.tågljud och galopperande hästar

De flesta ljuden känner man igen. Suset på andra sidan tjockt glas, prasslet från luslästa tidningar och dörrarna som protesterar högt när de måste jobba.

Men den här gången finns en nykomling i ljudkulissen. Det är en man, vars ego räcker hela vägen upp till hatthyllan. Han försäkrar sig hela tiden om att vi registrerar hans existens genom att, med jämna mellanrum, sparka i väggen, gnägga mot skärmen och frusta med en frenesi som skulle få tävlingshästar att vika in hovarna av avundsjuka.

Kommer osökt att tänka på ett sms jag fick från en "vän" som är väldigt införstådd att jag nog gärna träffar någon.

I displayen läste jag detta: "Såg en hingst på Blocket. Tror det rörde sig om en häst, men kanske värt att kolla upp ändå"

.smoking hot

Askmolnet tvingar ner snyggingarna på marken. Utsiken i kupén är mer fängslande än kalla klippor som fuktats av vårsnö. Och det doftar sommaräng när vackra blommor passerar i gången.

Man kanske skulle plocka en snödroppe.

.jag skulle inte känna igen mig!

Noga, noga, noga. Fötterna på markeringen. Ta av glasögonen. Titta rakt fram. Nej, inte le.

Men jag har alltid glasögon på mig. Och jag ler alltid på bild.

Kvinnan i passet som jag fick i min hand är en ny bekantskap. Nu måste jag bara komma ihåg vem jag ska se ut som när jag passerar passkontrollen.

.tre överraskningar i ett!

Först fick jag veta att planet var inställt, men ville jag komma hem mitt i natten istället så gick det att ordna. Och vad hade jag för val?

Sen plåstrade de om mina sår och gav mig en matkupong. En trevlig man pekade åt vilket håll jag kunde gå. Mutan accepterades.

En trave pommes frites med två grillspett balanserandes på toppen och ett glas lingondricka fastnade i halsen. För mutan räckte inte ens fram tills restaurangen.

Blir nog en sväng ut på parkeringen nästa gång! Två korvar och en pucko är väl vad slanten räcker till i storstäder som Göteborg.

.ryssland tur och retur

Han i fikarummet som alltid har ett leende som kittlar ena mungipan är tillbaka från Ryssland. Flög gjorde han först. Sen flög han lite till. Och klev på ett tåg. Bara tågresan tog 12 timmar. Sibirien som slutdestination.

Leendet kittlade inte längre när han berättade om resan. Det var som förr sa han, fast den enda skillnaden var att nu fanns det mobiler och parabolantenner. Vägarna kunde man fortfarande inte åka på. Husen hotade med att rasa. Tanter med sjalar på huvudet bar sina korgar med ved.

När jag kom tillbaka från fikat så hittade jag ett mail från en ensamstående ung rysk mamma.

Det blev kallt.


Nu försöker jag tänka på nåt annat.

.mina långa resor

Jag sätter mig bekvämt på tåget för att, när jag kommer fram, hitta varma kramar och ögon som aldrig tycks sluta lyssna.

Jag vaggas till ro i bilen som tar mig till uppmuntrande leenden och händer som alltid vill berätta mer.

Jag lutar mig tillbaka i bussen säte för att om några timmar, hitta skratt som kittlar hela kroppen och omtänksam värme som inte har bråttom att gå.


Men ibland kan jag önska att jag hittade en resa som tog mig till soffan i mitt vardagsrum.

.väntsal och död

Klockan är smärtsamma 03:58 en helt vanlig måndag (eller egentligen en helt speciell dag, men det behöver jag längre betänktetid till att begripa vad som hände) och jag lutar huvudet bakåt för att be om nåd. Det luktar samma piss som jag kommit att vänja mig vid när det ska väntas och det är olidligt kallt fast värmen bränner mot benen.


Väntsalsdöden.

Det är tomt, fast alla bänkar har sällskap. Stirrande blickar undslipper frontalkrockar och hjärtan ligger tryggt nerpackade i låsta väskor på hjul. Då och då skruvar någon på sig som för att undvika en blöt yllerock mot sin hud.

Dödens väntsal.


Salen är klätt i finaste kakel och vid ena väggen står en pjäs som påminner om en fontän. Taket är kyrksalshögt och porten draperar en hel vägg. Men ytan är nött och luktar unket. Pelarna kroknar av tyngden och blanka skyltar som skall vara en injektion bildar känslokalla lapptäcksmönster.






Väntsal och död.

.missade tåg och drunknande hjärtan

Kölden strömmar genom kroppen och jag trycker telefonen hårdare mot örat i hopp om att hitta värme. Jag blev kvar på perrongen när tåget gick. Men innan kylan nått ända ner i tårna så hittar jag fler snopna tågresenärer och helt plötsligt fryser jag inte lika mycket.

Vi står nära och delar med oss av oro och skratt. Telefonen som har en röst skickas mellan oss och vi får veta att det finns plats i bistrovagnen och att ingen ska lämnas kvar.

Plötsligt har jag nya vänner. Barnläkaren med den varma blicken som ska till huvudstaden för att hålla föredrag, geologen som fastnat i tankar om sig själv, det underbara syskonparet som har fullt av trygghet i sina kroppar och han, alkoholisten, som försöker dränka ett gott hjärta.

För i förvirringen väcks omtanke och svindlande godhet. Den elvaåriga pojken får julafton och alla sina födelsedagar i ögonen när en signerad matchtröja hamnar i hans famn. Han får den av mannen som har svårt att fokusera blicken. Det står Zlatan med svart tusch på ryggen.

Ett par minuter senare har hjälten ryckts tillbaka av missbrukets klor och det vackra hjärtat får kämpa med att hålla sig flytande.

Men jag kommer aldrig att glömma hur tåget smög förbi bakom oss, för att den pojken skulle få sin tröja.

.i Lund med rumpan bar?

Lång helg och lång tågresa väntar bakom krönet för jag ska ner och träffa vackrast i Lund. Och jag vet precis hur det leendet kommer att se ut som möter mig på perrongen just innan solen masat sig upp.

Dessvärre har jag strandat lite i packningen. Vin, kvinnor och sång står på programmet och jag vet inte hur man klär sig i Lund. Det plagg som sponant kliver ut ur garderoben är den fransiga klänningen som är så kort att man inte kan vara säker på att det är fransar längst ner på fållen och inte något annat...

Anledningen att just den pockar på uppmärksamhet är för att min snartsexåring hjälpte mig att välja kläder till lunchdejten förra veckan. Hon styrde stegen rakt mot det fransiga och glittriga. Och när jag försökte förklara för henne att jag inte ville se ut som rysk eskortdam så morrade hon argt. Hon var arg på mig för att jag ALDRIG hade på mig den klänningen. Vilket slöseri! Jag kunde lika gärna ge den till henne och jag inte skulle ha den själv. En sådan fin klänning ska man alltid ha på sig! Så är det bara!

Jag vet inte jag. Kanske stelnar leendet på vackrast i Lund när norrlänningen kommer med rumpan bar?

.välkommen till konferensannläggningen Nästan

Jobbet har konfererat i dagarna tre i nästan-land. Det var nästan mysigt på hotellet, lite för mycket sjukhuskorridor bara. Toalettpappret hade sitt obligatoriska hörn vikt, men kvaliteten på pappret var av sorten man köper i balar och som dammar över badrumsgolv så nästan fullträff där. Personalen var nästan trevliga, det saknades bara några genuina leenden och det där lilla extra. Den dubbelmarinerade öxfilén var nästan en succé, hade bara potatisen liknat potatis. Buskisförestälningen var nästan bra, med lite lite mer fingertoppskänsla bara.

Jag var nästan helnöjd.

.många klippblock i min vårflod!

Jag inser att jag har en inbyggd vett och etikett när det gäller att använda cykeln som transportmedel, till skillnad från att dra runt den över stock och sten för att svetten ska rinna ner i cykelbyxor med inbyggd binda. Jag behöver nämligen inte tänka så mycket på bansträckning och placering. Turen till jobbet flyter fram lika självsäkert som en vårflod.

Men alla har inte fostrats i en studentstad, vars infrastruktur heter cykelbanor. Vissa är infödda Härnösandsbor med en lite annan fostran. Vi kan kalla den för curling. De hamnar nämligen som ett stort klippblock mitt i min vårflod. Hindrar mitt perfekta flöde liksom!

.är det nu resan har börjat, eller har den just slutat?

Det var utmaningen som lockade, men det förstod jag först när jag kommit en bit på vägen. Den var svår att gå på och de vassa stenarna som blockerade min väg rev öppna sår. Men jag var inte beredd att ge upp. Ibland fick smärtan tårarna att trilla.

Och ofta höjde jag rösten i frustration.

Efterhand vande jag mig dock vid vägens krumbukter och skickligt lärde jag mig undvika grenar som rev ansiktet. Med slutna ögon kunde jag nästan förutsäga vad som skulle hända bakom nästa krök. Faktum var att jag allt oftare noterade att jag småsjöng där jag gick.

Och landmärke efter landmärke passerade.

Ibland gjorde jag kortare avstickare till de angränsande vägarna, men till min förvåning så kom jag alltid tillbaka. Tids nog. Trots att den ibland tvingade mina ben att ta onaturliga kliv. Och trots att det emellanåt inte fanns någon väg alls att gå på.

Och ibland fick jag kasta mig över brådljupa avgrunder.

Idag stannade jag upp för första gången och satte mig intill vägkanten. Då såg jag allt det vackra. Det som jag är säker på att bara jag såg och det vackra som var uppenbart för även alla andra. Då förstod jag att det var lätt att undvika de vassa klipporna genom att inte springa rätt på dem. Och böjde man på huvudet av respekt så nådde inte grenarna att rista sår. Men jag vet inte hur länge jag kan stanna här.

För jag vet inte om jag hittat min ro!

.tystlåtna stockholmare

Det finns en allmän uppfattning att norrlänningar är fåordiga. Det är inte sant. Ialla fall inte mamma norrlänning och lilla fröken norrlänning som shoppade paket i ett köpcentrum nära dig idag.

Vi pratade oavbrutet på bussen - det gjorde ingen annan.

Vi diskuterade shopping med kassörskor - och fick knappt något svar.

Vi resonerade om mat med kassapersonal - då rynkades ögonbryn.


Stockholmare däremot, det är ena tråkiga, tysta jäklar! Och inte låter de gamla damer med rullatorer sitta på bussen heller.

Och vad värst är - de har ingen snö!!!!!

.dit och hem igen

Du vet att du är i Stockholm när:

...du betalar för bröllopssviten och får städskrubben. Illa dold lukt av avlopp ingår givetvis.

...din omgivning inte tror att du hör vad de säger i mobiltelefonen bara de vänder sig bort

...det bara är de som får pengar av dig som säger hälsar, och ju mer pengar de får, desto fler kroppsdelar inkluderar i hälsningsmeddelandet. För 200 spänn så ingår ej ögonkontakt. Det gör det däremot om du passerar 300-kronorsgränsen. För 1500 så lägger stockholmaren till ett leende och ”ha en trevlig kväll”. Tack!

...du ser fler med rakade skallar, än med hår.


Du vet att du är hemma igen när:

...busschauffören tar omvägen förbi ditt bostadsområde med flygbussen. Tack!

...du kan ta sparken till jobbet. (En stillsam bön om mindre grus på vägarna sändes dock uppåt.)

...kollegan tar med sig mormors hemmagjorda rulltårta till fikat.

.att landa igen

Hemresa.

Fastnar i säkerhetskontrollen och en ung vacker kvinna tar ogenerat på min kropp. Jag skickar en tacksam nick åt hennes håll. Så många ytor på min kropp är det ingen som hittat på evigheter.

Äldre man pratar engelska med min femåring. Hon förstår såklart inte, men plockar instinktivt ihop sina saker och gömmer sig bakom mig. Sedan hör jag att han är fransman. Undrar hur tankegångarna gick där? Tror han att femåringar är flytande på engelska, men inte franska? Min dotter är flytande på ”hitta-på-engelska” och svenska.

När planet lyfter tjuter dottern förtjust hur vackert Småland är med alla ljusen. Ett land som är litet = Småland. Genialt. Ordet hade hon snappat upp i Emil i Lönneberga som jag läste ett par timmar tidigare. Mi mysse åmi bysse!

Hemma.

”Förlåt E för att jag blev så arg på dig. Jag är trött och ville bara att vi ska komma i säng så fort som möjligt.”

”Men innan dess då?”

”Vad menar du?”

”Ja, jag gjorde ju som du sa ända fram tills nu. Visst var det bra!?”

”Underbara du, du har varit fantastisk”

”Jag älskar dig så mycket mamma”

.födelsedagspresenten som räcker i en månad

Med ett par enkla knapptryckningar så har jag försäkrat mig om min dotters uppmärksamhet under de kommande fyra veckorna.

1. Vi ska fira hennes födelsedag i Stockholm, så hon kommer att bubbla av spänning.
2. Hon har aldrig åkt flyg, så hon kommer att bubbla av spänning.
3. Vi ska hälsa på hennes kusiner, så hon kommer att bubbla av spänning.

Vi kommer att få fyra väldigt bubbliga och härliga veckor. Mor och dotter. Äventyrarna.



Önskar bara att hon hade en mobiltelefon så att jag kunde ringa och berätta nu!

.parasitbloggare sökes!

Jag ska strax röra på benen som ska ta mig till bussen som ska ta mig till tåget som ska ta mig till Stockholm.

Ni får roa er på egen hand tills jag kommer tillbaka. Hur ni väljer att göra det lägger jag mig gärna i. Så lämna ut er själva i kommentatorsfältet medan jag är borta. Bli mina parasitbloggare!

Tack!

.jag hatar tåg

Upptäckte nyss till min stora fasa att tåget kommer till Sundsvall klockan 20.30, men bussen till Härnösand dyker inte upp förrän en timme senare!

Vad ska jag göra på tågstationen i en timme? Min aptunga packning försvårar utflykter om bara ett par meter.

Skit, dynga, skräp.

Vem bokade min biljett och glömde kolla upp bussförbindelsen? Jag ska sparka min sekreterare. Hårt.

.tåg vs. flyg

På flyget kostar en renklämma (ihopvikt rund kaka med smör och en (1) skiva renött) med en kopp te hutlösa 50 spänn. På tåget (första klass) bjuder de på te och frukt. 0-1

På flyget insisterar de på att blåsa kalluft på mig tills knäna böjar skaka. På tåget är det näsan de försöker köldskada. Oavgjort. 0-0

På flyget har var sak sin plats, men ingen på bekvämt avstånd från mig. På tåget kan jag utan problem bygga ett fort runt mig med mina saker (dator, choklad, nyköpta kläder, matrester, tekopp). 0-1

På flyget får man logga in sig med fingeravtryck. På tåget måste man gräva fram pappersbiljettet som genom ett mysterium redan letat sig längst ner i väskan. 1-0

Flyger man så kommer man fram på utsatt tid. SJ lyckas väl pricka rätt var femte gång kanske (drar mig till minnes förra resan med tåg och förseningen på en timme och med en 39 graders varm Comvidare som chippade efter andan). 1-0

Tar jag tåget så kan jag klappa mig på ryggen hela vägen hem, och njuta av ett rent samvete. Jag tar mitt ansvar för nästkommande generationer och lämnar lite god miljö kvar till dem. 0-1

Jag summerar:
Flyg – Tåg: 2-3

Så nu vet ni det!

.resan till stockholm i punktform

• grå män i grå kostymer på flygplatser ser förvillande lika ut. Och väldigt gråa!
• kabinväska som tappat fötterna ramlar på smalben när man försöker få den att stå.
• pratar man i mobiltelefon så missar man hållplatser och måste gå långt i höga klackar.
• svett luktar illa
• annans svett luktar värre
• i huvudstaden har man kortkort. Norrlänningen har jeans och tjocktröja.