Fick skaka liv i min femåriga tonårsdotter vid tiosnåret. Då hade jag, sedan en timme tillbaka, förvissat mig om att hon fortfarande andades och inte bara låg där död. Fast hennes morgonhumör gör att jag själv önskar att jag vore död. Eller åtminstone döv.
I ett svagt ögonblick, och med en stark förhoppning om gentjänster i form av datasupport, bilreparationer och barnpassning, hade jag lovat brodern och hans blomma att bära in möbler. Den första halvtimmen maskade jag bort genom att handla glass och mat. Den andra bar jag lite. Och den tredje, fjärde och femte var jag tvungen att styra upp utfodringen av mulåsnorna. Viktigt, viktigt!
Förrsten, när du hör dig själv säga att flyttkartongen är tung som betong, så försäkra dig om att din odåga till bror faktiskt inte just staplat betong bland saker som ska upp femtioelva trappor.
I ett ännu svagare ögonblick, och utan förhoppning om minsta motprestation, lovade jag dottern att göra en avstickare till Skulegrottan påvägen hem. Med små lätta steg studsade hon uppför berget. Jag misstänkter att hennes lilla rumpa inte ens han nudda i träbanken i den svala grottan innan hon med glada, hoppande ben förkunnade att vi skulle vidare mot toppen. Berget stupar lodrätt. 294 m rakt upp! Svetten från min rygg rann längs bersgväggen och mina ben kunde inte för sitt liv komma ihåg hur det kändes att studsa när vi, äntligen, såg toppstugans fasad.
Säga vad man vill, men tre mils utsikt, en flaska vatten och en dotter som strålade ikapp med kvällssolen är den bästa morsdagspresent jag någonsin kan få.
