Hon är lite krasslig den lilla. Så jag tänker att jag ska låta henne sitta framför TVn så länge hon vill idag. Passa på att testa var gränsen går.
Den otacksamma skitungen faller ihop i en hög av gråt. Fattar jag inte att hon ville leka med sina kompisar. Att det var ju det jag lovade.
Och nej, jag fattar inte. Jag trodde, i min enfald, att det räckte med prinsessfilm på bio med bästisarna under ett täcka av valfritt ätbart från kiosken.
Ett, två, tre, fyra...
Anklagelserna om vanvård sprakar i mina öron trots att jag tar skydd i köket.
...fem, sex, sju...
Jag söker desperat jord i diskbänken för att inte kortslutas.
...åtta, nio, tio.
Spänningen släpper. Hon tittar på mig med en svag blick. Är inte de mjuka små händerna som fångar mina lite varma?
Min E insjuknade i hög feber och halsont. Hela helgen har hon legat genomskinlig i vardagsrumssoffan och beställt glass, filtar och film av en mamma som knappt hunnit sätta sig innan nästa kravfyllda önskan blinkats fram bakom matta ögon.
Men en instängd helg gör både liten flicka och mamma hjärntvättat uttråkade och någonstans måste det pysa. Så vid middansbordet fick mamman en utskällning som skickade stolen bakåt en meter i ett skratt som inte gick att fängsla. Det gjorde naturligtvis förbannad sexåring ännu mer förbannad. Och mer ont i halsen fick hon och det var mammans fel som gjorde henne så arg.
Tillslut insåg mamman att det skulle bli en läggmatch. Febriga trötta flickor har alltid rätt. Även om det gäller glass som middagsmat.
Det är helg.
Vi sitter vid köksbordet och knaprar på varsin bit bacon medan vi längtansfullt tittar ut genom fönstret. Solen skiner och det knastrar säkert härligt under skorna på dem som strosar förbi nedanför fönstret.
Då inser jag plötsligt att jag har en balkong.
En balkong som legat bortglömd i vinterdvala, med möbler undanknuffade i ett hörn och med en elgrill i ett svart sopsäcksöverdrag.
Men nu badar smutsiga möbler och dammig matta i sommarsol. Våta trasor förvandlar balkongen till en såpadoftande dröm. Fönstrerna blänker och blommor tar plats på det lilla bordet.
Jag lägger upp fötterna på bänken och sträcker mig efter en bok. E släpper ut sina ponnyhästar på grönbete. Vinterhud får stärkande värme.
Det är vardag igen.
Jag sitter vid köksbordet, den lilla febersjuka ligger i soffan och ser på TV. Utanför faller stora snöflingor som lägger sig som ett tjockt täcke över mina vårkänslor. Balkongen återvänder till sin vinterdvala.
Nu har jag tydligen dippat så lågt att jag har börjat prata med mig själv.
Sällskapssjuk möjligen?
Diskussionen handlar om min lunch. Den perfekt avvägda matdosan med tacos ger ingen matlust. Förmodligen för att jag såg tacosen två gånger i måndags.
Och den fantastiskt goda kycklingen som jag tillagades i lergrytan blev aldrig den smakupplevelse jag räknade med eftersom dottern nådde sin formsvacka fem minuter innan vi skulle äta den.
Jag behöver nåt som annat. Nåt som är lättsmält. Soppa? Nybakat bröd vore gott, men jag ska inte tillreda mat som någon annan ska äta och baka bröd utan att bjuda är synd och skam. Pannkaka som man inte blir mätt av...kanske, om jag hade haft någon god sylt hemma. Vad gömmer frysen? Hamburgare och köttbullar! Tror inte det. Wook, verkar för avancerat. Blommig falukorv, finns det?
Äsch, nu pratar jag med mig själv igen!
I måndags kväll tog jag på mig grå mysbyxor och en pyjamastop. Och jag matchade detta med en grå hudton.
Jag har fortfarande på mig samma outfit.
Nu är jag dålig. Jag är ett kräk, ett vinterkräk.
Men jag är lite förbryllad. Dottern var dålig i tisdags och inkubationstiden är 12-48 timmar. Men jag blev inte dålig då, utan nu.
Så klarade jag hennes baciller, men smittades av någon annans?
Eller hade jag viruset i kroppen hela tiden (ja, jag har känt ett svagt illamående sen i tisdags) och anledningen till att det bröt ut i natt var för att jag pressade min kropp i skidpåret igår kväll?
Jag fattar inte.
Döh!
Dottern adderar.
-Om jag är sjuk och smittar alla mina kompisar och så smittar de sina vuxna. Och vuxna sina kompisar. Ja, då blir hela världen sjuk.
Mamman nickar bekräftande.
-men hur blev den sjuk, den som var först?
Mamman mumlar något om att googla.
Nu försöker jag övertala kroppen att den inte ska bli sjuk. Att svullnaden i halsen beror på singstar. Att värken i ryggslutet är gästsängens straff. Och att kroppens tyngd beror på julmaten.
Jag vaknade i morse av att femåringens arm brände mig. Svårt att säga hur varm hon var eftersom hon pratade oavbrutet, med termometern guppandes likt revolvermannens Marlboro i mungipan. Definitivt för varm för dagis i alla fall (hur som helst så var jag ändå tvungen att sätta henne på nikotinavvänjning).
Men nu ska ni få höra! Så fort jag hade ringt och meddelat dagis så försvann febern som genom ett trollslag. Hon har inte legat i soffan och varit spädbarnsberoende av mig idag. Hon har inte ätit bigpacklådor med glass. Hon har inte yrat...eller förresten. Det är det hon har gjort. Yrat omkring över möbler och mammor. Krävt min medverkan i alla lekar. Ätit gigatinska portioner mat.
Jag vet inte vad jag ska skriva på FKs papper?
Grundlurad kanke!
Bonusmaterial: Palt studsar. Korkade mammor ringer jobbet och får såklart arbetsuppgifter trots att det vabbas.
Efter lång väntan och ett grötigt sluddrande i luren så lyckades jag få tid hos läkaren idag. Med en alvedonstinn kropp lyckades jag ta mig så långt som till väntrummet där Svensk damtidning väntade på mig. Tydligen så är det damtidningen som planerar Viktoria och Daniels bröllop i sommar. De hade hittat vigselförrättare, bokat lämpliga datum för fest i dagarna tre samt påbörjat gästlistan. Var var de när mamma gifte sig i somras?
Jag hade just lagt ner tidningen när jag hörde mitt namn ropas. Läkaren tittade hastigt upp och sa det patentregistrerade "jaha, hur var det här då?". Innan jag börjat berätta om mitt dilemma så hann jag konstatera att läkaren i fråga hade bråttom som fan. Snubblande nästan över britsen när han skulle hämta engånsplastgrejerna man har på den där saken som lyser. Kollade i ena örat. Jag klockade. 0,3 sek. Kollade i andra örat. 1,2 sek, men då har jag inte räknat bort tiden det tog för honom att flytta på håret som täckte örat. Jag gapade och glasspinnen åkte äckligt långt in. 2,5 sek.
Han kickade iväg stolen mot skrivbordet. 0,5 sek. Sa att jag NOG hade halsfluss och att han skulle skriva ut penicillin. Jag tänkte att det är klart att han måste gissa. Hann han se något överhuvudtaget? Tack och adjö.
Utanför satt fler patienter och väntade.
(varnar härmed känsliga snifflare, det här inlägget är skrivet i enda syftet att söka medömkan)
Snart kan jag även bocka av dag 3 av fruktansvärd smärta i halsen och det finns inget som tyder på att morgondagen kommer att vara bättre. Inga värktabletter eller halstabletter hjälper. Det jag har ätit på tre dagar ryms lätt på en frukostbricka. Jag är fullständigt uttråkad och ingen film är fängslande nog. Ingen idé att ringa en massa kompisar för det enda jag skulle få ur mig är grumpf-höh-åh-aj. Och dessutom är jag fortfarande förbannad så jag har ingen lust att underhålla er med en massa småhumoristiska inlägg heller. Så det så!
Värktabletten som jag svalde för att kunna äta någonting utan att dö av smärtan, fastnade i halsen för att det var så svullet. Jamenvafasen. Jobba lite med mig nu kroppen!
Min mor brukar berätta för mig hur lätt det var att få mig frisk när jag var liten. Man bara bäddade ner mig och vips så vaknade jag frisk. Bara sådär.
I vuxen ålder har det också fungerat väldigt bra. Först och främst är jag väldigt sällan sjuk. Men när jag är det så brukar jag kunna sova bort eländet och vakna pigg och frisk 8-10 timmar senare. Bara sådär.
Men nu verkar det bestämt som om kroppen har glömt bort hur det nu var den brukade göra. Jag har sovit i fleeera nätter nu men är fortfarande sjuk. Jag har inte alls lust att hoppa upp ur sängen och sjunga en trudelutt. Jag känner inte alls för att gå en promenad i det vackra vädret. Och allt jag planerade att jag skulle göra när jag vaknade (typ åka på IKEA, hälsa på en kompis, städa) känns helt plötsligt väldigt avlägset.
Jag fattar ingenting. Jag brukar ju kunna planera in saker (typ åka på IKEA, hälsa på en kompis, städa) kvällen innan, trots att jag är sjuk, för jag vet ju att jag vaknar frisk.
Mamma! Jag vill reklamera min kropp. Den håller inte vad du lovade. Du får ta tillbaka den och rätta till felet. Det här måndagexemplaret vill jag inte befatta mig med.
Eller så kan du bara komma och stoppa om mig och bjuda mig på glass fast jag borstat tänderna.
Va? Skulle jag erbjuda mig att vara fyllechaffis till en granne/kollega? Alltså ringa upp grannen/kollegan för att kolla om det inte var så att han skulle åka någonstans? Bara för att jag ville ha fem minuters sällskap?
Herregud! Det verkar ju helt sjukt. Det skulle jag aldrig göra.
Att knappt ha träffat nån sen i tisdags påverkar inte mig på det sättet. Nej då, jag är så lugn och trygg i att vara ensam. Ensam. ENSAM! Woaäääää
Jag
Är
Sällskapssjuk!
