.en galnings leende

Jag har ett leende som köpt in sig på ett förstahandskontrakt i mitt ansikte. Bästa läget. Mitt i nyllet sitter det där och visar upp hela möblemanget i Stockholmsvitt.

Jag ler ofta.

Ibland jämt.

Men så såg jag min motsvarighet. En kvinna med ett ansikte delat i två halvor. Som löskokt ägg i en kopp. Hon såg...efterbliven ut. Lyset var tänt, men ingen var hemma.

Jag slutade le.

Och tänkte på alla gånger jag avfyrat ett leende utan någon som helst substans bakom. Bara en tillrättalagd grimas i ansiktet. En fasad för folket.

.rudolf med röda mulen

Så står man där framför spegeln och konstaterar att det inte är en tavla man tittar på precis. I nästa andetag har man attackerat pormaskar och finnar med en imponerande målmedvetenhet.

Så står man där framför spegeln, med ett svullet och elakt rött ansikte, och konstaterar att det nu är sju resor värre.

.vad får man egentligen tycka om sig själv?

Läser på e.kontakt att en man söker en tjej som passar in på: ...tänkande, charmig, omtänksam och attraktiv. Funderar genast om det passar in på mig.

Tänkande, tja fast inte mest som i filosoferande utan mer i betydelsen av att jag tänker på andra. Men jag svarar nog "ja" på det ändå.

Charmig, absolut. Jag är busig, glad och spontan, det måste väl vara definitionen på charmig.

Omtänksam, definitivt. På gränsen till självutplånande ibland.

Attraktiv, nej, det kan jag av någon anledningi nte svara på. Jag kan med lätthet ha åsikter om min inre egenskaper, men de yttre? Nej, då slår skeptikern in. Om jag säger att jag är attraktiv så kan jag motbevisas direkt. Det räcker med en blick på mitt foto, så ertappas jag med lögnen. Men om JAG tycker att jag är attraktiv, då borde jag väl kunna svara "ja" på den frågan. Eller om tillräckligt många har sagt att jag är attraktiv? Men märkligt är det att jag inte behöver lika många som sagt att jag är charmig för att jag ska veta att det är sant.

Känner ni igen er? Är ens utseendet inte någon man får ha en åsikt om?