.då släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom

Jag söker inte bekräftelse på att jag är en god person. Det vet jag. Sånt känner man på sig.

Men jag söker förståelse.

Vi bodde ändå tillsammans i sju år. Han flyttade in hos mig och spred manlighet i min lägenhet. Han hyrde rummet mitt emot badrummet och jag minns hur jag stod och väntade på att råka gå förbi när han nyduschad skulle smita över till sitt rum. När han senare la sin arm bakom min rygg på det där speciella sättet som bara han gör, så släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom. Det var sommar.

Slumpen packade även hans väska och tillsammans flyttade vi mot stenmurar, långa svepande smala vägar och en liten svart hund som vi älskade.

Han delade generöst med sig av sin familj. Underbara människor som kramade varmt och bjöd på småkakor. Jag tvekade aldrig när han ville flytta närmare dem igen. Och huset nära granskogen blev vårt.

Vi hade alltid dålig med pengar och det var kanske där missunnsamheten fick fäste. När dottern föddes så kom även tröttheten och de tysta anklagelserna. Jag slutade att älska och han försvann. Försvann in i en annan kvinnas armar. Jag kan inte säga något om det. Det kunde lika väl ha varit jag.

Men lögnerna kan jag säga något om. De kastade mig obarmhärtigt fram och tillbaka. Lovade, för att sedan krossa. Smekte, för att sedan klösa. Då gick jag och han försvann.

Nu har han putsat fasaden och lever det liv som han vill leva. Åtminstone säger han det. När det gäller mitt liv har han också mycket att säga. Fast nu kanske jag ljuger. Han säger att han hör mycket, men att han aldrig i livet skulle lägga sig i. När han hör allt det där om mig så vänder han och går åt andra hållet, säger han. Vad det är han hör har han däremot aldrig någonsin sagt. Men att han hör, det säger han ofta. Särskilt när vi är oense om arrangemangen kring det barn vi delar.

Men om det jag hör säger jag inget. För jag misstänker att han vet. Vet att den roll han tilldelar mig, egentligen är hans huvudroll.

.och rädslan tar över efter tårarna

Halva livet kommer E att tillbringa hos en person som är av den åsikten att jag är en fruktansvärd person som medvetet behandlar andra människor illa.

Hur påverkar det henne?

.mitt barns pappa tycker

Mitt barns pappa tycker att jag är en ond människa. Han sa det nyss på telefonen och jag kan inte sluta gråta.

Jag gör onda saker mot andra människor också, det har han tydligen många exempel på.

Och för att sticka kniven i mig ytterligare så hävdar han att den (för mig otroligt smärtsamma) uppoffring jag gjorde för Es skull i våras, enbart var av egoistiska skäl.

Och jag kan inte sluta gråta.

Hur kan han vilja göra mig så illa? Den där kniven han har i sin hand hugger och hugger långt efter att jag lagt ifrån mig telefonen.

Och jag kan inte sluta gråta.

.ett steg tillbaka, men aldrig så nära!

Utan för fönstret rusade nattstjärnor förbi och vind som nyper i kinden höll sig på behörigt avstånd. Hos mig var det varmt. I magen, runt hjärtat och ut i båda benen var det varmt.

Jag skrattade högt för mig själv åt de svar som med sådan självklarhet nu hade bosatt sig i min kropp. Bara några minuter tidigare visste jag inte. Jag anade aldrig att det andetaget jag tog just då skulle landa så mjukt i min kropp. Kanske anade häxan på berget det.

Andetaget av dun sa till mig att ta ett steg tillbaka. Det finns andra som behöver den platsen du försöker ta bättre. Svaga trupper behöver förstärkning. Små hjärtan behöver ro.

Så nu blundar jag.

Andas.

Men jag sover inte.

Jag lyssnar efter små fotsteg som behöver mitt sällskap och öron som vill fyllas av svar.


Ett steg tillbaka,

men aldrig så nära.

.surt regn

"Mitt", säger han om det som inte kan ägas.

Och jag inser med ens att surt regn kommer att falla oavsett vad som händer - antingen med bitter eftersmak eller med segerns klibbiga sötma.

Vad händer när regnet dränkt mitt paraply och vattnet börjar fyllas på under mig?

.tomma hot blir till verklighet

Om jag hade vetat vad som låg i kuvertet hade jag inte bugat för det. Nej, då hade jag låtit det ligga och med flit torkat av mig den smutsgråa snön som fastnat under skon på det vita pappret.

Kuvertets innehåll fick kroppen att gå i försvar. Tre, fyra ord var allt som behövdes för att skräcken skulle riva tag i magen och darrande händer skulle riva kuvertets innehåll itu. Jag blundade och hittade luft långt ner i magen. Lade bitarna intill varandra och svalde de ord som rann ner i min strupe likt taggtråd.

Tomma hot blir till verklighet.