en häst, men kanske värt att kolla upp ändå"


.smoking hot

Askmolnet tvingar ner snyggingarna på marken. Utsiken i kupén är mer fängslande än kalla klippor som fuktats av vårsnö. Och det doftar sommaräng när vackra blommor passerar i gången.

Man kanske skulle plocka en snödroppe.

tisdag 20 april 2010

.att utmana sig själv

Man ska göra sånt som man är livrädd för. Det bestämde jag och min yngre syster igår kväll. Hon fantiserade om att överkomma sin rädsla i kajaken när hon gör eskimåvändningar. Jag tänkte att jag skulle lära mig dyka från kanten i simhallen utan att hålla för näsan och knipa ihop ansiktet till ett russin. Vi spelar inte i samma liga, det är uppenbart.

Jag var så nöjd över mitt beslut att omvandla Mallorcaresan om tre veckor till ett träningsläger, att jag bredde ut mitt mod över hela fikabordet här på jobbet.

Men som de skrattade när de insåg att det inte var dyka med tuber som jag syftade på! Och när de drog efter andan mitt i ett skrattanfall så kom det ut några få stavelser ...mina barn....sju år....dyka...trampolin...lätt...


Viljan att lyckas är större än rädslan att göra bort mig!

Viljan att lyckas är större än rädslan att göra bort mig!

Viljan att lyckas är större än rädslan att göra bort mig!




.bilrull och allmänt drull

Ute på parkeringen hände det saker. En vit pick-up var ute och åkte. Och jag menar precis vad jag skriver. Chauffören var på väg in i affären, med en logga på ryggen som matchade den på bilen. Han hade lite tur att snövallen bromsade bilens framfart, annars hade kanalen gjort det.


måndag 19 april 2010

.vårkänslor av annan sort

Jag har nakenchockat i sovrummet i kväll. Spatserat fram och tillbaka framför fönstret, varannan gång naken, varannan gång i något gräsligt plagg jag osannolikt nog betalat pengar för.


Men nu har hårdhandskarna åkt på.

Hälften ska bort.

Annars ser jag, så att säga, inte skogen för alla träden. Och sly i form av ankfotsskor, skjortor med kikhål till brösten och byxor med midjan under armhålorna, gör att det inte går att komma åt det där snygga som jag sannolikt nog lagt en massa pengar på.

.vårkänslor bortskänkes!

Det ser ju varmt ut. Men det känns redan efter ett par steg hur fel, fel, fel jag hade. Öronen börjar genast värka och vinden ställer håret i givakt. Och munnen är ful av grus, för inte kan man andas genom näsan när vårsnuvan flyttat in i alla hål.

Det kan väl inte vara det här de menar när de pratar om vårkänslor heller?!

söndag 18 april 2010

.kontaktannonsen

Det är ingen som råkat se om Lina Hedlund letar partner? Och då särskilt efter en bloggande enbarnsmamma från en tråkig kuststad i norrland. Hör av er! Under tiden håller jag tummarna att jag lyckas se klart klippet på SVTPlay, innan datorn kortsluts. Saliv och elektronik sjunger inte i harmoni. But we will Lina, we will!


.tivoli på hemmaplan

Liten roar sig kungligt i lägenheten. I hennes ögon har vi nämligen ett helt tivoli här hemma. Trampolinen står i mitt sovrum. Lustiga huset finns bakom mina glasögon. Och i mamman en funktion som vänder barn upp och ner.

Hon har redan besökt tivolit och klockan är inte ens tio. Olyckligtvis låg jag kvar i sängen när hon kom flygande genom luften. Hon landade på startknappen till mammamaskinen som genast tumlade runt ett barn som tjöt av skratt. Själv skrattade jag mest när hon skulle försöka gå ner för trappan som hon såg på andra sidan glaset i mina glasögon.

Nu står hon intill och utmanar världens starkaste mamma i en brottningsmatch.

Här är det tivoli!

lördag 17 april 2010

.vin till mamman och whatever till barnet

Vinsuget har varit hårt i helgen. Men med ansvar för andras barn så står flaskan kvar på bänken och frestar. För mitt eget barn har jag uppenbarligen inga ansvarskänslor. När dörren går i lås, åker flaskan fram!


Men nu börjar ungen tjata om mat. Vad är det alkismammor bjuder sina barn på egentligen? Chips? Knäckebröd och tubost? En tjuga att köpa lösgodis för?

.dotterns ännu smartare kompis

Vad står det? Vad står det?

Tålamodet tar fort slut i barnaskaran. Men en av sexåringarna har redan läst och förstått skylten, och tittar upp mot den vuxna i största förvåning. Hon läser som en mellanstadietofs, men törs ändå inte lita på att hon läst rätt.

Jag nickar åt hennes håll och hon läser högt för de andra.

"Ge fan i att dumpa trädgårdsavfall här"

Hon tittar åt mitt håll igen och söker samförstånd. De andra trollungarna har redan hoppat iväg längs cykelvägen och totalt missat det humoristiska med skylten.

Denna kompis till E skrämmer skiten ur mig med sin myndiga stämma och fullvuxna ord. Och blickarna jag får från henne när jag råkar behandla henne som en sexåring svider långt in i mitt ordförråd. Undrar om hon är elva, eller tolv?

Och det som jag har mest svårt att förhålla mig till är att min egen dotter fnittrar som ett asplöv i hennes närhet. Osäkerheten lyser i hela ansiktet på henne och hon skrattar lite för högt och försöker lite för mycket.

Jag vet fan inte hur jag ska hantera detta.





fredag 16 april 2010

.chans till romans

En av radiokanalerna håller mig ofta sällskap ut till skolan där trollungen testar hållbarheten på volangklänningar och lövtunna leggings som hon alltid lurar mig att köpa.


Strax efter fyra på eftermiddagen är det chans till romans. Ung kille pratar osammanhängande med övertänd programledare om en hemlig förälskelse han helt plötsligt känner sig så pass trygg med att han vill "outa" i direktsändning. Programledaren ringer upp det ljuvliga stycket som undrar vad det är för djävla dåre som frågar på chans via ett ännu mer pinsamt stycke till karl, istället för att följa upp det där sms:et som nyss skickades, med ett till.

Och alla blir lite för entusiastiska i sitt jakande svar, för ingen nobbar i direktsändning. Den smärtan önskar man inte ens katolska präster. Jag är övertygad om att dissen kommer samma ögonblick som radioskuggan kickar in och strax efter tanken om att byta ort, telefonnummer och identitet.

Men jag är kluven. Ibland ertappar jag mig själv med en tår på kinden och ett bubblande hjärta. Då har glädjen varit äkta och förväntningarna hittat rätt frekvens.

För jag vill ju trots allt tro att det finns en chans till romans.

torsdag 15 april 2010

.en mamma som får betala stort

Sprang med huvudet före rätt in i en solid vägg av frustration. Ont som fan gjorde det och inte släppte det trots att jag försökte ignorera. Eller dricka en kopp te. Knapparna i bilen rörde jag aldrig för huvudet spelade redan Death Metal med benstommen som högtalare. Och hemma igen med dottern i släptåg landade jag med en öronbedövande smäll bland duntäcken och kuddar.

Någonstans i bakgrunden sjöng porslin, skärbrädor och skåpluckor. Fullvuxen sexåring hade börjat med maten. Tacos från gårdagen smyckade bordet när jag kom så nära att jag kunde fokusera blicken. Resten av kvällen tittade hon in till sin halvdöda mamma för att lämna uppmuntrade kommentarer och dela ut kramar.

Lagom till läggdags vaknade jag till liv så pass att jag kunde agera fotölj till en tandborstande ängel. Så stolt jag var över hennes generösa gåvor till mig. Tyst som en mus och påpasslig som en engelsk butler. Fast där borde jag förstått vad priset för den tjänst hon levererade skulle kosta. När jag tänker tillbaka så fanns det faktiskt nåt segervisst i blicken.

Och mycket riktigt. Godnattsagan, som hon tog god tid på sig att välja, handlade om en prinsessa som fick allt hon pekade på och lagom till uppslaget som visade en ljuvlig tårta förklarade hon myndigt:


"Mamma, i morgon vill jag vara prinsessa hela dagen. Du ska passa upp mig!"

.äpplen som faller i bättre jord

Ni som hängt här ett tag kommer säkert ihåg vad jag själv ritade (och skrev) vid späd ålder. Min dotter har inte visat intresse för den typen av motiv än. Puh.



När ni ändå klickar runt i historiket, så notera min äldre systers känsla för bild och dramaturgi redan som sexåring.

.komihåglappen


Sexåringen hade satt en stor lapp på dörren. Det var ett par saker jag skulle komma ihåg. Men frågar ni mig är det svåra inte att komma ihåg, utan att läsa rätt.

Vad är det för två saker jag inte får glömma idag?


onsdag 14 april 2010

.den kreativa processens tänjbarhet

I ögonvrån ser jag hur kontorsgrannarna tar omvägar förbi mitt rum för att inte kliva i den kokande massan som väller ut genom dörren. Jag är inte arg, inte än, men väldigt, väldigt bestämd.


Det finns en deadline säger jag med en ton som inte inbjuder till förhandling och tänker samtidigt att den där kreativa processen kan vederbörande stoppa upp i evigt mörker. Tillslut får jag det svar jag önskar. Vi förstår varandra. På det sätt som barn äntligen begriper att det inte är lönt att tjata om plastiga leksaker som försvinner spårlöst i samma ögonblick som man betalat orimligt stora slantar för dem.

Jag tar med mig frustrationen ut i fikarummet och tillsamman bollar vi med den kreativa processen. Den visar sig vara oväntat töjbar. Nej chefen, offerten är inte klar för man kan väl inte stressa fram kreativitet heller. Nej, jag har ingen aning om när jag kommer fram. Kanske stannar jag vid vägkanten och tittar på naturen, eller så tar jag vägen förbi det där museet med rostiga traktorer. Jag måste hålla sinnet öppet för nya intryck. Den kreativa processen måste få ta den tid den tar!


Han i telefonen återkom till mig lite senare och var exemplariskt ödmjuk. Då förstod vi varandra på riktigt.

.överraskande kul

En tår i ögat kom det när pappan pratade med larmcentralen. Så gulligt. Vilken underbar överraskning som landade på badrumsmattan!

.rädd för sitt kött och blod

En 79-årig hustru/mamma/farmor/mormor fick baksidan av en yxa i huvudet och medan hon signade ner försvann tre maskerade ynglingar med smycken och pengar. Men andra ögon såg, så pojkarna hamnade i förvaring hos ordningsmakten.


Staden är liten och snart kommer alla att veta vilka de är och jag undrar om tonårsgrabbarna eller föräldrarna får flest blickarna efter sig? Ett hat som ännu saknar mål har redan börjat myllra i Facebook, och kommer att växa i storlek i takt med rykten som hoppar från öra till öra och ner i nyfikna fingrar.

Staden är liten och rädslan kryper innanför dörrarna och sätter sig kaxigt vid köksbordet. Nu bor jag här säger den. Ge mig nåt att äta!

Och jag undrar om pojkarnas föräldrar inte redan har matat rädslan under många år. För visst kan man vara rädd för sitt eget barn? En långbent yngling som lägger yxor i bakhuvudet på tanter?

Gud, hör min bön. Låt mig aldrig bli rädd för mitt eget barn!

tisdag 13 april 2010

.måste allt vara rättvist då?

Det händer att jag säger klokheter till andra som jag förvånat upptäcker att jag har lika stor nytta av själv. Men det är först efter att vi satt punkt för samtalet och gått åt våra olika håll som jag inser det.


För med lite eftertanke så handlade rådet lika mycket om mig själv, som om någon annan. Märkligt nog.

Dagens klokskap var en fråga.

"Måste det alltid vara rättvist då"?

Nej, det är faktiskt inte min tur att träffa någon bara för att andra tränger sig före i den kö som bara existerar i mitt huvud. Det handlar inte om två systrar och mängden läsk deras saftglas. Ingen räknar mina paket under julgranen längre. Och det var länge sedan jag förfasade mig över min veckopengs storlek i relation till andras.

Så det är väl kanske dags att växa upp och inse att världen inte är särskilt rättvis...mot nån!


måndag 12 april 2010

.här kan man vinna minsann

Här är tävlingen för dig som är bättre på att motionera hjärncellerna en måndagkväll än muskulaturen. Rimma om våren och jackan är din (bebisen behåller jag).

Pingpongbarnklader.se bjuder. Fett nice. Ekologiskt, givetvis.



.femtio års erfarenhet till ingen nytta

Jag inser vad jag fört över för beteende när hon fyller tystnaden med en fråga om hur jag haft det idag. Hon lyssnar uppmärksammat och kompletterar med följdfrågor om det behövs från sin plats vid diskbänken. Själv sitter jag tillbakalutad i köksstolen och tittar på de små händerna som noggrant skär kycklingen i bitar. Hon byter raskt ämne och nu underhåller hon mig med en lång diskussion om framtida karriärsval, på en svenska som har imponerande många vuxna ord instoppade.


Jag kan inte låta bli att tänka att de män som jag möter i mitt jobb som med ett halvt sekel större erfarenhet av kommunikation, ändå inte kommit längre än till en förälskelse i den egna rösten.

.fisken på land

.kärringstil i en bil

Svänger runt hörnet och hamnar mitt i en kvinnofälla. I synfälet finns en hustru och en make som samåkt till jobbet. Han lämnas av först, hon ska vidare. Scenen som spelas upp är mannen som kliver ur förarsätet, hon som kommer från passagerarsidan, går runt bilen och tråcklar sig ner bakom ratten.

Puss och kram älskling, ha en bra dag på jobbet!

Och jag undrar varför inte hon satt i förarstolen hela vägen.

söndag 11 april 2010

.gubbgodis

Ni har nog sett mig i reklamen på TV. Jag är den där söta kolan innanför det där prassliga pappret, vilka gubbar gillar att suga på. I fredags stod jag och frestade i ett hörn av en lokal full av livlighet och fylld med alla sorters människor.

Men det var bara gubbarna som vände sig om när de passerade mig. En man, vars sockerbegär han uppenbarligen försökte tukta, vände sig om inte bara en, utan tre gånger innan sugen blev för starkt och han var tvungen att be om en dans.

Jag lade armbågarna mot hans bringa för att inte tungan skulle komma åt min hals. Resten av kvällen tittade han med lång suktande blick efter fler smakbitar av det där söta och lena. Nu får det vara nog, sa jag på slutet av kvällen när han ville slingra sina armar runt mig i något han försökte maskera som avskedshälsning.


.lånade pengar

Du ska få tillbaka dina 500 kr du lånade av oss säger stadskassan. Jag hade hoppats på mer, men eftersom jag själv inte håller räkningen så niger jag och tackar.


Och så minns jag förra året. Då hade jag, helt ovetandes, lånat 13000 kronor. Hur jag än letade i mina gömmor så hittade jag inte sedelbunten som jag girigt hade greppat efter, vid ett tillfälle då jag inte visste vad jag gjorde. Ett antal samtal senare hade summan krympt till 6000 kr, men det sved ändå när julklappspengarna lämnade kontot.

För femhundra kronor får man en utekväll på stan. Jag testade igår.

fredag 9 april 2010

.halvapriset, och hela magsjukan?

Nappade på den frestande chokladkakan med lyxig fikonfyllning som låg i en korg och blänkte mot mig. Halva priset kändes överkomlig för en kaka som vid första prissättningen kostade 45 kronor.


Med siffrorna i displayen och kortet i utsugarapparaten så får jag impulsen att fråga om datumet. Hon säger att det är ok, för det har gått ut. Men hallå! Då vill jag inte ha. Och hon trodde alltså på fullaste allvar man får mjölka ur se sista slantarna från utgångna varor!

Jag plockade genast fram min myndiga stämma och sa ett par sanningens ord.

Sen köpte jag två dockskåpssmå chokladbitar istället. Också de till överpris.

torsdag 8 april 2010

.ring, ring till mamma mia

Telefonen vibrerar intill mig och jag hör tofsungens ljusa röst "mamma, mamma, svara, det kan ju vara nåt viktigt, du måste skynda dig" Och i påsk har jag fått extra många viktiga samtal. Andra tofsvipor vill flyga iväg på äventyr med min fågelunge och jag älskar att de ringer mig. Jag önskar att de aldrig slutar kvittra i mitt öra! Min unge kan fet-glömma att jag skaffar henne en egen telefon.


.goda råd är många (och lite dyra)

Vad jag gillar att ni engagerar er i mitt dejtande. Eller för att förtydliga, i mitt nätdejtande. För det är tydligen endast där kandidaterna finns, eller snarare syns. Det är bara Carola och ungdomar på festivaler som basunerar ut sin status.



Och ja, det är en mycket frustrerande jakt efter den godaste mumsbiten i hyllan. För stor del av läckerbitar är inte till salu. Men det får man aldrig veta. Dejtsajterna vill skryta om hela sitt sortiment, trots att alla inte finns till försäljning. För det kostar allt mellan 169 och 249 kr per månad att kunna ta kontakt med någon, och samma summa ska ha dragits från den andres konto också. Annars är det "se, men inte röra" som gäller.

Jag betalar inget för tillfället. Pengarna tog slut när jag köpte den där löjligt snygga skinnjackan. Så tillsvidare får jag väl sätta en klisterlapp på ryggen som säger "ledig".


onsdag 7 april 2010

.klottersanering?

.surkarikarten

Jag har en surkartsröst idag. Faktum är att den är så vass att det skär i mina egna öron innan jag ens hunnit igenom presentationen. Det går inte bra att sälja när man låter så.

Då ringer jag en vän för att hennes alltid så energifyllda röst ska spilla över på min.

Hon svarar inte.

Hm...

Jag kanske ska ägna resten av dagen åt att sopa golvet med en tandborste - i källaren.

tisdag 6 april 2010

.mitt utseende som min mor älskar

Ja, jag vet att min mor tycker att jag är vacker, men inte av den anledningen ni tror. Ni tror det är för att hon älskar mig, men det är fel, fel, fel (alltså, hon älskar mig väl för en massa saker utgår jag från, men det är inte ämnet som jag försöker fästa på min digitala anslagstavla). Var var jag någonstans? Vi ska faktiskt ut idag, mitt lilla fejs och jag.

Det är hennes ålder som gör att jag blir läcker. Alla som passerat medelåldern nickar nämligen gillande åt mitt håll och pensionärer slickar sig om munnen när de ser mig. Jag har en klassisk profil (grekisk stor näsa och brett mellan ögonen som en ko). Får jag en komplimang för mitt utseende så tar jag genast legitimation och kontrollerar att personnumret börjar på en liten siffra.

Jämnåriga kan beundra mina talanger. Minderåriga ser upp till mig för att jag är knasig. Och spädbarn vill bara ha mina glasögon.

Så, som ni förstår så är jag eftertraktat lammkött för 50-plusarna på dejtsajtern





måndag 5 april 2010

.dejtingdöden

Ett mail i inkorgen på dejtingsidan rycker tag i mig. Det står:


Jag är förmodligen inte rätt man för dig, det brukar det inte vara!Men du har ett jätte fint leende.

Mvh Nnnn

Och det bekräftar alla mina misstankar. It´s a jungle out there!

I skydd av anonymitet får sällskapssjuka lycksökare skrevsparkar eller möts av mördande tystnad. Själv försöker jag alltid svara. Även om det ledsamt ofta är ett "lycka till i annan riktning" som jag skriver. För jag orkar inte starta en konversation som bara handlar om min oförmåga att säga nej. Jag söker inte brevkompisar, jag söker personer som tar andan ur mig.

Och nej, jag såg inget i informationen om mannen ovan som fick mig att kasta mig på telefonen till Fab 5. En helt vanlig kille från en annan del av Sverige bara.

.hudens vrålande längtan

En svag antydan har stegrats till öronbedövande skall och tystnad är något som bara lever i minnet. Varenda fjun på min kropp har förvandlats till en megafon som ropar ut hudens frustration.

Rör vid mig ropar den! Låt händer följa höftbenets tvära kurva, ge fingertoppar utrymme att hitta suckar längs ryggraden och tillåt tungan spåra doftande värme i armveck.

Och hur många tankar jag än lindar in kroppen i, så tystnar inte den vrålande längtan efter fysisk beröring.

söndag 4 april 2010

.konflikthantering för sexåringar

Tre halvstora småvuxna har hamnat i konflikt. I ett ansikte rinner förtvivlan nedför kinderna, i ett lyser skam och i det tredje har förvåning fastnat i ögonen.

Mammor kliver in i slagfältet och det tar ett tag att reda ut vem som var kocko och vem som rev.

Min förvånade gluggis kryper upp i min famn och viskar att det här måste vi prata om. I tryggheten bakom en stängd dörr berättar hon i minsta detalj vad som händer i rum där många barn finns och vi är rörande eniga om vem som måste säga "förlåt".

Men det ordet tar mycket mod att plocka fram. Nästan en halvtimme tar det innan bokstäverna hamnat så långt fram på tungan att de ramlar ur liten mun. Men ordet är förlösande. Nu klingar skratten i ett rum mjukt av kuddar och madrasser.


Det är stort att be om förlåtelse,

men jag undrar om det inte är större att förlåta.

lördag 3 april 2010

.otrohet och självkänslan

En gång spenderade jag en hel natt med en man. Det var då jag hade sambo hemma och en bebis i magen. Idag vet jag inte vad som gjorde att fantasierna den natten aldrig blev händer på nakna kroppar, eller orden mellan oss inte förvandlades till heta kyssar. Jag tänker på honom än och undrar vad livet hade betytt om jag hade låtit den famnen fånga mig.


För dessa famnar finns överallt. De sträcker sig mot mig och de sträcker sig mot det jag har. Två gånger har sveket förlamat mig när det som jag tog för givet hittat andra rum där ord som "nej" inte fått plats.

Och själv har jag också framgångsrikt förträngt att den man som jag kysst inte var min att kyssa.

Nu står jag utanför och upplever otrohetens svarta lava. Följer den kokande massans väg genom doftande ängsmarker och ser hur vita björkar dras med ner i älven. Och allt som var vackert är borta.

För även om jag blundar. Även om jag vänder bort blicken så når bilden mig. Bilden, som jag la mot mitt bröst för att täcka gropen där självkänslan inte fanns, och som lurat mig att tro att lavans mördande kraft var något vackert. Att den attraktion, den livboj av känslor som surfade de heta vågorna skulle överleva resan.

Men jag ser nu att relationer som bygger på lögner stelnar och dör tillsammans med lavan när den tappat sin energi.


.viktigast i ett flyttlass

Vi svänger in på området där husen sticker upp som färgglada svampar i ett månslandskap. De buskar och träd som tidigare ägde platsen, ligger avverkade längs den leriga vägen och i ögonvrån fladdrar pressenningarna.

Framför huset med ett namn på brevlådan som vi känner igen, ligger dåligt samvete och väntar på att husägarnas ork ska komma tillbaka. Och innanför dörrarna ser jag var de sista detaljerna vill bo.

Även i köket trängs en salig röra. Tunnbrödet delar plats med rivjärn och bakplåtspapper. Flingpaketet hamnar långt uppe i ett skåp i väntan på ett bättre ställe och diskmaskinen tar ett kliv ut på golvet när luckan faller ner.

Men värmen från förra bostaden fick följa med flyttlasset och tar girigt över det nya huset. Jag ser hur omtänksamheten kryper omkring bakom soffan och hur tryggheten slingrar sig i trappräcket upp till den övre våningen. Och jag hör hur det kokar av kärlek på den nya skinande spisen.

Jag slår mig bekvämt ner i den stora soffa och blir kvar där!

torsdag 1 april 2010

.min sexåring ringer en bästis

Mamma, jag vill ringa A!


Sexåringen nyper åt sig min mobil.

Jag drar efter andan, inte menar hon väl att hon ska åka och leka med en kompis nu? Men jag hinner inte protestera, hon har ett annat ärende.

Jag hör henne prata artigt med en vuxen innan hon går in på sitt rum OCH STÄNGER DÖRREN!

Där mamma inte ska höra viskas det om Hanna Montana. Sen kommer hon ut igen. Kompisarna har pratat klart.

Det var första gången det hände! Vad kommer sen? Tjuvrökning bakom en ungdomsgård?


.påsktårta i en oväntat del av staden

Det kom ett mail. En inbjudan att kliva in i ett kontor jag aldrig varit och dela på en bit tårta. Förvånad tackade jag ja, och anlände samtidigt som den långa kvinnan med det spretiga håret och med kramarna som är så nära att glasögonen får spår av hennes ansikte.


Både hon och jag hade bläddrat i våra inre kartotek av samtalsämnen. Situationen var ju så oväntad.

Men timmarna rann förbi utan utrymme för långa andetag. Lungorna fick snappa upp syre i de korta ögonblicken mellan två ord, för alla tre trängdes om utrymmet i det stora kontoret.

Oväntat trevligt. Och oväntat bra utbyte.

Jag är glad att jag följde nyfikenheten hela vägen fram!

.mina dumma sillar

I ett mycket seriöst mail berättade jag för mina kollegor att ordet "utbildning" nu var varumärkesskyddat av portalen utbildning.se och att vi hade en månad på oss för att plocka bort alla "utbildning" från vår hemsida. Trycksaker var ok, men ordet fick inte vara sökbart på nätet.

Marknadschefen stormade i svar en uppmaning att samla branschen. Poletten trillade ner en sekund för sent för jag hann skratta högt innan nästa mail kom. Då med ett lite annat budskap.

Och fler dumma sillar blev också duktigt lurade!

Jag är väldigt nöjd med min arbetsinsats idag. Kanske mitt bästa arbetspass någonsin!


Hoppas bara att de glömt detta nästa år för de kommer att vara sååå sugna på att ge igen.