.sitt still!

Ibland sitter jag bara. Stilla. Tung.

Jag har ingen bok som drar in mig i en annan värld, eller musik som lockar fram andra känslor än dem jag har inom mig. Inte heller vilar jag. Jag bara är.

För jag väntar på något. Vet inte vad, men något går på upptäcksfärd i mitt inte. Letar efter minnen i de mest avlägsna cellerna, krafsar på huden för att väcka bortglömda känslor till liv och lyssnar till ekot från tomrummen i min kropp.

Och trots att jag inte lyfter ett finger så reser jag mig upp fullständigt utpumpad.


Att sitta still tar på mina krafter.

.ännu ett blött träningspass

Jag har inget emot att plåga min kropp så att det rinner längs ryggraden. Det är dock aldrig skönt just då och där, men jag är tryggt förvissad om att det kommer att kännas mycket bra sedan. Oändligt bra! Och så vet jag att min kropp behöver utmaningen för att hålla mig i god form.

Däremot har jag svårt för ett annat träningspass som blöter ner mina kläder. Ett träningspass där man sitter i soffan och låter känslorna jobba. Den träningsformen skyr jag som pesten, trots att det skulle kännas mycket bra sedan. Oändligt bra! För även mina tankar behöver utmanas för att hålla mig i god form.

Så man kanske skulle föra in båda träningstyperna i sin kalender?!

Må: Body Combat

Tis: Mind Combat

.att vakna bakom en kylskåpsmagnet

Mitt i mina trygga och standardiserade morgonrutiner så hittade jag spår av något obekant. Den dyrbara masken som jag alltid sätter på mig kändes trång, som om mitt ansikte växt en storlek under natten, eller som att jag av misstag hittat någon annans. Och jag upplevde att den hindrade mitt ansikte från att andas.

Kroppen hörde läpparnas ljudlösa rop. Naglarna fokuserade på fantasier om skarven, fingrarna drömde om att frigöra tystnaden från det formgjutna skalet. Och huden förställde sig känslan av något som skalades av, inte smärtsamt som en sårskorpa eller osäkert som en post-it lapp, utan lika obehindrat som en magnet som lämnar sin yta för att läggas i en låda där saker man tröttnat på förvaras.

.töcken liten en, helt utan töcken

Så ligger hon där igen med tårna i vädret och vägrar släppa taget om dagen. Nu har det gått en och en halv timme sedan jag sa god natt och släckte lampan.

När jag förklarar att barn inte behöver tänka mer, utan kan somna tryggt i förvissningen om att mammor och pappor tar hand om resten, så svarar hon att det är hjärnan som bestämmer över tankarna, inte hon.

Och så förklarar hon hur det snurrar runt där inne och att en pil pekar på vad hon ska tänka. Fast, tillägger hon, när man ska dricka te så stannar pilen för då kan man inte tänka samtidigt.

Jag visste väl att te var bra till allt.

.logik är sällan logiskt

Jag tror saker om mig. Jobbiga saker. Ibland tar jag mod till mig och berättar om vad det är jag tror. Då skrattar den som lyssnar och tycker att jag är knäpp. Då tycker jag också det. För det låter faktiskt hur sjukt som helst att jag tror det där om mig själv.

Men sen när jag är ensam igen så kommer tankarna tillbaka och blir verklighet för mig.

Det knäppa blir åter väldigt logiskt.

Och det gör ont.

.vanlig, fast ovanligt fin!

Han är den mest normala person jag träffat, men ändå så ovanligt fantastisk. Han ger mig oändligt mycket, helt utan ansträngning och helt utanför min kontroll. Som en varm filt lägger sig hans andetag runt mig och hjärtats trygga puls vaggar mig till ro...


...men jag måste klamra mig fast, för i benen kryper myror...


...och i tankarna surrar humlor!

.vem är du hoppas jag?

Jag tror inte vi har träffats förut. Kanske satt du vid det lilla runda bordet och drack en kopp kaffe och tittade på vatten som värmer badsugna fötter, på det stället dit min tanke rest många gånger men aldrig jag. Kanske var det du som med huvudet på sned lade ett bandage runt min arm på ett sår jag aldrig fått.

Kanske var det du som sa att jag inte kunde springa ifatt en tanke som flyr.

.med dig kära vän, vågar jag vara den jag är

Bakom skummad mjölk och en överdimensionerad kaka gläntar vi på dörren till våra tankar. Både hon och jag börjar hitta system där bakom. Gamla tankar har städats bort för att ge plats åt nya. Men en tanke har inte riktigt hittat rätt plats än. Och den kommer inte till ro förrän svaret är självklart.

Vågar jag vara den jag är?

Vi vill våga. Men än gör det gör ont när vänner försvinner för att man äntligen följer rätt hjärta – nämligen sitt eget. Det gör ont när man inser att vänskapen bara handlade om yta. Och när vännerna inte längre kan spegla sig i ytan så vänder de sig mot andra, mer polerade fasader.

Förut levde jag i ett annat sammanhang. Ett sammanhang där ryggdunkar och uppmuntrande ord var husmanskost. Naivt trodde jag uppmärksamheten handlade om mig. Först nu ser jag att de bara gillade vad de såg när de speglade sig mot min yta.

I helgen tog jag på mig masken igen, den skinande, men den passade inte så bra längre. Den skavde och halkade snett hela tiden. Och jag kände blickarna och såg hur avstånd växte i takt med att masken tappade sin glans.

Men i kylan så fanns det en kram som värmde. Den kom från en person som tydligen skiter fullständigt i vilken färg fasaden har. Och jag inser att hur mycket jag än förändrats, så har han alltid kramat på samma sätt. Innerligt. Med värme.

Med dig kära vän, vågar jag vara den jag är!

.bakom smekande ögonfransar

Jag lägger huvudet på sned och väntar.

Din blick är sänkt för att följa de virvlande tankarna som rusar i din kropp.

Men det är inte dina tankar jag väntar på.


Sakta lyfter du blicken och ser mig.

Jag håller andan.

Bakom smekande ögonfransar ser jag en spegelbild av mig som aldrig varit vackrare.

Du ler.


Snart är du tillbaka i tankarna igen.

Och jag lägger huvudet på sned och väntar.

.är det nu resan har börjat, eller har den just slutat?

Det var utmaningen som lockade, men det förstod jag först när jag kommit en bit på vägen. Den var svår att gå på och de vassa stenarna som blockerade min väg rev öppna sår. Men jag var inte beredd att ge upp. Ibland fick smärtan tårarna att trilla.

Och ofta höjde jag rösten i frustration.

Efterhand vande jag mig dock vid vägens krumbukter och skickligt lärde jag mig undvika grenar som rev ansiktet. Med slutna ögon kunde jag nästan förutsäga vad som skulle hända bakom nästa krök. Faktum var att jag allt oftare noterade att jag småsjöng där jag gick.

Och landmärke efter landmärke passerade.

Ibland gjorde jag kortare avstickare till de angränsande vägarna, men till min förvåning så kom jag alltid tillbaka. Tids nog. Trots att den ibland tvingade mina ben att ta onaturliga kliv. Och trots att det emellanåt inte fanns någon väg alls att gå på.

Och ibland fick jag kasta mig över brådljupa avgrunder.

Idag stannade jag upp för första gången och satte mig intill vägkanten. Då såg jag allt det vackra. Det som jag är säker på att bara jag såg och det vackra som var uppenbart för även alla andra. Då förstod jag att det var lätt att undvika de vassa klipporna genom att inte springa rätt på dem. Och böjde man på huvudet av respekt så nådde inte grenarna att rista sår. Men jag vet inte hur länge jag kan stanna här.

För jag vet inte om jag hittat min ro!

.olyckliga känslor

Konturerna av din kropp fyller mig. Men jag hindrar impulsen att krypa in nära dig och döljer smärtan bakom en hurtig stämma.

Du lyfter inte blicken. Låter besticken överrösta dina tankar.

På darriga ben slår jag mig ner utom synhåll. Men känslan av dig kan jag inte gömma. Orden strömmar ur mig och handskas väl av en varsam vän.

När du går söker jag din blick, men får den ej. Du gömmer din smärta bakom tunga ögonlock.


Jag ropar i tystnad:

-jag saknar oss!



Min blick mot din rygg faller tungt till marken när du lämnar mig.


Tårar fuktar händer som inte fick röra.

.nya spår i snön!

Huvudet var fortfarande tungt, men när jag äntligen lyfte huvudet bländade solen mig och jag förfördes av ljuset. Jag drog koppen med varm choklad närmare mig och lyssnade till mina egna andetag. Det finns någonting annat som jag skall höra, men än kan jag inte tyda det. Än är det bara ett stilla sorl.

Jag blir medveten om min kropp och känner att mina steg vill röra på sig. Med musik i mina öron och en mössa som jag dragit ner alltför långt över öronen, släpper jag kontrollen. Nysnön tar emot mina steg, och isen under får mig att tappa balansen. Men jag låter min balans tappas. Att tappa fotfästet är något jag försöker acceptera och jag är tacksam för träningen och för kroppen som instinktivt ställer mig stadigt igen.

Plötsligt står jag uppe på berget och beundrar utsikten som kan bli min. Det lilla radhuset jag sneglar på ligger som en fågelholk i sluttningen. Jag tar några extra steg i snön innan jag vänder hemåt igen.

.skålen med smärta

Hennes kropp är tung och stävar mot marken, men hennes axlar jobbar uppåt. Spänner sig och gör att hela hon utstrålar förtvivlan. Blicken vandrar. I sina händer håller hon en skål som till bredden är fylld med smärta. Hon måste bli av med innehållet, men den rädsla som bor i henne gör att hon måste be någon annan bära skålen till avloppet. Hon litar inte på att benen under henne ska bära. Hon litar inte på att balansen ska hålla. Hon litar inte på stegens riktning.

Blicken vandrar. Hon ser ingen. Axlarna nuddar örsnibbarna och fötterna är bly.

Skålen med smärta ligger i hennes utsträckta händer.

.det kliar sa hon

Hemma låter jag de omsorgsfullt hopvikta koftorna rinna ut över sängen. Ser hur de trasslar in sig i varandra där de lägger sig i en stor hög. Min blick följer de oregelbundna linjerna och jag kan inte dra mig till minnes att de fanns där förut. Men kanske gjorde de det. Kanske var det ljuset som bländade mig. Kanske tittade jag inte på mig med öppna ögon. Nu ligger de i min säng. Nya, fast redan nötta.

Jag hänger dem intill varandra på dörren till garderoben. Bakom dem skymtar jag rader av kläder. En del som jag älskat. Andra som jag bara använt. Jag ryser till där jag sitter vid fotändan av sängen. Den vita koftan får följa med mig in i köket när jag värmer tevatten. Jag snubblar över högen med kläder som väntar på tvättkorgen, och överst ligger den svarta koftan. I hallen står hon och iakttar mig, men jag tittar långt ner i golvet när jag passerar henne. Jag vet var hon tänker. Jag vet att hon vill att jag ska vara naken. I trots tar jag på mig den vita koftan. Knäpper knapparna med vana fingrar.

Mitt te doftar och värmer mina kalla händer där jag sitter i soffan. Tankarna rusar ömsom vilar. Det finns en sanning bortom tankarna, det känner jag starkt. Koftan börjar klia.

.tankevacum

Nu har jag fem veckors semester. Från jobbet. Men ärligt, det jag mest skulle behöva är semster från tankarna. Jösses vad de tröttar ut mig.