Jag kväver smärtan bakom sammanbitna tänder när mitt lår märks av en av de sylvassa stenarna i det salta, kalla vattnet. Den obarmhärtiga vågen tumlar mig runt ännu ett varv. Den här gången är det höftbenet som slår i. Halsen är tjock av gråt som girigt tar plats i mig och ögonen svider fortfarande efter förra kallsupen.
När vågen vänder gäller det att vara beredd. I en lucka stor som en hårnål kan jag med kraftiga simtag ta mig upp till ytan igen. Förra gången väntade jag för länge. Jag hann känna det berusande suget i magen av viktlöshet när vågen svepte mig med. Jag vet att jag log. Förmodligen blundade jag också. Kanske var det därför jag inte såg, utan bara kände smärtan som borrade sig in i min kropp.
När vågen vänder gäller det att vara beredd. I en lucka stor som en hårnål kan jag med kraftiga simtag ta mig upp till ytan igen. Förra gången väntade jag för länge. Jag hann känna det berusande suget i magen av viktlöshet när vågen svepte mig med. Jag vet att jag log. Förmodligen blundade jag också. Kanske var det därför jag inte såg, utan bara kände smärtan som borrade sig in i min kropp.
Men ändå. Viktlösheten lockar. Fängslar. Berusar.
Vågar jag chansa?
Överlever jag en kraschlandning till?
Överlever jag en kraschlandning till?
1 kommentar:
Gutta cavat lapidem non vi, sed saepe cadendo -- "Droppen urholkar stenen, inte genom sin kraft, utan genom att ständigt falla."
Skicka en kommentar