LIVET OCH LITE TILL

måndag 20 april 2009

.mitt perspektiv föll på plats!

Bakom klockans outtröttliga tickande gömmer sig inte längre dunlätta andetag. Ibland låter jag mina egna överrösta klockan, bara för att rubba ordningen. Men fort är allt på sin plats igen. Tomheten kan inte maskeras. Saknaden har återigen satt sig i väggarna.

Den här morgonen, som är den sista för mig och den första för femåringens andra familj, började inte med morgonhumöret som hon ärvt av mig, utan med en liten hand i min och några ord som väckte oväntad smärta i mitt hjärta.

Jag vill inte åka till pappa!

Varför, frågade jag bakom krampaktigt hållen fasad.

För att jag har inte längtat.

När jag tittade på hennes ansikte såg jag bara mildhet och det behövdes bara en kram för att hon skulle hoppa ner från bänken i hallen och småprata med mig hela vägen till bilen.

Men i mig gjorde det fortfarande ont. Perspektiv föll på plats. Tänk den förälder som måste lämna sitt barn till ett ställe som färgar ett sammetslent ansikte grönt av skräck! Tänk den förälder som måste lösgöra sig från ett krampaktiga grepp och salta tårar! Tänk den förälder som måste vända sig om och gå!

3 kommentarer:

vardagslyx sa...

Nu har jag läst detta inlägg för 3e gången, och för 3e gången gråter jag. Klockrent!

Fredrik sa...

Jag lämnade idag...det är ju inte så kul.

Comvidare sa...

Ja, vardagslyx, det blir ett väldigt gråtande när man håller på att känna in andras smärta också...förutom sin egen alltså.

Ja, Fredrik, det suger hästballe att lämna bort det man älskar mest.