Klockan är strax före åtta på kvällen och tre tonårsligister smyger omkring dagiset utanför sovrumsfönstret. Jag släpper dem inte med blicken när de klättrar över staketet, upp i trädet och vidare upp på taket. Avståndet räcker inte för att jag ska missa hur de spänner ut sina taniga kroppar för att stärka bilden av vad de helst av allt vill vara - nämligen odödliga.
Innan jag berättat klart mitt ärende hos polisen har de regnat ner på andra sidan dagiset. De dunkar varandra i ryggen, och svänger med armarna när de tumlar vidare mot nästa demonstration av oövervinnerlighet.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar