.stressdyslexi

Jag har en ett berg att klättra över på arbetstid. Men berget växer snabbare än jag klättrar, så jag kommer längre och längre ifrån toppen.

Och jag tappar saker på min färd. Bokstäver försvinner. Eller så byter de plats med någon annan och bildar ord som ingen begriper.

När det är mycket att hålla reda på så blir det lite svinn. Stressdyslexi tänker jag och drar en lättnades suck att jag bara har ett barn att hålla reda på.

.stressiga tankar söker skydd

Mitt i leran och mitt i ovädret som sprutar arbetsuppgifter över mig så hittar jag ett trasigt paraply.

För jag inser mitt i stressen att man ska byta jobb så pass ofta att man inte hinner få insyn i hela verksamheten. För om man har insyn så vet man inte bara vad som blir gjort, utan - hemska tanke - också det som bli ogjort. Min rekommendation är att stanna på samma arbetsplats i högst två år.

Jag har alldeles uppenbart passerat den gränsen.

.måltid i snigelfart

Tänk om pizzabitar kunde galoppera in i munnen lika fort som gosedjur drar fram över nystädade golv. Då skulle det inte vara så dålig stämning här hemma.

.morgonbestyren och tidspressen

Det är ett sabla bestyr på morgonen att hitta kläder som speglar dagsformen och humöret. Jag bläddrar igenom garderoben varje morgon. Och min dotter är sin mor upp i dagen. Det går liksom inte att ta på sig vad som helst. Faktiskt.

I morse bläddrade jag fram en långskjorta som hängt ett bra tag på galgen och liksom mörat till sig. Det krävdes ganska omfattande ingrepp för att den skulle bli slät igen. Dessvärre så berättade spegeln för mig att jag såg ut som en städtant. Och jag mindes med ens varför den hamnat så långt in i garderoben. Börja om från början, börja om på nytt.

Dottern grävde fram en snygg tröja med fjäril på magen. Dessvärre så berättade mamman för henne att hon såg ut som en jätte i en barbietröja. Armarna hade växt sen sist. Börja om från början, börja om på nytt.

Så med marginalerna på fel sida sprang vi ut mot bilen. Och där skulle det skrapas på frosiga rutor. När pulsen jobbade på max så ropade grannen och ville låna skrapan. Tick-tack, tick-tack.

Naturligtvis fick hon det. Sånt kan man inte neka till. Tick-tack, tick-tack.

Men jag har aldrig sett en människa skrapa bilen i den hastigheten förut. Förresten vet jag inte ens om man kan prata om hastighet i de sammanhangen. Och bilen bestod enbart av fönster. Hon skrapade varenda liten mosaik helt ren från is. Till och med det lilla fönstret mellan baksätet och bagaget. Det som inte en jäkel kommer att titta ut genom. Någonsin.

.stressen juckar mot mitt ben

Envist klamrar sig stressen fast vid mina byxben och trots att jag skakar kraftigt med benet så släpper den inte taget. Allt sedan stressen hittade mig på jobbet häromdagen så är den min ständiga följeslagare, slår sig bekvämt ner i min hall och grinar åt mig när jag passerar och skrattar rått när min mage knyter sig och andningen fastnar i halsen.


E vrider sig i mitt knä och gnäller högljutt.

"du borstar så snabbt mamma"

När hon bara får arg blick och en morrning tillbaka så rycker hon tandborsten ur min händer.

Med ett hysteriskt gnuggande och med tandkräm över hela ansiktet så visar hon hur jag gör.

Hon gör en perfekt imitation!


Skrattet når ända ner i magen. Först hos mig, sen hos henne.


Jag sneglar ut i hallen och ser att stressen blänger surt in i väggen.