Ibland sitter jag bara. Stilla. Tung.
Jag har ingen bok som drar in mig i en annan värld, eller musik som lockar fram andra känslor än dem jag har inom mig. Inte heller vilar jag. Jag bara är.
För jag väntar på något. Vet inte vad, men något går på upptäcksfärd i mitt inte. Letar efter minnen i de mest avlägsna cellerna, krafsar på huden för att väcka bortglömda känslor till liv och lyssnar till ekot från tomrummen i min kropp.
Och trots att jag inte lyfter ett finger så reser jag mig upp fullständigt utpumpad.
Att sitta still tar på mina krafter.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar