LIVET OCH LITE TILL

söndag 31 augusti 2008

.vem behöver John Travolta?

.bilens terapi

Var det omständigheterna som gjorde att min medpassagerare valde att berätta mycket privata delar om sitt liv klockan strax före klockan åtta en torsdagsmorgon? Omständigheterna såsom att hennes bil inte startade och att känslorna redan stormade i henne. Jag hade ju aldrig sett henne förut. Och hon visste definitivt inte vem jag var heller. Men ett par ögonblick efter att hon satt sig i bilen pratade vi om hennes depression, förhållandet till sin styvpappa, sonens problem att hitta en skola där han passade in. Hon öppnade sig. Blottade sig.

Men sen tänker jag. En vän till mig pratar, lite skämtsamt i och för sig, om att bli terapeut. Det magiska med hans metod skulle vara att han tog med sig patienten i bilen och bara körde omkring. Han är övertygad om att de viktigaste samtalen förs i bilen.

Så! Finns det något förlösande med bilens tysta brummande? Något tryggt med träden som passerar utanför? Är det sträckan som utmanar oss att vara äkta?

.kanske nåt som smakar kofta?

-Mamma, vad betyder foder?

Hon ställer sig framför mig med en självklarhet som jag inte kan ignorera. Jag vet att hon alltid förväntar sig ett svar i den oändliga raden frågor.

Jo, det är som ett extra lager tyg som man har innanför tex en jacka, svarar jag.

Hon står kvar. Försöker bilda mening av det jag just sagt. Hon har flyttat blicken från mitt ansikte och riktar all uppmärksamhet inåt.

Men, säger hon med en röst som antyder att hon inte har förstått. Vad är då lejonfoder?

.walk this way

Mellan ris och pasta hör jag dottern nynna en liten melodi. Det låter som Aerosmiths låt "Walk this way", men det kan väl inte stämma heller? Men när jag börjar sjunga texten så hakar hon på.

Det är först när hon berättar att myggorna i zebrafilmen brukar sjunga den som jag lyckas räta ut kroppen som fastnat i ett enda stort frågetecken.

Come walk this way E....

lördag 30 augusti 2008

.ibland vill man bara skrika (grattis på födelsedagen Michael)

Michael Jackson - Scream
Michael Jackson - Scream

.med självföraktet som sällskap

Orden får henne att rygga till. Hon vänder sig instinktivt om, mot det som är så bekant för henne. De steg hon tar, mot den värld hon känner till, är tunga. Men hennes viljestyrka har alltid varit stark. Den driver henne tillbaka. Steg för steg.

I dörren står hennes förflutna. Han tar två bestämda kliv mot henne. Själv är hon orörlig. Allt är bekant för henne. Händerna som gräver sig in mellan hennes revben, tungan som blockerar andningsvägarna, knäet som kilar fast hennes kropp.

Inom henne är ljudet öronbedövande. Allt som finns bevarat djupt inom henne skriker. Men kroppen förblir orörlig. Inte ens när hennes förflutna kör upp fingrarna i hennes inre reagerar kroppen. Hennes viljestyrka har alltid varit stark. Den driver henne neråt. Djupare och djupare.

Han lämnar henne inte ensam när han går. Nu har hon sällskap av sitt självförakt.

torsdag 28 augusti 2008

.effekten av energi

För varje tugga mat som E tar bli hon hoppigare och studsigare...bubbligare och pratigare...

För varje tugga mat som mamman tar blir hon tröttare och tröttare...tröttare och tröttare...

Nu ligger dottern i badet och småsjunger.

Mamman sitter vid datorn och jäspar.

Tidig kväll?

.de kan inte värma en huttrande kropp

Väcks mitt i en tanke av regnet som smattrar mot taket. Teet har för länge sedan kallnat. Jag reser mig upp och går mot hallen. Jag vet att hon väntar på mig. Varför älskar du mig inte frågar jag henne. Hon svarar inte. Jag står naken framför henne när jag frågar igen. Varför älskar du mig inte?

Det enda som hörs är mina egna korta andetag. Och regnet. Regnet som hittat mig där jag står och som rinner längs mina kinder ner över min kropp. Jag följer de salta dropparna med blicken. Följer deras väg ner över axlarna och brösten. Ner mot magen, där de vilar ett ögonblick i min navel för att sedan leta sig vidare genom ett mjukt fjun. Ner över ljumskarna och låren. Över knän och fötter för att till sist bilda en svart, bottenlös pöl under mig.

Vågar inte möta den anklagandes blick längre. Vågar inte titta upp. Så jag står där. Länge, länge. Jag huttrar i min nakenhet. Men jag vet att hur nära jag än sveper mina koftor runt min kropp, så de inte kan värma mig längre.

När tiden tagit slut lyfter jag sakta blicken. Mina läppar viskar förlåt. Då ser jag plötsligt värmen i hennes blick. En värme som fortplantar sig genom hela kroppen. Insikten bränns för jag inser plötsligt att hon alltid älskat mig.

tisdag 26 augusti 2008

.det kliar sa hon

Hemma låter jag de omsorgsfullt hopvikta koftorna rinna ut över sängen. Ser hur de trasslar in sig i varandra där de lägger sig i en stor hög. Min blick följer de oregelbundna linjerna och jag kan inte dra mig till minnes att de fanns där förut. Men kanske gjorde de det. Kanske var det ljuset som bländade mig. Kanske tittade jag inte på mig med öppna ögon. Nu ligger de i min säng. Nya, fast redan nötta.

Jag hänger dem intill varandra på dörren till garderoben. Bakom dem skymtar jag rader av kläder. En del som jag älskat. Andra som jag bara använt. Jag ryser till där jag sitter vid fotändan av sängen. Den vita koftan får följa med mig in i köket när jag värmer tevatten. Jag snubblar över högen med kläder som väntar på tvättkorgen, och överst ligger den svarta koftan. I hallen står hon och iakttar mig, men jag tittar långt ner i golvet när jag passerar henne. Jag vet var hon tänker. Jag vet att hon vill att jag ska vara naken. I trots tar jag på mig den vita koftan. Knäpper knapparna med vana fingrar.

Mitt te doftar och värmer mina kalla händer där jag sitter i soffan. Tankarna rusar ömsom vilar. Det finns en sanning bortom tankarna, det känner jag starkt. Koftan börjar klia.

.god morgon min stora tjej

Hon vaknar av ljuset som lägger sig på hennes ansikte när jag för gardinen åt sidan. Hon rullar ihop sig till en liten boll under täcket. Men när hon hör min röst öppnar hon sina stora blå ögon och tittar på mig. Det blonda håret är tovigt och kinderna är röda av värmen. Du ska till skolan idag säger jag. Hon strålar. Beordrar mig att hämta kläderna. De ska vara röda idag.

Hon tar på sig allt utom sockarna. De är svåra att få på plats, menar hon. Jag tar den ena sockan i handen. Den är vit med röda små hjärtan på. Hon sträcker foten mot mig och jag tar den i min hand. Foten är varm och jag stryker längs fotsulan. Jag blinkar bort en tår när jag känner igen foten. Det är en fot som tillhör en stor tjej. En tjej som snart går i skolan.

måndag 25 augusti 2008

.om koftan som ska värma

Jag tittar upp och möter en vädjande blick. Jag känner igen henne. Men de blickar jag brukar ge henne är anklagande och hårda. Sakta tar jag av mig min svarta noppiga kofta och hänger den på kroken. På en galge intill hänger samma brungråa kofta som en skyltdocka hade på sig. Jag har sett koftan ofta. Hand i hand med en ung man. Bakom en barnvagn. Intill en kopp kaffe och en baguett. Den är dyr och jag vet att den kommer att vara hopplöst omodern om ett år. Men den sitter så snyggt på min kropp. Smickrar mina former. Jag tittar på mig från alla vinklar, men hennes blick vågar jag inte möta.

Sträcker mig efter den vita koftan istället. Enkel modell. Söt. Och priset är på inget sätt avskräckande. När jag försiktigt lyfter blicken ser jag att den vädjande blicken finns kvar, men nu tycker jag mig kunna ana uppmuntran bakom de blå ögonen. Stryker med handen längs ärmarna på koftan. Tyget är mjukt mot min hud. Låter koftan sjunka ner från mina axlar och hänger tillbaka den på galgen.

Jag drar min älskade svarta kofta hårt runt min kropp igen. Ljuden utanför smälter samman och tillslut är det enda jag hör ett svagt tickande. Tick. Tack. Tick. Tack. Hur jag än letade så fanns det ingen kofta som liknar den jag har på mig. Jag letade efter samma modell, men kanske i en annan färg. En varmare färg.

Drar draperiet åt sidan och går mot kassan. Lämnar den vädjande blicken bakom mig. Jag betalar för två koftor, men den svarta, noppiga har jag fortfarande på mig.

söndag 24 augusti 2008

.den där smärtan

Jag åkte till Umeå för att gömma mig. Att sitta ensam i min lägenhet den här helgen skulle bara leda till för många tankar, det visste jag. A har ett bra gömställe. I hans soffa växer sig inte tankarna till stora okontrollerbara monster. Och en innerlig kram värmer det hjärta som är kallt av rädsla.

Med tårar som nyss torkat går jag ner mot centrum för att hitta en varm och skön kofta att svepa in mig i. Jag känner mig iaktagen. En man, med sikte på blomsteraffären, kommer att korsa min väg. Verkligheten väcker mig brutalt från mitt dagdrömmeri. Det är min dotters pappa. Mitt ex. Han säger att jag inte får visa mig för E. Jag tittar in bland blommorna och ser min dotter i sin farfars knä. Känslorna som väller upp inom mig lägger jag på ytan. Jag tar ett steg fram och kramar om honom och önskar honom lycka till. Sedan skyndar jag vidare.

Aldrig någonsin har jag behövt en varm och skön kofta mer.

torsdag 21 augusti 2008

.skynda fynda!

Jag kan inte hålla mig! Jag måste få dela med mig av detta fynd jag gjorde på E-kontakt. Killen är 37 och kommer från en norrländsk liten kommun. Bilda kö! Så, så, inte trängas.

"Det bästa med att dejta på nätet är: att de kul me nytt folk ......................................sen tycker ja de lika kul å va ute å parta som att va ute i skog å mark å få grilla å ha kul, , , på vinter går de ju åka skoter å på sommarn får man använda benen, , sen åka på konsert e inte så dumt heller, jag skaaaa på iron maiden när dom kommer nästa gång, , hihi, , "

onsdag 20 augusti 2008

.att släppa ett liv, att släppa en lögn

Den här helgen kommer att vara fruktansvärd. Jag känner smärtan i hela kroppen när jag upplever den på förhand. Det är den här helgen som mitt förra liv får ett definitivt slut. Den här helgen gifter sig Es pappa. Och det är inte med mig. Vi hann aldrig gifta oss. I efterhand vet jag att det var rätt, men vetskapen har inte nått alla delar av mig än. Jag kan inte undvika att göra en jämförelse. Var står han? Och var står jag? Med min vassa granskning ser jag att han kommit mycket längre. Inte bara i sitt liv, utan även längre i relationen med henne än vi någonsin kom.

Jag vill inte tillbaka till det vi haft. Jag vill inte fortsätta där vi var. Men ändå. Ändå gör det ont i mig. Min bästa vän är bjuden på bröllopet. Hon kommer att skåla för lycka och välgång. Mitt barn kommer att vara där, mitt emellan sin pappa och sin nya mamma. Själv kommer jag att vara liten och värdelös.

Mitt förra liv innehöll även hans familj. Hans syskon tog jag till mitt hjärta. Hans föräldrar var mina vänner. I drygt två år har jag kämpat med att hitta en ny relation till dem, men misslyckats. Den bild av mig som jag ville visa dem var falsk. Ytan glittrade, men insidan grät. Och avståndet till dem växte.

I kväll vågade jag mig dit igen. Den här gången var ytan våt av tårar - men insidan var varm.

Och hon sa: ”Du verkar vara i harmoni Comvidare.”

Jag svarade: ”Ja”

För den här helgen kommer att vara fruktansvärd. Men den kommer att vara sann!

tisdag 19 augusti 2008

.där var lyset inte på

Det finns vissa saker som jag har oerhört stort motstånd till att åtgärda. Små fel i lägenheten hör till en av dem. Faktum är att en av lamporna i badrumsskåpet har varit trasigt sen jag flyttade in i lägenheten för ett och ett halvt år sedan. Ibland har den fungerat med hjälp av en resolut knackning. Men om en är trasig så har man alltid den andra, tänker Comvidare och tar ett steg närmare den som fungerar.

I helgen gav även den lampan upp! Nu ser det onekligen lite mörkt ut framför spegeln. Min taktik med skjuta åtgärder till framtiden är inte så framgångsrik längre.

Pillar ut insatsen och ser genast att jag inte vet hur man får upp den. Försöker med styrka, list och tålamod. Men inget fungerar.

Hämtar verktyg och monterar ner insats med sladdar och allt. Men lyckas fortfarande inte bända upp glaset.

Ger upp och åker till lampaffären. Den enda som finns i staden. En anrik affär. Funnits i släkten i generationer. Men mannen i kassan lyckas inte heller. Fast ärligt, jag tyckte inte att hans ansträngning var imponerande. Han hade nog som inställning att inte imponera för han sköt bara över de nya glödlamporna med uppmaningen att jag fick lösa det själv.

Så nu står jag likt förbannat här med min trasiga badrumsbelysning.

Vad gör jag nu?

söndag 17 augusti 2008

.att gå på känsla

Om man verkligen inte känner för att göra någonting alls så kanske man ska göra just det - nämligen ingenting alls.

Behåller morgonrocken på,

sätter på en kanna te,

och tinar en par chokladmuffins.

.fäll ner pungen och landa

torsdag 14 augusti 2008

.hittat på en dejtingsajt

Det här hade en kille lagt in där man ska fylla i vem man söker:

Kvinnors svenska i kontaktannonser:
i 40-årsåldern = fyller 50 i år
äventyrlig = har legat med alla
vältränad = saknar bröst
medelmåttigt utseende = ful som stryk
vacker = patologisk lögnare
feminist = fet
rolig = irriterande
new age = kroppshår på fel ställe
öppet sinne = desperat
utåtagerande = pinsamt högljudd
professionell = bitch
mullig = fet

Jag gissar att han försöker vara rolig, men det är inte roligt när man förstår att det är såhär kvinnor (kan) uppfattas. Försöker man vara professionell så är gränsen hårfin innan man trillar över till att vara en bitch. Ligger man med vem man vill, när man vill, så ligger man visst med alla. Och är man rolig, så får man passa sig så att man inte uppfattas som irriterande.

Fan vad jag hatar dessa orättvisor. Fan vad jag hatar att springa i motvind. Fan, fan, fan!

onsdag 13 augusti 2008

.dejtingsajter och rävspelet bakom

Jag har länge hängt på Spray Date. Där kan man faktiskt, hör och häpna, kommunicera med varandra utan att betala. Nackdelen är att agnarna inte skiljs från vetet (gör nu inga freudianska analyser av att jag pratar om säd..). Här finns dem som inte ens en mamma kan älska och ett par, enstaka guldkorn. Men vad är det man säger om nålen?

Testade därför Match.com ett tag. Där fick jag betala. Men bara de som själv hade betalat kunde svara på mina välformulerade (läs:flirtiga) mail. Och det framgår såklart inte vilka som hade betalat eller inte. Som att prata med en vägg och hoppas att nån står på andra sidan och lyssnar. Det gjorde det inte.

Nu testar jag E.kontakt. Då får man tre dagar gratis. På 20 minuter hade jag fått 15 mail! Mammas pojke var också här såg jag. Liksom killarna med alias som "Mr_big18" och "desperado" Men jag hittade rätt snart ett par stycken med alias som inte tydde på hjärnskador från födseln. Eller ja, de hittade mig. Så är det ju i den här världen. Killarna jagar. Rätt bokstavligen ibland. ...men kom till sak någon gång då!.... ...ja, ja, jag gör mitt bästa....

Så fem minuter innan mina gratisdagar går ut kommer en flirt från en kille som är sådjävlasnyggattmanbaravilldö. Så om jag vill flirta tillbaka så måste jag alltså betala 249 kr. Det gör jag (men av andra anledningar som jag ber att få återkomma till) och vips har killen tappat allt intresse för mig. Personalen på e.kontakt gör "high five" åt ännu en dum brud som faller för bred haka och farlig blick. Jag kan tänka mig att det finns ett par kvinnliga motsvarigheter också. Med långt blont hår, sensuell blick, smal midja och en lagom intetsägande profil.

Den där anledningen då? Tja, jag köpte helt enkelt en lott för 249 spänn.

tisdag 12 augusti 2008

.tjänster mot gentjänster nån?

Man måste beundra betalningssättet "tjänster och gentjänster". Alla föds ju med olika talanger, och fiffigt nog har de talangerna ett relativt värde. En klippning mot ett däckbyte? Ett sångframträdande mot en bit mat? En barnpassning mot en kram?

Jag har dessvärre inte begåvats med någon talang, värd att ersätta mig för. I och för sig sålde jag en burk marmelad för en tjuga till en kollega för något år sedan. Jag tittade snopet på henne när hon fiskade upp den prassliga sedeln. Bet mig i tungan. Jag hade velat säga "måla om villan", för det skulle mer motsvara värdet av min arbetsinsats. Jag kokade inte mer marmelad efter det.

Men sen kom jag ju på det! Jag ger ju er, läsare/snifflare, underhållning varje dag! Det är garanterat värt något.

Så! Nedan följer en lista på saker jag behöver hjälp med. Anmäl er i kommentatorsfältet nedan.

  • byta av framljus på bil (osäker på om det är själva lyktan eller bara lampan, men att ta reda på det ingår i arbetsuppgifter)
  • toppa håret
  • laga, alt byta lampor på de infällda lyserna ovanför badrumsspegeln
  • riva tapeter i sovrummet
  • lägga golv i sovrummet
  • tapetsera i sovrummet
  • spika lister i vardagsrummet
  • gå med kläder till klädinsamlingen
  • åka bort med grovsopor
  • lista ut varför jag inte kan överföra korten från mobilen till datorn
  • hångel
  • baka småkakor

.att överleva ett hopp

Motgång, motgång, motgång och så ett litet, litet hopp. Stackars lilla hopp som måste bära så mycket på sina axlar. Önskar jag kunde lova det lilla hoppet att hon inte kommer att dö, utan växa sig större och starkare. Tillslut är inte hoppet ett litet hopp längre utan hon är min förälskelse, min framgång och min framtid.

.den där tjejen utan tålamod

Jag har löst ett träningskort. Det betyder att jag, inte bara frivilligt, utan även betalar 2000 spänn för att få krypa ner i en källare där luften stått stilla sedan Arnold hade sin storhetstid som kroppsbyggare. Jag tänker inte gå in på hur äckligt jag tycker det är med feta män som stänker svett på inredningen. Jag tänker inte gå in på hur fånigt det är med killar som bara rör sig i lokalen för att visa upp sig. Jag tänker inte heller gå in på att det aldrig finns någon personal i lokalen som man kan fråga hur maskiner fungerar.

Jag tänker prata om mig. Den där tjejen utan tålamod.

Kommer på mig själv med att tänka "nu djävlar ska allt bort" Som om det endast krävs en ordentlig genomkörare vid ett tillfälle, och så vips har man den där perfekta kroppen. När jag har bestämt mig, så vill jag se resultatet omedelbart.

Men vänta lite nu. Vad är det där jag känner i gäddhängsmuskeln? Anar jag träningsvärk? Minsann. Jag fick visst ett omedelbart resultat.

söndag 10 augusti 2008

.ha, där fick du!

Ungefär hälften av mina matupplevelser går ut på att jag ska bräcka Mr Bek. Den mallgrodan. Till middag idag åt han, enligt illa dolt skryt, nån form av filé (förmodligen torr och tråkig) och nån form av vitlökscreme (förmoligen för salt).

Men idag vann jag. Jag kunde berätta, med ödmjukhetens ljuva stämma, att jag nu har 6 liter färska hallon i mitt kylskåp.

Jorusåatt!*

*pilutta dig Bek

.viktigt med den där vätskebalansen

Lördagen den 9:e augusti.

Apelsinjuice.

Rooibos.

Fruktsoda.

Lindemanns.

Bay of Passion.

Mojito.

Gin and Tonic.

Irish Coffie.

och ett halvt glas av nåt sött och gott.

.emma johansson

Silver. Silver. Silver. Linjeloppet. Cykel. OS.

Hon har tävlat för Härnösand.

Bara så att ni vet!

torsdag 7 augusti 2008

.the fellowship of the guitar

Behöver jag nämna igen att jag har köpt en gitarr? Och att jag tycker att hon är oerhört vacker? Att jag kan spela Five Hundred Miles? Eller att jag kan ta ett F som nästan låter bra?

Något jag inte visste när jag köpte henne var att alla gitarrägare tydligen tillhör en egen exklusiv skara. En hemlig klubb. Ett sammansvetsat gäng. The fellowship of the guitar, liksom. Kul. Jag gillar klubbar för inbördes beundran. Men det är bara det att det är lite svårt att veta hur jag ska uppföra mig nu när jag välkomnats in i klubben med lovord och hurrarop. Jag är rädd att jag inte känner till kulturen och ritualerna.

M är sedan länge medlem i klubben och hade tydligen tagit på sig uppdraget att dubba mig. Invigningsriten går till så att min självutnämnda mentor låter mig spela på hans ögonstenar. I det här fallet två elgitarrer. Efter att jag gjort bort mig fullständigt med att inte känna till modellen (och i ärlighetens namn knappt märket heller) så trodde jag att jag skulle strykas från medlemslistan innan jag ens klivit över tröskeln. Men min mentor hade begåvats med stort tålamod.

Han placerade den första gitarren i mina händer och tittade uppmuntrande på mig. Jag tittade förvånat tillbaka. Han började spela ett hårdrocksriff på sin gitarr och tittade uppmuntrande på mig igen. Polletten trillade ner. Jag skulle alltså göra motsvarande med gitarren i mitt knä. Paniken steg. Jag kan ju bara ta enstaka ackord. Typ G, C och i bästa fall F. Jag kan väl inte dra ett G och komma undan med det? Jag gjorde inget. Pinsam tystnad spred sig. M la tillbaka gitarrerna i sina fodral.

Nästa gång kanske?

.vuxna män som duckar

Det blev en lång fikapaus. Vi kom in på ett ämne där vi inte riktigt har samma uppfattning. Vi i det här faller är jag och två män som jag gissar är i närheten av 60-strecket. Diskussionen gällde Blondinbella och övergreppet hon råkade ut för på en nattklubb i Italien. Deras ståndpunkt var att hon var naiv. Min var att det var själva fan att inte en ung tjej kan gå var hon vill. Sånt är livet, svarade de, vi kan inte förändra världen. Och så brummade de om att hon bara var mediekåt.

Jag kan tänka mig att deras incitament att förändra världen inte är så stort. Har man det bäst i världen så har man. Som ung tjej har man inte riktigt samma självklara plats i samhället. Ens röst väger inte riktigt lika tungt. Mitt brandtal var långt, men tyngdpunkt på patos.

Då bytte de ämne och började prata om svältande barn i Sydamerika.

Fegt!

tisdag 5 augusti 2008

.av längtan till dig

Middagen är sedan länge över, men jag sitter fortfarande kvar vid köksbordet. Boken jag har i min hand håller mig fängslad och maten har dessutom gjort mig slö. Det finns ingen anledning att flytta på sig. Än räcker solens strålar som ljus och jag har inget jag hellre vill göra. Nu känns bra.

Utan att lyfta blicken frågar jag honom vad ordet jag fastnat vid betyder. Han svarar. Jag forstätter läsa. Hans blick dröjer sig kvar vid mig, det känner jag. Jag njuter av känslan av att han ser på mig, men jag tittar fortfarande inte upp. Varje millimeter av hans ansikte är bekant för mig. Jag ser den varma blicken. Jag känner det mjuka leendet. Minuter går. Evigheter passerar.

Jag tittar upp och möter kärlek. Om ett ögonblick kommer våra läppar att mötas, men än njuter jag av längtan.

.mundiarré

Jaha, då var arbetsdagen slut. Men tro för den skull inte att jag kommer mig härifrån. Nej, nu har jag fått ett il av produktivitet. NU! Jamenvafasen. Min hjärna är tydligen inte inställd på GMT+1.

.tunghäfta

Kom till jobbet tidigt i morse, men fastnade som vanligt i det klibbiga nätet. Min höga arbetsmoral är visst inte så hög som i min fantasi. Men, vad värre är. Här är öde! Som ett semesterstängt museum, öde. Som en konkursad fotoaffär, öde.

Men det borde väl inte hindra mitt arbete eller hur, tänker ni. Ni kanske till och med tror att det är bra att jag inte störs av kollegor. Men, se där har ni fel! Fel, fel, fel.

Det jag ska göra nu är sälja. Sälja, sälja, sälja. Men jag har inte sagt ett ord till någon idag. Jag tror inte ens jag nickat ett "tjabba" till någon halvbekanting på vägen till jobbet. Med min kraxiga och sura morgonröst kan jag definitivt inte sälja sand i öknen. Öken, öken, öken.

.om facebook var på riktigt

måndag 4 augusti 2008

.på tal om ångest...

...så är summan av ångest konstant.

.ångest på rätt ställe tack!

Ångesten jag hade igår för att semestern var slut och jag tvingades tillbaka på jobbet var helt obefogad. Innan jag ens hade hunnit slå mig ner vid datorn så var det fika. En kollega hade köpt frallor. En timme försvann.

Däremot är det nog befogat med ångest efter två frukostar på varandra. Tolv liter te och ett dussin smörgåsar är lite mer än vad som känns bekvämt i min mage just nu.

söndag 3 augusti 2008

.vad som (inte?!) finns i rummet

Om någon undrar varför jag är singel så kan jag alltid plocka fram det här fina erbjudandet jag fick idag och vips så kommer folk (inkl. Comvidare själv) att förstå:

hej,how r u and your health,i hope u r fine,u see my profile,if u thinks its oki or u want to know about me,my life then u send me message,i am wait your answer.
take care of u
hejdå

.rummet mellan förnuftig och hopplös

Hur lång tid har man på sig efter en separation innan man förvandlats till ett hopplöst fall? Fram tills nu (två år och tre månader) har jag kunnat gömma mig bakom "jag håller fortfarande på att lära känna mig själv" och folk har nickat förstående och uppmuntrat mig att ta det lugnt. Jag har till och med fått beundrande blickar.

Men nu undrar jag om inte bästföredatumet på separationskvinnan har passerat. Nu tittar man inte längre så förstående på mig. Nu tittar man medlidsamt. Det är ingen snygg blick!

Jag börjar vackla och ser mig försiktigt omkring.

Hur länge är det socialt accepterat att vara singel?

Frisera nu inte svaret utan känn efter på riktigt. När börjar ni fundera över om det faktiskt inte är singeln som är hopplös?