.när vi nästan drunknade

Ja, det var väldigt nära att vi åkte ner i havet idag. En gång på vägen dit. Och ännu mer på vägen tillbaka.

Vi skulle köra ut från kajkanten och ställa oss på en flytande bakplåt. Med min nya bil. Fett svårt att få foten att lyda det kommandot.

Och bakplåten har en lös del längst fram som gör att man lättare kan rulla ner i vattnet. Jag drog åt handbromsen ännu mer. Typ mest.

Den sladdriga lösa delen ska man sedan köra på.

Klonk.

Gnissel.

Skrammel.

Det var mitt hjärta som lät klonk här det slog i gommen på vägen upp till (och förbi) halsgropen.

.bilhandlarinnan

Min bil har tagit kontrollen över min andning. Ögonblicket jag vrider nyckeln tystnar jag. Och ungefär varannan gång så svarar bilen med samma kompakta tystnad. Då krävs det minst tre vänligt uppmuntrande ord för att startmotorn ska brumma förföriskt vackert igen.

Fast riktigt så nära gränsen till katastrof vill jag inte vara.

Jag behöver en ny bil.

Och ju mer jag tänker på det, desto viktigare är det att bilhandlaren är en kvinna. En bilhandlarinna.

Ska man förändra världen så kan man väl lika gärna börja under huven på en bil!

.sextio ton barndomsminnen

Mina andetag lyckas inte överrösta timmerbilens suckar när den möter mig i en backe. Fast det är klart, mina hästkrafter ska bra dra 60 pannor runt slingan, timmerbilen tusen gånger så många.

Men vilka barndomsminnen som slår emot mig när bilen passerar. Först den där hettan som doftar av sågspån och kalhyggen. Sen räkna till tre innan baksuget blåser undan allt hår från ansiktet.

Ah, sommaren är här!

.varning för nedfallande tårta

Borta på krönet ser jag hur något lossnar från en bil. Jag hinner tänka en hel del om livsfara och oaktsamhet innan jag kommer så nära att jag ser vad det är. Det är en brun konditoriask med öppningen mot asfalten. Locket ligger en bit bort. Kanske fanns det snören också, men de är borta. Och om det nu finns något i asken så är det gruset som får smaka på sötsakerna.

På taket står en svart handväska fortfarande kvar och balanserar. I samma ögonblick som jag passerar kliver en blommig klänning på knastertorra ben ut. Det går inte fort. Det var nog länge sedan det gick fort.

Sen ser jag inte mer i backspeglen.

.bilrull och allmänt drull

Ute på parkeringen hände det saker. En vit pick-up var ute och åkte. Och jag menar precis vad jag skriver. Chauffören var på väg in i affären, med en logga på ryggen som matchade den på bilen. Han hade lite tur att snövallen bromsade bilens framfart, annars hade kanalen gjort det.

Men det kan hända även den bäste.

.kärringstil i en bil

Svänger runt hörnet och hamnar mitt i en kvinnofälla. I synfälet finns en hustru och en make som samåkt till jobbet. Han lämnas av först, hon ska vidare. Scenen som spelas upp är mannen som kliver ur förarsätet, hon som kommer från passagerarsidan, går runt bilen och tråcklar sig ner bakom ratten.

Puss och kram älskling, ha en bra dag på jobbet!

Och jag undrar varför inte hon satt i förarstolen hela vägen.

.på shoppingtur

Jag har shoppat lite i veckan. En lax spenderade jag på denna:

Och en sprattlande firre på detta:

En gång hade jag roligt när jag betalade, och en gång la jag all min frustration på expediten för att prislappen var så stor. Vill ni vara med och gissa? Om vi säger så här, en av dessa två produkter är avgörande för att min vardag ska fungera. Men ändå svider det till när pengarna promenerar ut från min snygga börs (som för övrigt var väldigt rolig att köpa).

.strömmen gick och luften försvann

Mitt i en tanke som smattrade över tangenterna så blev allt svart. Och det svarta såg ut att ha nått hela staden. Affärer stängdes och folk gick hem.

Jag tänkte ta bilen.

Men se, det gick inte. Den vägrade att starta. Jag slog det nummret som först dök upp i min tanke och min dotters pappa dök upp med sprattlande hästar under huven och en skruvmejsel i handen. Inget hände.

Nu vilar bilen i en backe med nosen neråt. För i morgon måste vi vara på språng igen och då kan jag inte låta mig hindras av döda batterier.

Det är lätt att luften går ur när strömmen försvinner.

Djävla bil.

Och djävla kvinna som inte....


(och nu pep det till i telefonen....det var pappan....som erbjöd sig att kolla vad det kan ha varit för nåt....så nu måste jag börja gråta...det eländiga stycket gör något för att hjälpa mig....det har väl typ aldrig hänt förut...eller så har jag förträngt att han är sån....en som hjälper djälva kvinnor med djälva bilar)

.positiv särbehandling

Jag spelar med. Jag vet hur tankarna går. En övergiven ung kvinna med ansvar över en bil. Ett ansvar som hon inte kan bära. Hon måste räddas.

Räkningen signar ner på golvet och spricker i tre delar. Jag behöver bara plocka upp en del.

Kontoret fylls av ironiska skratt. Min bilmekaniker är tydligen känd för sin diskriminerande prissättning.

Jag skrattar med. Och förtränger för ett ögonblick att jag nog fått orättvisa fördelar på grund av mitt kön.

Motorn surrar genast igång när jag vrider på nyckeln, och jag kan andas ut. Denna gång! Köldknäppen har kostat mig 2000 kr på en vecka, men då ingår hushållsel och uppvärmning i hyran och annan (för mig) positiv särbehandling.

.ett skal, men inte så mycket mer!

Den här gången hinner jag inte ens starta bilen innan problemen börjar. Det kommer inte så mycket som en väsning när jag vrider på nyckeln. Dött. Stendött.

Så vad gör jag nu då?

Helst vill jag ringa min man (hurra för bevarade könsroller). Men hos mig finns ingen som lägger fötterna på bordet i väntan på att maten ska dukas fram. Näst bäst är att någon rusar fram och räddar mig. Ber mig vänta inne i värmen medans han (hurra för bevarde könsroller) väcker liv i det som är dött. Stendött.

Men det är bara jag, en dotter som ska till skolan två mil bort och ett skal som inte är till mycket mer nytta än som förvaringsplats för några stolar, en ratt och lite annat krafs.

Att bärga kostar mer än jag kan betala utan att svimma.

Sväljer stoltheten och ringer två kollegor som drar bilen till verkstan. Prisad vare Gud i höjden och män som kavlar upp ärmarna!

I eftermiddag kommer jag få veta om dött kan bli till liv igen.

Och vad det kostar.

.fjärde hjulet

Jävla kyla som låser mina bromsar. Och så rycker jag och sliter i handbromsen för att den ska lossna. Men det behövs inte, för den har inte frusit. Men likt förbannat drar bilen åt vänster och beter sig alllmänt illa. Jag trycker hårdare på gaspedalen och motorljudet ökar, men det gör inte hastighetsmätaren.

Styr bilen in på en parkering och ser hur ena framhjulet ryker och runt däcket liggar små svarta bitar av lakrits. Termometern visar på -20.

Suck. Bara att kavla upp ärmarna (fast det gör jag såklart inte i TJUGO MINUS)!

Domkraften bjuder på motstånd och bultarna sitter där de ska. Den vita ulliga halsduken åker av och lämnade fritt fram för iskalla vindar att testa min smärtgräns. Ger mig själv en smäll av djävlar anamma och tar nya tag och vips sitter reservhjulet på plats.

Inuti bilen har E tagit av sig skorna, flyttat till förarsätet och plockat fram popcorn. Hon klappar händerna i förtjusning när jag kliver in i värmen igen. Vilken föreställning. Fem sprängda däck i betyg. Hon kan knappt bärga (höhö, bra ordval i sammanhanget) sig tills hon får återberätta höjdpunkterna för sina fröknar.


(och själv kunde jag knappt bärga mig tills jag fick berätta om eländet i min blogg)

.fickparkering och andra mycket svårare saker!

Jag är helt fantastiskt på att fickparkera. Glider alltid snyggt in på första försöket. Perfekt avstånd till vägkanten, bilen bakom och bilen framför. Det är så vackert att jag själv blir tårögd.

Det som däremot är en betydligt större utmaning är att kliva ur bilen utan att avslöja hur fett självgod jag är över min talang. Jag vill ju möta alla beundrande blickar, fast med ett förvånat uttryck i mitt ansikte. Som om jag inte visste att jag hade en enastående talang.

Igår kväll hände det igen. Perfektionism!

Men ingen såg.

Damn.

.snöoväder och rådjursskutt

Det är knappt så att man hittar bilen under drivor av snö. Och vägen till skolan är totalt borta. Jag chansar på att Volvon framför ska åt samma håll och följer dess baklyktor som tycks studsa in mellan träden mot skogen. Mötande fordon river upp kompakta väggar av snö och jag låser armbågarna, siktar rakt med ratten och hålla tummarna för att vägen inte böjer sig på andra sidan muren.

Mitt i allt detta hoppar två rådjur fram och mitt hjärta stannar.

Men bilen stannar inte, utan släpar mig fram och tillbaka fyra gånger.


På vintrarna tittar jag med längtansfull blick mot det dagis jag ser från mitt sovrumsfönster.

.min lil(l)a Corolla

Med ett leende som omfamnas av en suck av lättnad, rullar jag ut från bilprovningen. Ingen anmärkning. Inte ens ett pekfinger! Den bilen är min bästis och jag lutar mig fram för lämna en kyss på instrumentbrädan. Hur ska jag belöna dig, frågar jag, men avbyter diskussionen om ytbehandlingar och inköp av rattmuff när jag kommer på att det är en bil jag pratar med. Det är inte en bästa vän, med det är ett riktigt bra köp!

.morgonbestyren och tidspressen

Det är ett sabla bestyr på morgonen att hitta kläder som speglar dagsformen och humöret. Jag bläddrar igenom garderoben varje morgon. Och min dotter är sin mor upp i dagen. Det går liksom inte att ta på sig vad som helst. Faktiskt.

I morse bläddrade jag fram en långskjorta som hängt ett bra tag på galgen och liksom mörat till sig. Det krävdes ganska omfattande ingrepp för att den skulle bli slät igen. Dessvärre så berättade spegeln för mig att jag såg ut som en städtant. Och jag mindes med ens varför den hamnat så långt in i garderoben. Börja om från början, börja om på nytt.

Dottern grävde fram en snygg tröja med fjäril på magen. Dessvärre så berättade mamman för henne att hon såg ut som en jätte i en barbietröja. Armarna hade växt sen sist. Börja om från början, börja om på nytt.

Så med marginalerna på fel sida sprang vi ut mot bilen. Och där skulle det skrapas på frosiga rutor. När pulsen jobbade på max så ropade grannen och ville låna skrapan. Tick-tack, tick-tack.

Naturligtvis fick hon det. Sånt kan man inte neka till. Tick-tack, tick-tack.

Men jag har aldrig sett en människa skrapa bilen i den hastigheten förut. Förresten vet jag inte ens om man kan prata om hastighet i de sammanhangen. Och bilen bestod enbart av fönster. Hon skrapade varenda liten mosaik helt ren från is. Till och med det lilla fönstret mellan baksätet och bagaget. Det som inte en jäkel kommer att titta ut genom. Någonsin.

.sprakande ny, fast rätt så vanlig

Jag tittade fascinerat på trekvartsmiljon(eller mer)kronorsbilen framför mig. Träinredning. Skinn. Och betydligt fler reglage och knappar än antalet mil i mätaren.

När det står så mycket pengar framför mig så kan det inte unvikas att det dyker upp vissa förväntningar hos mig.

Så jag blev rätt besviken när jag satte mig i bilen och upptäckte att det var bara en bil och ingenting mer. Inte prasslade det av 1000-lappar från stoppningen. Inte rann champagnen ur handskfacket. Inte förvandlades den till en båt när man tryckte på en knapp. Inte fick man med Tina Turner på köpet.

Det var en helt vanlig bil...som bara var lite ovanligt dyr.

.tio-i-två

Under min morgonpromenad hör jag nyheterna två gånger. Den andra gången är jag någonstans i mitten på den backe som brukar se till att munnen smakar blod när jag är ute och springer. Lastbilarna virvlar upp samma damm i ögonen varje morgon. Kvinnan med ansiktet som är vagt bekant, men som jag inte riktigt kan placera, möter mig med målmedveten blick. Och i baracken som ska föreställa ett kontor så tänds lamporna.

Man möter många fordon. Fordon med män i. Män som har enhandsfattning på ratten och en lutande hållning som nog ska ge intrycket av coolhet, men bara ser bajsnödigt ut.

Jag undrar.

Vad hände egentligen med tio-i-två-greppet som man nöp sig fast i så att knogarna vitnade under körskolelektionerna?

.min begåvade bil

Min bil kan vissla. Det skröt jag om tills jag förstod att bilar inte ska kunna vissla. Inte ens väldigt begåvade bilar.

Så det är alltså en skräpbil jag har!

Det var inte lika roligt.

.en blå pärla går ur tiden

För ett och ett halvt år sedan köpte jag en söt liten bil. Gled runt som en kunglighet i min blåa lilla pärla. Vinkade till folket. Gled runt i stadens centrala delar. Tog de bästa pareringsplatserna.

Hon fick mycket uppmärksamhet min skönhet må ni tro. Instrumentbrädan pustades, lacken smektes och sätena hölls fläckfria.

Men när jag så småningom lyfte blicken så såg jag att hennes syskon kördes av gråhåriga äldre män, och tanter med handväskan i knäet. Inte en kunglighet så långt ögat nådde! Inga coola singelmammor.

Plötsligt står hon där på parkeringen och skämmer ut mig, inklämd mellan leasingbilar och bländad av högblanka fälgar.

Så nu letar jag hästkrafter på nätet.

(och i bakgrunden hurrar män som somnar lyckligt till ljudet av en motors spinnande och blir höga på blocket.se)

.bilens terapi

Var det omständigheterna som gjorde att min medpassagerare valde att berätta mycket privata delar om sitt liv klockan strax före klockan åtta en torsdagsmorgon? Omständigheterna såsom att hennes bil inte startade och att känslorna redan stormade i henne. Jag hade ju aldrig sett henne förut. Och hon visste definitivt inte vem jag var heller. Men ett par ögonblick efter att hon satt sig i bilen pratade vi om hennes depression, förhållandet till sin styvpappa, sonens problem att hitta en skola där han passade in. Hon öppnade sig. Blottade sig.

Men sen tänker jag. En vän till mig pratar, lite skämtsamt i och för sig, om att bli terapeut. Det magiska med hans metod skulle vara att han tog med sig patienten i bilen och bara körde omkring. Han är övertygad om att de viktigaste samtalen förs i bilen.

Så! Finns det något förlösande med bilens tysta brummande? Något tryggt med träden som passerar utanför? Är det sträckan som utmanar oss att vara äkta?