Märkligt att se sig själv i ett annat ljus. Skenet jag mindes var grått och smutsigt, men det var inte sant. Det lyste sol även då. Familjen som mötte oss skrattade mot kameran och den lilla ettåringen sträckte upp sina armar mot tryggheten efter de första staplande stegen.
Tårarna från min dotters ögonvrå fastnade på mitt fingret där vi satt uppflugna i soffan med datorn i knäet. Hon frågade mig om tårarna som rann när hon skrattade åt sin blöjklädda rumpa som försökte undkomma pappan i en vild jakt.
Jag drog henne närmare mig och kärleken fick håret att resa sig på armarna. Hon förstod. Det fanns en tid när vi var en lycklig familj, de personer som hon älskar allra mest.
Det finns mycket energi i kroppen. Mycket energi och bara muskler. Ögonen lyser och skrattet lurar i mungiporna. Hon vill ut. Saknar sin vän gör hon. Hon blir borta ett par ögonblick och när hon kommer tillbaka har hon ett till paket med energi med sig.
Tillsammans trasslar de in sig i varandra i sin iver att få dela med sig. Av varandra. Av livet.
I soffan sitter två hundar. Grannens hund och husets.
I soffan sitter också två forna bästisar. De som minns allt som var och bryr sig inte om att tid runnit förbi.
Bästa vännerna i samma soffa.
Jag levde med en man som kunde nacka kattungar med bibehållen min, men svimmade av sprutor. När han var tillräckligt gammal för att minnas och för liten för att förstå, så fick han en spruta av skolsystern. Han satt uppflugen på en hög stol omklädningsrummet, och av någon anledning ramlade han så illa att han slog huvudet i en av krokarna när hon stack. När han slog upp ögonen igen var det blod överallt och panik i de vuxnas blickar. Hans kropp minns. Sprutor är inte bra. Sprutor är otäcka.
Min kropp minns också. Och tydligen blir man inte gammal nog för att förstå. För igår tog min rädsla mig som gisslan. Spred förlamande kyla ut i armar och ben och tog ett hårt stryptag om min hals. Rummet snurrade och all logik försvann. Minnena bar iväg tankarna dit det inte fanns några skalor. Allt blinkade rött.
Jag har läst att spindelfobi kan botas på en dag,
eller att man kan lära sig leva med den.
Är dock tveksam till att min fobi kan botas så snabbt,
eller att det går att leva med den.
De kramar som förr fick revbenen att knaka är idag dunlätta. Kroppen är inte längre björnstark och stegen inte lika målmedvetna. Men skägget river än.
Min morfar är 92 år. Varje dag sätter han sig vid datorn och skriver på sina memoarer. Det korta minnet har för länge sedan virvlat iväg, men minnen från den björnstarka tiden glittar i annars så trötta ögon.
Dr Dolittle kallade man honom. Han kunde prata med djuren. Kunde tolka deras kroppsspråk. Grisar, kor, får och kalkoner.
Den långa och ståtliga kvinnan, som är min mormor, räcker över en dammig bok till min dotter. Samma minnen, en generation senare.
"Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad."
Ur en kos dagbok, av Beppe Wolgers
"Den här kroppen är bara din", säger jag och målar med handen framför henne. "Den har din mamma och pappa gett dig och du får bestämma vem som får röra vid den".
Jag hör övertydligheten i min röst och känner smärtan i tårar som jag krampaktigt håller tillbaka.
E bländar mig med ett leende. "Har jag fått den av er" frågar hon med en röst där tusen frågor gömmer sig.
"Ja", svarar jag och skjuter smärtan åt sidan för att låta hennes entusiasm skölja över mig.
Det blir tyst. Hennes blick vilar mot väggen, men inom henne letar intrycken nya ställen att resa till. Jag lutar mig mot henne och lägger min hand på hennes arm.
"Nej, mamma. Du får inte röra vid mig." Hon vänder sig förväntansfullt mot mig. Och förtjusningen över att hennes röst har sådan makt, får ögonen att tändas i ett blått skimmer.
Hon vill veta mer.
Jag fyller henne med information tills hon är mätt. Då lägger jag mina armar runt henne för att dra henne närmare mig.
"Nej, mamma. Jag vill inte att du tar på mig" Det fungerar fortfarande. Hennes kropp är bara hennes. Hon får bestämma.
Stora skimrande ögon vilar på mitt ansikte när hennes små händer stryker mig över kinderna.
"Jag älskar dig mamma", viskar hon.
Det har gått så många år att orden inte bränner i munnen längre. Jag vågar lyssna hela vägen. Jag orkar prata om skuld som inte var min. Våra minnen flätas samman och av smärtan bygger vi en brasa.
Brinn, viskar vi. Brinn!
Röken stiger till himlen när bilder av stora sotiga händer på rena lakan blir till aska.
Vi använde en flaska vin som tändvätska.
Efter gymnasiet levde jag i ett äventyr. Packade väskan och hindrade rädslan från att bygga bo i mig och bekvämligheten att börja ställa krav. London väckte mig och rörde mina fötter i salsatakt. Nya Zeeland vände mig upp och ner och spottade ut mig i den vackraste kyla jag någonsin sett. Lausanne utmanade mina fördomar och dansade med mig i underkläderna. Italien förförde mig och fick mig att börja längta. Grekland ställde mig vid ett vägskäl och blåste vind i mitt hår.
Men det var då! Idag har mina erfarenheter nått sitt bästföredatum. Att prata om mer än tio år gamla äventyr smakar varken gott i min mun eller känns särskilt fräscht i andra öron.
Så!
Var går er smärtgräns när det handlar om forna stordåd? När blir resor i minnet mest bara pinsamt för dig som lyssnar och för dig som berättar?
Jag ser kvinnor med kroppar de inte tycker sig förtjäna, för kropparna var vackra förut. Vältränade, slanka och med en lagom handfull bröst. Men nu har livet lagt volanger på ställen som inte är godkända. Och ristat åren på insidan av deras lår. De kvinnorna rör sig i skam. Drar i kläder som noga gömmer försmätliga kilon och viker ner blicken när en kropp från förr sticker i ögonen.
Det är inte lätt att acceptera en kropp som inte längre känns som sin.
Jag vet.
Jag har alltid känt så här, viskar jag och med ens väcks minnena i min kropp.
Bilden från rummet där jag första gången hörde din röst. Jag behöver inte ens blunda för att veta var du satt. Jag behöver inte ens lyssna för att höra ljudet av stolar som skrapar mot trötta golv och mitt andetag av lättnad.
Känslan från din blick när jag lutade mig in i din bil, hettar fortfarande mot min hud. Jag minns frågan jag ställde och jag minns ditt svar. Det var höst.
Jag minns hur jag skrattade nervöst där mitt i sommaren när vi möttes på marknaden. Jag minns hur din blick lämnade mig flera gånger och jag minns hur ont det gjorde när mina känslor var starkare än dina.
Det var vinter när du lät min arm smyga sig runt din och jag minns prassel av din jacka och vännens bekymmersrynka i pannan.
Det var nyss som jag inte kunde andas.
...du hörde att Anna Lind mördats?
Nyss ätit en hotellfrukost i Göteborg och vandrade mellan badrummet och nyheterna och la de sista detaljerna till min ytlighet. Minns nyhetsreportens min i detalj.
...du hörde att flygplan hade kraschat in i Twin Towers?
Vandrade nerför trappan efter en föreläsning i Östersund när föreläsaren kom rusade tillbaka med andan i halsen för att berätta om kraschen. Såg inga bilder förrän långt senare på dagen, men hörde allt i bilradion på vägen hem.
...du hörde om Princess Di's olycka?
Mötte en man påväg till hyreshuset som jag bodde i och som frågade om jag visste. Hade aldrig pratat med honom tidigare och aldrig sen.
...du hörde att Olof Palme mördats?
Inget minne.
Ni kanske har andra kristallklara minnen från fler historiska tillfällen? Låt höra! Komplettera min lista.
Jag förlåter åren som gått sedan vi var bästaste bästisar.
Jag förlåter skratten som stannat kvar i kroppen när vi inte pratat.
Jag förlåter disken som blev kvar i diskhon när vi inte trängts i köket.
Jag förlåter de nätter vi inte somnat tillsammans, mitt i en mening fylld av intryck.
Jag förlåter så gärna, för nu är du hos mig igen.
Och vänskapen består.
Jag har hittat en genväg till jobbet. En delsträcka går över en järnväg där det sällan passerar några tåg. Synd, jag gillar tåg. Många barndomsminnen. Ljudet av de vassa stenarna som slår emot varandra när man går längs rälsen. Lukten av solvarma, intjärade balkar. Vinden som griper tag i håret när tågen dundrar förbi.
Min morgon börjar bra på grund av det bortglömda övergångsstället.
Men i morse var det någon som hade hittat min genväg. Närmare bestämt två grävmaskiner, två dumprar och en liten bulldozer. Rälsen hade de plockat bort och istället byggt en väg tvärs över. Jag kände inte igen mig. Hur länge hade jag sovit?
Jag tog sats och smet snabbt förbi mina bortforslade minnen. Liten som en myra kände jag mig när monstrerna dumpade tonvis med jord över det bortglömda övergångsstället.
Min morgon börjar i förvirring.
