.stor och liten väger inte samma

Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.

Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.

.som sagt

När det börjar kännas lockande att skrapa loss delar av hjärna med en sked för att den inte är tillräckligt rapp, då börjar man närma sig gränsen.

Det är lite som på förlossningsavdelningen. Så länge mamman skriker att det gör ont så är läget stabilt, men när hon vrålar: "Nej, nu vill jag inte vara med längre! Jag gååår heeem" då förstår personalen att barnet är i kanalen.

.min bak därbak

Hundrakilosklumpen tog mig under sina vingar (eller triceps tror jag de kallas i den här världen). Jag skulle räddas från maskinträsket, som jag mot bättre vetande, och allmänt oförstånd hamnat i. Första övningen var knäböj, en erkänt plågsam övning. Min rumpa skulle ner i källaren och vända innan jag fick resa mig upp igen. Nu önskar jag att jag hade lämnat kvar den därnere, för bak på kroppen gör den ingen som helst nytta idag. Den bara skriker ut sin smärta hela tiden och gör att jag ser bajsnödig ut när jag går.

.himlens allra vackraste fågel

Jag släpper taget om här och nu och letar mig bakåt drygt fyra år i tiden. Men innan jag ens hinner formulera orden så bränner minnena i min kropp. Det jag ser är en orkeslös kvinna som tittar med bedjande ögon mot mig. Jag fångar henne i min famn ögonblicket innan hon signar ner mot kyla och smärta. Tårarna rinner nerför kinderna när jag berättar om henne, den som jag var. Men tårarna är inte salta, utan söta, som av lycka. För första gången kan jag lyfta blicken och se vilken resa jag gjort. Vilken kamp jag tagit mig igenom, och gått segrande ur.

Men nästa tanke startar en störtflod av söta kristaller som jag omöjligt kan hejda. Korpen! Det som den vackra fågeln har gjort för mig kan jag inte sätta i ord. Jag kan inte förklara vad det är, men jag kan förklara var jag hade varit om hon inte hade låtit mig vila i hennes trygga bo. Då hade jag inte bara förstört mitt liv, utan även framtiden för min dotter. Tankar går i arv och bristande självkänsla kan man ge som present till ett barn.

Korpen, nästa gång du pratar med honom som passar alla vackra fåglar, hälsa från mig och tacka för att han lånade ut sin allra vackraste fågel till mig. Och hälsa honom att jag önskar att själv någon gång få förtroendet att lägga mina vingar runt en människa som har slut på kärlek till sig själv.

.kreatursskötsel

Bäh, bräker jag inte när jag kliver in genom dörren, men känner mig ändå som ett kreatur när hon pekar in i mot stålställningen som ska hålla min kropp i rätt läge under inspektionen. Munnen tvingas upp i det största gap jag någonsin haft och jag nästan råmar av smärta. Jo, jag har bra gaddar, konstaterar hon och skrapar lite på ena tanden.

Mina skräckslagna koögon har inte mycket annat att vila på än den utrustning som snart ska tortera mig. Men klövarna är däremot fullt upptagna med att skrapa över smärtan till armstöden. Jag undslipper ett bräkande när nålen letar sig in i tandköttsfickor.

30 minuter senare är veterinärbesöket över och jag får snällt gå till kassan och betala mina 400 kronor.

Jag är ett fint exemplar. Starka tänder. Förmodligen bra att avla på.

.om att sluta lyssna och höra mer än det som sägs

Mitt i ett av mina skratt stannar han upp, lägger huvudet på sned och tittar på mig som om han slutat lyssna. Är du ledsen, frågar han och låter fingret följa min kind. Det hugger till i bröstet men det låtsas jag inte om när jag svarar. Allt är bra, eller det mesta är ok…eller lite småjobbigt är det nog.

Han lyssnar nog inte på vad jag säger för han har börjat linda sina armar flera varv runt min kropp och in under skinnet tills hela jag är täckt av omtänksamhet. Då drar han åt och trycket flyttar upp smärtan till mina ögon som exploderar i tårar.

I kramen blir det tydligt. Nu hör jag de överdrivet muntra skratten som jag använt för att skydda mig. Jag ser hur jag letat fram kläder, mörka som sorgen ur min garderob. Och nu känner jag hur huden ryckt till i chock vid beröring.

Min vän lyssnar mer till det som inte sägs, än det som sägs.

.mobbare som jag

Killarna hade retats. Igen. Och jag kokar över av ilska bakom locket jag la på för att inte skrämma henne till tystnad. Och det fungerar för hon pyser ut den ena ledtråden efter den andra. Snart ligger bilden klistrad som imma på glas framför mig.

Jag tar risken att svika ett förtroende och säger att jag tänker berätta för fröken och pappa vad som sägs när vuxna inte hör. Hon blänger på mig, men jag säger att jag måste. Jag är mamma, och mammor gör sånt som mammor måste göra.


Inte ens en vecka senare så är hon hos mig igen och den här gången pratar hon om det förbjudna i dagsljus. Vi diskuterar strategier och resonerar om varför någon vill göra någon annan illa. Men ingen av oss hittar svar.

Och jag som är i behov av svar just nu. För jag är ju också en mobbare. Eller åtminstone var. Orden som rann över skärmen vittnade om smärta som inte går över. Det jag sa med en tonårings visdom hade fått evigt liv i en annan människas hjärta och hjärtat stod inte ut längre så jag fick frågan. Varför vill man göra någon annan illa?

.sånt som inte ens går bort med såpa

Gathoran har alldeles för mycket verklighet i sina ord för att jag ska kunna hålla det på avstånd. Orden som handlar om kladdiga händer på nakna barn går nästa inte att läsa utan att kokande tjära rinner ner genom ögonen och lägger sig som en brännande klump i min mage.

I ett år uppfostrade jag min dotter i en värld där min omgivning var bländande vacker och allt som var smutsigt var för långt bort för att det skulle störa oss. Men så hände det. Äcklet kröp in över tröskeln och hur mycket såpa jag än använde så fick jag inte bort det. Och allt oskyldigt var för alltid borta.

Det finns inte ett möte mellan min E och en vuxen man som jag inte ställer mig frågan. Det finns inte en offentlig plats i världen där jag inte vakar över henne som en hök, på jakt efter smutsiga blickar som grisar ner min oskyldiga flickas kropp. För jag vet att även en beundrad fadersgestalt kan förvandlas till ett avsytt monster på bara ett isande kallt ögonblick.

Och jag vet förlåt är ett ord med alldeles för många bokstäver ibland.

.och jag skar mig på blanketten

Minns ni blanketten? Den som lagt tung sorg över mina axlar och uppfodrande stirrat på mig i veckor? Kanske månader! Nu plötsligt fick den liv och lade sig framför hon som kan lägga kärlek på en arm. Och genast landade generösa och lekfulla bokstäver på blanka ytor.

Så nu fick den följa med på en resa. Till annan plats där nya relationer blir till ord.

Men när blanketten åter letade sig till mig så skar jag mig på de vassa kanterna.


Att sakna något som inte finns, väcker stillsamt gråt.

Men att inte se det som är, får lungorna att skrika av smärta.

.kanske inte rätt person för jobbet

Där ligger jag med benen brett isär och underlivet till allmän åskådan. Barnmorskan har susat iväg för att lämna ett prov som av någon anledning var tvunget att lämnas precis just nu, och inte om tio minuter när undersökningen är en notering i en journal.

Men inget förvånar mig när det gäller den kvinnan. Jag känner mig faktiskt lite tacksam att hon inte lämnade instrumenten kvar i mig när hon försvann. Det gjorde hon nämligen på en kompis. Kan tänka mig att hon såg ut som den där krukan som är full med ballongvispar och träslevar och som alla har på köksbänken.

Innan hade jag fått svara på en del helt orelevanta frågor. Drack jag när jag var gravid med min dotter (för en si så där sex år sedan)? Och hur ser mina alkoholvanor ut nu? Hon rekommenderade att jag inte skulle dricka de två veckorna jag inte visste om jag var gravid. Direkt efter mensen så gick det bra. Vi gör så här sa jag, jag dricker när jag vill och i gengäld så blir jag inte gravid. Vad säger du om det, frågade jag. Hon såg lite besvärad ut, men jag kan inte säga om det berodde på mitt okristliga alkoholmissbruk eller på nåt annat.

Men tillbaka till ingreppet. Det gick inte så bra nämligen. Kan tänka mig att jag spände mig något eftersom hon skramlat oroväckande med utrustningen och förvirrat sagt både det ena och andra. Instrumenten knarrade och mina ögon vattnades av smärta, och hela tiden hörde man hennes stressade suckar. Tillslut tryckte hon på den stora röda knappen så att hela rummet började blinka. Hon var tvungen att kalla på förstärkning. Men strax innan dörren slets upp så gjorde hon ett extra försök.

Men då knäckte hon plastverktyget. Bitarna åkte i golvet med en öronbedövande smäll.

Den andra kvinnan kom in, tittade medlidsamt på mig och fick någonting att hålla i. Själv svettades jag mest. Och morrade. Du skrämmer skiten ur mig, väste jag mellan mungiporna. Vi är snart klara, svarade hon.

Jag ställde mig upp och koncentrerade mig på att inte svimma. Hon sa en massa viktiga saker, om förhållningsregler och så, men inget fastnade.

Jag har känslan av att vi inte kommer att ses igen.

Inte om jag får bestämma.

.det som sägs bakom min rygg

Så fanns de plötsligt där igen.

De där orden som vet hur de ska rinna ner i min hals och förgifta min kropp.

det som sägs bakom min rygg

Jag sväljer.

Kan inte annat. Brygden har tillretts för min skull. Och nu letar den sig fram bland minnen för att avslöja mig. Själv vet jag inte vad den ska hitta.

det som sägs bakom min rygg

Jag frågar.

Kan inte annat. Men giftet avslöjar inte sitt ursprung, för med svart mask för ansiktet kan det nypa hårdare. Själv vet jag inte hur det slutar.

det som sägs bakom min rygg

Jag hoppas.

Kan inte annat. Att OM det som sägs bakom min rygg är ett vapen som kan förlama mig, så kanske de som älskar mig kan berätta det för mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro.

.som att ligga på nålar!

Naturligtvis kunde jag inte åka på semster utan att ramla över en spikmatta. Det regnar spikmattor. Faktum är att hela Sverige är täckt av ett tunt lager spikmattor.

När jag snubblade över mattan så landade jag på rygg.

Aaaaooooo!

Mattägaren log uppmuntrande.

Instruktionen löd 20 minuter, men kom igen! Jag punkterade nästan en lunga redan efter två minuter.

Magen då?

Aj, aj, aj

Eller kinden, som den medföljande broschyren visade?

Men, dra åt helvete!


Snacka om masspsykos! Jag är övertygad. Spikmattan är det bästa aprilskämtet sedan TVn och nylonstrumpan! Önskar bara det var jag som tjänade asmycket pengar och skrattade högst åt tidernas bästa practical joke!

.det som händer när det gör ont

Funderar på det där som händer när det gör ont...

När munnen vill skrika bort den tyngd som inte syns, men som fyller en hel kropp. Hur smärtan, som klamrat sig fast i strupen, rinner över och bosätter sig i ögon som nyss tömts på tårar.

När vackra vita ord av dun smeker hud knottrig och hur vinden sedan plockar upp orden och bär dem utom räckhåll. Hur smärtan, som som låst hjärtat mitt i ett slag, förvandlar magen illamående.

När djupa ögon blinkar bort den frätande syra som försöker släcka kärleken bakom blicken. Hur smärtan, som balanseras av två, tillslut lurar munnar att le.

.mitt perspektiv föll på plats!

Bakom klockans outtröttliga tickande gömmer sig inte längre dunlätta andetag. Ibland låter jag mina egna överrösta klockan, bara för att rubba ordningen. Men fort är allt på sin plats igen. Tomheten kan inte maskeras. Saknaden har återigen satt sig i väggarna.

Den här morgonen, som är den sista för mig och den första för femåringens andra familj, började inte med morgonhumöret som hon ärvt av mig, utan med en liten hand i min och några ord som väckte oväntad smärta i mitt hjärta.

Jag vill inte åka till pappa!

Varför, frågade jag bakom krampaktigt hållen fasad.

För att jag har inte längtat.

När jag tittade på hennes ansikte såg jag bara mildhet och det behövdes bara en kram för att hon skulle hoppa ner från bänken i hallen och småprata med mig hela vägen till bilen.

Men i mig gjorde det fortfarande ont. Perspektiv föll på plats. Tänk den förälder som måste lämna sitt barn till ett ställe som färgar ett sammetslent ansikte grönt av skräck! Tänk den förälder som måste lösgöra sig från ett krampaktiga grepp och salta tårar! Tänk den förälder som måste vända sig om och gå!

.larmet går

Män som tycker att det är bara dagsformen som gör att de inte ska se sina tår längre, män som insisterar på att kamma hår som för länge sedan fallit, män som levde på den tiden deodoranten inte tillhörde den självklara morgonrutinen samt ett fåtal kvinnor med självsäker blick och taktfasta steg, fyller alla sittplatser i konferensrummet utanför min dörr.

Det kacklas och jag stänger dörren som skydd.

Ett par timmar senare är det skrämmande tyst...och släckt. Helvete, nu har de säkert larmat in mig.

Mer hinner jag inte tänka innan tanken överröstas av alla spädbarnsskrik i hela världen rätt in i örat. Med en hand intvingad i varje hörselgång springer jag mot dörren där dosan sitter.

Helvete. Jag måste offra ett öra för att larma av. Tvekar. Högehanden hade jag behållt om valet stod däremellan. Men öron?! Vilket behöver man minst?

Händerna får avgöra ändå.

Jag knappar koden snabbast med högern.

Lite tips om hur ni ska kommunicera med mig i framtiden!

.tumlar runt i smärta och kärlek

Jag kväver smärtan bakom sammanbitna tänder när mitt lår märks av en av de sylvassa stenarna i det salta, kalla vattnet. Den obarmhärtiga vågen tumlar mig runt ännu ett varv. Den här gången är det höftbenet som slår i. Halsen är tjock av gråt som girigt tar plats i mig och ögonen svider fortfarande efter förra kallsupen.

När vågen vänder gäller det att vara beredd. I en lucka stor som en hårnål kan jag med kraftiga simtag ta mig upp till ytan igen. Förra gången väntade jag för länge. Jag hann känna det berusande suget i magen av viktlöshet när vågen svepte mig med. Jag vet att jag log. Förmodligen blundade jag också. Kanske var det därför jag inte såg, utan bara kände smärtan som borrade sig in i min kropp.

Men ändå. Viktlösheten lockar. Fängslar. Berusar.

Vågar jag chansa?

Överlever jag en kraschlandning till?

.skatteverket behagar skämta!

Sifferraden ser onekligen väldigt lång ut. Visst är det så att de skriver ören i heltal också? Hoppashoppashoppas.

Nehepp, inte det!

Då ska jag betala tillbaka 13000 kr (om jag avrundar upp med 73 kronor).

Häng kvar så ska jag se om det finns en sedelbunt kvar i kudden.

Nehepp, inte det!

.grumlig morgon utan smultrondoft

Måndagmornar är ett straff. Men det är inte upplösningen av helgen som får mig att äta murbruk till frukost. Nej, det är på måndagar som jag lämnar smultrondoft och hårtrassel till den andra halvan av teamet förälder. I morse slog jag något form av antirekord.

Ur min mun kom bara skäll. Femåringen vände sig på tvären för allt. Kläderna. Frukosten. Håret.

Jag straffade henne med utfrysningsmetoden när tjatet visade sig vara verkningslöst. Mörk var min blick och stegen snabba. Hennes röst krymte i storlek. Hon krymte i storlek.

Med minutrarna på fel sida halv klamrar hon sig fast vid min hals och vill inte att jag ska gå. Fröken sitter bredvid och lockar. Jag lösgör mig från hennes krampaktiga grepp och frågar om vi är vänner, fast jag vet att det är långt kvar tills hon börjar slappna av.

Tårarna överfaller mig innan jag ens hunnit utanför dörren, och de gör mig sällskap i en kall bil ända in till stan igen.

Nog förstår jag varför hon bråkade sig igenom hela morgonen. Jag vet precis. Om upplösningen av oss river i mig så är det väl ingenting i jämförelse med vad den gör i en liten flickas kropp.

Men jag klarade ändå inte av att lägga min egen smärta åt sidan för att möta hennes.

Jag klarade inte av

att fånga

smultrondoften

i mina händer!

.säg inte att jag inte varnade dig

Plötsligt fanns sorg i mitt bröst. Från ingenstans kom den. Jag skruvade oroligt på mig för att den inte skulle få ett bra grepp. Men den nöp tag i mitt skinn och sade mig att där tänkte den sitta. Vare sig jag ville eller inte.

Sorg nyper inte särskilt hårt. Det svider mest. Men när omtanke dyker upp så känner sorg sig hotad och nyper i panik av all sin kraft. Själv motar jag undan omtanke för att inte tårarna som hårda nypor tvingar fram, opassande ska blöta ner mitt kontor, och förvånade kollegor på köpet.

Jag vet vad sorg tänker. Det du älskar har jag ställt utom räckhåll. Men du får lukta, säger sorg. Faktum är att du får använda alla dina sinnen, det är bara det att jag bestämmer när. Och får du smak för det goda så har du bara dig själv att skylla. Säg inte att jag inte varnade dig.

.hennes kropp är bara hennes

"Den här kroppen är bara din", säger jag och målar med handen framför henne. "Den har din mamma och pappa gett dig och du får bestämma vem som får röra vid den".

Jag hör övertydligheten i min röst och känner smärtan i tårar som jag krampaktigt håller tillbaka.

E bländar mig med ett leende. "Har jag fått den av er" frågar hon med en röst där tusen frågor gömmer sig.

"Ja", svarar jag och skjuter smärtan åt sidan för att låta hennes entusiasm skölja över mig.


Det blir tyst. Hennes blick vilar mot väggen, men inom henne letar intrycken nya ställen att resa till. Jag lutar mig mot henne och lägger min hand på hennes arm.

"Nej, mamma. Du får inte röra vid mig." Hon vänder sig förväntansfullt mot mig. Och förtjusningen över att hennes röst har sådan makt, får ögonen att tändas i ett blått skimmer.

Hon vill veta mer.

Jag fyller henne med information tills hon är mätt. Då lägger jag mina armar runt henne för att dra henne närmare mig.

"Nej, mamma. Jag vill inte att du tar på mig" Det fungerar fortfarande. Hennes kropp är bara hennes. Hon får bestämma.

Stora skimrande ögon vilar på mitt ansikte när hennes små händer stryker mig över kinderna.


"Jag älskar dig mamma", viskar hon.