.jagad av rånmördare och våldtäktsmän

Jag är inte rädd när jag korsar nattsvarta gångstigar. Jag darrar inte av skräck för det som gömmer sig runt hörnen. Jag skyndar inte mina steg när jag hör röster bakom mig.

Men i ögonblicket som jag börjar skramla med mina nycklar så kliver rånmördarna och våldtäktsmännen fram ur skuggorna. Hur snabbt jag än lirkar in nyckeln i låset så är det inte snabbt nog. Det sprakar i gruset bakom mig och jag hör de tunga andhämtningarna från någon som snart når sitt mål. Men jag törs inte titta över axeln i risk att förlora dyrbara sekunder, utan jag kastar mig in genom dörren och låter utandningen landa på hallgolvet först när dörren går i lås.

Och såklart är det ingen där när jag lyfter blicken. Det är det aldrig.