Hela förmiddagen har jag ormat omkring i mina galet snygga brallor. Glansiga och tighta slingrar de sig upp längs mina ben. Kollegorna reagerar med ..... fullständig tystnad. Fikabordet svämmar över och stolar måste hämtas för att alla ska få plats, men ingen ser mina ormskinnsben. Men! Män!
Jag är en mästare på att maskera egoistiska handlingar och få mig att framstå som en genomgod person. Den senaste i raden av mina (o)egoistiska handlingar är att skicka en kollega till New York på hockey. Han kommer att älska mig och jag kommer att bli så populär och omtalad för mitt goda hjärta. Förmodligen kommer han att lägga palmblad där jag går.
Som jag gottar mig åt tanken!
Men vänta, säger ni. Vaddå skicka?
Ja, det är så att min motivering, till varför just han ska åka med Adam och Anders grabbplan, är så sjukt bra att jag skulle bli seriöst förvånad om de inte ringde upp honom redan i morgon. Jag är lika säker på det, som jag vet att det alltid är en vinstlott jag har i handen när jag skrapar grått som fastnar under nageln.
Och eftersom jag aldrig vunnit nåt tidigare så...
"plötsligt händer det"
Det alla bloggare vill är att bli bloggad om. Finns inget mäktigare. Och jag är nästan säker på att kicken är lika berusande om någon kräks över ens späda varelse, som om någon strör palmblad längs ens väg. Det ena är en resa ner och det andra en resa upp.
Här har ni mig när jag är omtyckt.
Här har ni mig som hatad.
Det är väl för märkligt. Jag gjorde alla vuxensakerna i morse. Jag gick min timmes promenad med stavarna, innan jag åt en portion fiberberikad havregrynsgröt. Intill tallriken stod ett glas juice och det senaste nummret av Amelia låg uppslaget framför mig. Jag skrubbade min kropp med mjukgörande tvål och håret fick en omgång av ett schampoo som påstår sig ge överlägsen glans. Jag böjde ögonfransarna och la rouge på kinderna. Jag blåste mitt hår och gnuggade in vax i topparna.
Men ändå så var det ett barns ansikte som mötte mig i spegeln när jag skulle gå.
Om man verkligen inte känner för att göra någonting alls så kanske man ska göra just det - nämligen ingenting alls.
Behåller morgonrocken på,
sätter på en kanna te,
och tinar en par chokladmuffins.
Saker jag oroar mig för nu kommer att genera ögonen ur mig när jag vaknar upp ur min psykos och inser vilken patetisk stycke jag är.
Så, när jag vaknar så vill jag att ni styckar min kropp i mer hanterliga bitar och gömmer dem så långt från varandra som möjligt. Ögonen kan ni sticka ut.
Es pappa ska gifta sig.
Djungeltrumman går!
Det hör definitivt till kategorin "jag vill veta innan alla andra vet".
Men de vill tydligen skapa ett eget liv, utan mig. Så är det med det. Bara att inse att man definitivt är förbrukad nu. Nu finns man inte på nån lista. Surt sa räven.
Grattis då Es pappa! Lycka till med nya familjen!
Jag kommer att sakna att inte vara en del av hans familj.
*drar nåt gammalt över mig*
Ok, än har jag inte varit så irriterad att inte ens ett par rader mörk choklad kan bota det. Nu ska jag jobba mig igenom en 200 g kaka så ska ni nog se att det ordnar sig med både det ena och det andra.
Blev uppvaktad jag. Men ett blomsterarrangemang som tog upp hela köksbordet. Nu måste jag och E äta framför TVn. Det är sannerligen på tiden. Jag har varit singel i snart två år nu. Alla singlar med självaktning äter framför TVn. Moi aussi.
I arrangemanget finns tre gröna små ägg. Hoppas att det inte är dinosaurieägg. Då kanske vi måste ge upp vardagsrummet också till förmån för en Tyrannosarius Rex. Hoppas att det är en växtätare ialla fall. Jag offrar hellre en fikus än min dotter, trots att hon börjar gå mig på nerverna nu. Och trots att det kanske inte är helt "PK" att slänga fikusar till döbeln. Hon luras gör hon. Dottern. På dagarna är hon pigg och på nätterna har hon hög feber. Så du tror att du ska få gå till ditt nya jobb mamma? Det kan du fetglömma! All makt till småfolket!
Blomman fick jag för att jag slutat och för att jag är en klippa. Fast jag tror att de menade att jag var en Supernanny. Kramade lite här. Peppade lite där. Pysslade lite varstans. Sen var det ju förståss nån som fick mer..... Men det är en annan historia.
Men ni ska inte tro att jag tillät mig bli rörd. Det var nära men då pararade jag det med att sätta igång vattenkokaren. Gråta för en liten blomma? Gråta för en bilderbok om livet på skolan? Man är väl ingen kärring heller.
Snyft. Mina sötnosar. Shit vad jag kommer att sakna dem.
Jag utgör tydligen ett hot. Det får mig att le. Hon som känner sig hotad är betydligt yngre och betydligt vackrare, men ändå så vaktar hon på sina godsaker. Rädd att jag ska norpa åt mig.
Det får mig att le. Jag utgör ett hot.
Ett tag trodde jag att ytan var viktig. Ett perfekt hem....alla tekniska apparater....en kärnfamilj. I eftermiddags började jag tvivla. Såg hur ytan inte räckte till. Märkte hur jag till och med äcklades av ytan. Kände för ett ögonblick att yta inte är något mer än just yta.
Djupet saknas. Dimensionerna saknas.
Men oftast tror jag mig kunna köpa djup. Att jag med högre lön har tillgång till fler dimensioner av livet. Och därmed blir jag lyckligare.
Jag tog upp frågan med S som svarade:
E kommer inte att stanna och vänta på att du ska tokjobba dig till sommarstuga och hög standard. Hon kommer att växa och lära sig att det viktigaste i livet är sommarstuga och hög standard. Och det kanske är det viktigaste? I så fall är det väl bara att satsa och ge järnet?
Viktigast?
Vilka värderingar vill jag att E ska växa upp med? Inte mina ialla fall.
Problemet är att jag jämför mig med andra. Och undantagslöst alltid med de som har det bättre. Högre ekonomisk standard alltså. Inte bättre. Vem tävlar jag mot? Jag har inga oljefält. Min pappa heter inte Ingvar Kamprad. Jag spelar inte på hästar. När tar det slut?
Jag vill att E ska växa upp med mina värderingar. Jag måste bara först själv lära mig vilka de är.
En tredimensionell värld.
Jag har ingen som helst koll på vilka som läser min blogg. Mamma vet jag läser min blogg för hon antyder en massa saker. Varför jag vill dansa till exempel. Nu är adressen utlämnad till personer som känner mig genom mitt jobb också. Där rök min proffsiga image. Eller ialla fall den jag försökt upprätthålla. Lika bra att erkänna en massa saker på en gång. Förekomma läsaren.
Jag fiser när jag sitter i bilen.
Jag bloggar och chattar på arbetstid.
Jag har hånglat med tjejer.
Jag känner en ohälsosam dragning till en gift man.
Jag flirtar med en 10 år yngre man.
Jag köper kläder till mig när jag borde köpa till dottern.
Jag smörar för att åtnjuta fördelar.
Cyklade till jobbet idag. En dam i röd jacka svängde in framför mig. Hon håller ett bra tempo, men hennes ryggtavla formligen skriker "kom igen då" till mig. Och jag "kommer igen", såklart. I mitten av den första stigningen har jag kört om henne och mina ben börjar pumpa mjölksyra. Jag fastnar i ett rödljus och hon kommer i kapp. I den branta stigningen efter korsningen ger jag gärnet. Jag vinner med en liten marginal. Men, ha! Jag vann. Nu sitter jag på kontoret och flämtar efter luft och försöker kontrollera darrningen i mina ben. Men det är det värt. Jag vann.
Var på ett möte nyss. Det diskuterades en arbetsuppgift som inte hade fördelats. Min chef sa till den högre chefen att han vet en person som skulle utföra den uppgiften på ett utmärkt sätt men att han inte är beredd att släppa henne. Ah, mina vänner, ni gissade rätt! Det var alltså mig de pratade om, medan jag satt tyst som en mus för att inte avbryta beskrivningen av min oerhörda (nåja) kompetens.
Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre. Jag måste ju leva upp till mitt rykte.
