.men fatta!

Men fatta nån gång, tänkte jag. Kanske till och med sa jag det. Tog tag i axlar och skakade om. Knöt knogar vita.

Frukost, lunch och middag stormade jag. Bet stora tuggor av frustration, svalde rädsla och spottade upp mod.

Tre olika vänner, men jag var lika.

Hård?

Men aldrig ville jag resa mig upp och gå. Nej, jag satt kvar och delade ärlighet med vänner jag litar så mycket på att jag vet att de inte kommer att lämna mig bara för att jag säger vad jag tänker.

Integritet!

.hur man (inte) äter hemma hos oss

Min trådsmala, blåögda och blonda lilla skönhet uppför sig precis som man ska. Om man är en trotsig, borskämd och matvägrande modell alltså.

Det är inte så att jag skjuter fram en tallrik med pulvermos och micrade fiskpinnar framför henne. Jag anstränger mig. Hon lägger på en attityd och gnäller om att maten inte är god. Jag hatar ungar som klagar på min mat. Och hon har alltid varit så. Gnällt och matvägrat. Men hur mycket hon än gnäller så tvingar jag henne aldrig att äta. Jag skickar in henne på sitt rum.

Men det finns ett stort problem med den här pedagogiken. Hon påverkas lika lätt som sin mor om hon inte får äta. Hon tappar all förmåga att koncentrera sig och blir en riktig liten skitunge. Helt omöjlig att vara i samma rum som. Helt omöjlig att vara i samma land som.

Så vad gör man?

Jag vill inte tvinga och skapa ätstörningar.

Jag vill inte belöna och lägga grunden för fetma.

Hur får ni era barn att äta det som serveras?

.en femåring med livsfarliga verktyg

Vad har jag gjort? Ialla de godaste avsikterna och med de naivaste tankarna så har jag skapat ett monster. Hon fyller sex år till hösten och har redan knivskarpa argument i sin verktygslåda. Diskussionen vid middagsbordet fick mig att tappa fattningen många gånger.

Hon radade upp verktygen framför mig.

Vädjan. Hot. Löften.

Blinkande tårdränkta ögon. Mjuka armar runt hals. Plutande darrande läppar.

Påförande av skuld. Undanhållande av information. Dubbel bestraffning.

Slag. Skrik. Stamp.

En timme senare sjunker hon äntligen ner i köksstolen och tar själv för sig pannkakan. Medan energin rinner ner i den viljestarka späda kropp pratar vi om vad som hände. Hon erkänner att hon inte vågar säga ordet förlåt, och att det är ett problem. Men hon kan inte svara på varför ordet fastnar.

Så vi börjar i en annan ände.

Hon berättar att hon mitt i all ilska hade önskat att hon ville rymma från mig och åka till sin pappa (här gör jag det fatala misstaget att inte lyckas kväva mitt skratt…hon blir naturligtvis vansinnig och springer in på rummet...man får faktsikt inte skratta åt någon som är ledsen ropar hon ut i köket.jag får krypa till korset och ödmjukt be om ursäkt) Och hon resonerar kring hur man måste ta kontroll över kroppen och bestämma att man inte skulle vara så väldigt arg (en logisk fortsättning från diskussionen igår som handlade om att kroppen gjorde det man ville typ; hoppa, äta, sova och leka). Vi pratar om var man då ska stoppa allt sin ilska och bestämmer gemensamt att studsmattan är ett bra ställe att hoppa av sig på (för då kunde man ju passa på att öva på volter och det får mig alltid på gott humör sa hon).

Här någonstans kryper hon upp i mitt knä och berättar att hon nu ska försöka säga förlåt. Hon tar sats. Lutar huvudet mot min kind och viskar i örat. Förlåt.



Ps. Till råga på allt så hade fritidsfröken målat den vackraste fjärilen i ansiktet på dottern, och när barnet till sin fasa upptäckte att ansiktsmålningen försvann av tårar så vrålade hon högt, och så kom ännu mer vått som sköljde bort ännu fler färger, och då kom såklart ännu större och blötare tårar. Ds.

.vuxna män som duckar

Det blev en lång fikapaus. Vi kom in på ett ämne där vi inte riktigt har samma uppfattning. Vi i det här faller är jag och två män som jag gissar är i närheten av 60-strecket. Diskussionen gällde Blondinbella och övergreppet hon råkade ut för på en nattklubb i Italien. Deras ståndpunkt var att hon var naiv. Min var att det var själva fan att inte en ung tjej kan gå var hon vill. Sånt är livet, svarade de, vi kan inte förändra världen. Och så brummade de om att hon bara var mediekåt.

Jag kan tänka mig att deras incitament att förändra världen inte är så stort. Har man det bäst i världen så har man. Som ung tjej har man inte riktigt samma självklara plats i samhället. Ens röst väger inte riktigt lika tungt. Mitt brandtal var långt, men tyngdpunkt på patos.

Då bytte de ämne och började prata om svältande barn i Sydamerika.

Fegt!

.mamma, jag ska säga en sak....

...du är väldigt bra att ha som mamma.

Bra försök E, men du måste ändå sova.