Lätt hänt att glömma flytta pengar mellan burkarna. Men trevliga Handelsbanken har tålamod och skickar mig vänligen nog en påminnelse.
Jag passade på att vattna blommorna med det där glaset vatten som förmodligen stått där i evigheter eftersom jag inte kunde komma på när det hamnade på fönsterbrädan.
Du ska få tillbaka dina 500 kr du lånade av oss säger stadskassan. Jag hade hoppats på mer, men eftersom jag själv inte håller räkningen så niger jag och tackar.
Vad jag gillar att ni engagerar er i mitt dejtande. Eller för att förtydliga, i mitt nätdejtande. För det är tydligen endast där kandidaterna finns, eller snarare syns. Det är bara Carola och ungdomar på festivaler som basunerar ut sin status.
Och en sprattlande firre på detta:
Först fick jag veta att planet var inställt, men ville jag komma hem mitt i natten istället så gick det att ordna. Och vad hade jag för val?
Sen plåstrade de om mina sår och gav mig en matkupong. En trevlig man pekade åt vilket håll jag kunde gå. Mutan accepterades.
En trave pommes frites med två grillspett balanserandes på toppen och ett glas lingondricka fastnade i halsen. För mutan räckte inte ens fram tills restaurangen.
Blir nog en sväng ut på parkeringen nästa gång! Två korvar och en pucko är väl vad slanten räcker till i storstäder som Göteborg.
Jag spelar med. Jag vet hur tankarna går. En övergiven ung kvinna med ansvar över en bil. Ett ansvar som hon inte kan bära. Hon måste räddas.
Räkningen signar ner på golvet och spricker i tre delar. Jag behöver bara plocka upp en del.
Kontoret fylls av ironiska skratt. Min bilmekaniker är tydligen känd för sin diskriminerande prissättning.
Jag skrattar med. Och förtränger för ett ögonblick att jag nog fått orättvisa fördelar på grund av mitt kön.
Motorn surrar genast igång när jag vrider på nyckeln, och jag kan andas ut. Denna gång! Köldknäppen har kostat mig 2000 kr på en vecka, men då ingår hushållsel och uppvärmning i hyran och annan (för mig) positiv särbehandling.
Den här gången hinner jag inte ens starta bilen innan problemen börjar. Det kommer inte så mycket som en väsning när jag vrider på nyckeln. Dött. Stendött.
Så vad gör jag nu då?
Helst vill jag ringa min man (hurra för bevarade könsroller). Men hos mig finns ingen som lägger fötterna på bordet i väntan på att maten ska dukas fram. Näst bäst är att någon rusar fram och räddar mig. Ber mig vänta inne i värmen medans han (hurra för bevarde könsroller) väcker liv i det som är dött. Stendött.
Men det är bara jag, en dotter som ska till skolan två mil bort och ett skal som inte är till mycket mer nytta än som förvaringsplats för några stolar, en ratt och lite annat krafs.
Att bärga kostar mer än jag kan betala utan att svimma.
Sväljer stoltheten och ringer två kollegor som drar bilen till verkstan. Prisad vare Gud i höjden och män som kavlar upp ärmarna!
I eftermiddag kommer jag få veta om dött kan bli till liv igen.
Och vad det kostar.
Kanske är detta ett avskedsbrev. Kanske försvinner jag i hettan av flammande samvetslågor under natten, och då möter ni bara en hög av aska när ni tittar in här i morgon bitti.
För saken är den att pengarna som snabbt försvann ner i djupet av min handväska inte är mina. De tillhör aktieägarna. Till mitt försvar säger jag att misstaget var inte mitt. Två par unga ögon såg inte det jag såg, trots att de tittade med öppna ögon.
Borde jag ha harklat mig och sagt det som var uppenbart för mig?
Han i fikarummet som alltid har ett leende som kittlar ena mungipan är tillbaka från Ryssland. Flög gjorde han först. Sen flög han lite till. Och klev på ett tåg. Bara tågresan tog 12 timmar. Sibirien som slutdestination.
Leendet kittlade inte längre när han berättade om resan. Det var som förr sa han, fast den enda skillnaden var att nu fanns det mobiler och parabolantenner. Vägarna kunde man fortfarande inte åka på. Husen hotade med att rasa. Tanter med sjalar på huvudet bar sina korgar med ved.
När jag kom tillbaka från fikat så hittade jag ett mail från en ensamstående ung rysk mamma.
Det blev kallt.
Nu försöker jag tänka på nåt annat.
Jag vill inte skryta, men jag är en väldigt generös person. Jag vill gärna dela med mig av allt jag har, både när det gäller pengar och känslor.
-Nej, tänk inte på det! Jag betalar!
och
-Får jag bjuda på lite genuin omtanke?
Men är man för generös så tar pengarna slut och man får stå där med skammens rodnad när man försöker betala en smaklös lasagne till lunchen med ett kort som vägrar.
och
Har man dörren lite för öppen rätt in i hjärtat så är det lätt hänt att det sipprar ur mer kärlek än det stömmar in och så står man där med förvånad min och trampar.
Du vet att du är i Stockholm när:
...du betalar för bröllopssviten och får städskrubben. Illa dold lukt av avlopp ingår givetvis.
...din omgivning inte tror att du hör vad de säger i mobiltelefonen bara de vänder sig bort
...det bara är de som får pengar av dig som säger hälsar, och ju mer pengar de får, desto fler kroppsdelar inkluderar i hälsningsmeddelandet. För 200 spänn så ingår ej ögonkontakt. Det gör det däremot om du passerar 300-kronorsgränsen. För 1500 så lägger stockholmaren till ett leende och ”ha en trevlig kväll”. Tack!
...du ser fler med rakade skallar, än med hår.
Du vet att du är hemma igen när:
...busschauffören tar omvägen förbi ditt bostadsområde med flygbussen. Tack!
...du kan ta sparken till jobbet. (En stillsam bön om mindre grus på vägarna sändes dock uppåt.)
...kollegan tar med sig mormors hemmagjorda rulltårta till fikat.
(...) I min avdelning, jag upptäckte en övergiven summan av ($ 16.5 miljoner) Sexton miljoner femhundra tusen USA-dollar på ett konto som tillhör en av våra avlidna utländsk kund Late Mr Denis Cook en amerikansk medborgare som tyvärr miste livet i olyckan i Osama bin Laden bombningen av World Trade Center den 11 september 2001 och valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen här. (...)
Jag är stum av beundran! Mr Hank Smith har gjort ett kanonjobb för att hitta mig. Det enda han hade att gå på var "upphetsad av geografisk karaktär". Makalöst.
Nej, nu ska jag skynda mig att fylla i mina kontouppgifter så att jag får tillgång till de där 16 miljoner dollarna!
En vis man sa en gång att man genast skulle lägga halva sin löneförhöjning på sparande. Den andra halvan pratade han inte så mycket om, så jag tänker mig att det går bra att köpa skor för alltihopa. Nu har det nu gått sju månader sedan jag bytte jobb och fick en mysig löneförhöjning och många nya skor i garderoben. Så många att hälften vore nog. Men på mina sparkonton trängs inte slantarna precis. Jag menar, någon rättvisa här i världen måste det väl ändå vara!
Så idag kröp jag äntligen med svansen mellan benen till G. G är bra, hon placerar inget dåligt samvete på min axlar, hon lägger inget ont i min mage och hon stoppar inga myror i mina ben.
Resultatet blev att jag kraftigt reducerade mitt rörelsekapital till förmån för kortsiktigt-, långsiktigt- och myyyycket långsiktigt sparande.
Sen gick jag och köpte en lila stickad mössa och ett par stödstrumpor.
Jag är förtroendevald, vilket i praktiken betyder att det faktiskt finns folk som har förtroende för mig. (ja, ja, ni kan sluta hosta nu)
Ikväll hade vi möte. Jag och de andra förtroendeingivande personerna. En man med skägg har en mage som skymmer sikten för ordförande. En kvinna med fläta har fotsid klänning i ylle och vackra broderier. Jag har stövlar med klack och glömmer bort att vänta på min tur att prata.
Ibland frågar någon oss om pengar. Då bläddrar vi i våra papper för att se om vi hittar en lämplig fond att plocka pengar från. Det gör vi oftast. Men det är en fond som förblir orörd.
”efter verkställd ingående prövning av kyrkorådet till fattiga personer, som genom ärlighet och arbetsamhet gjort sig förtjänta av ett ekonomiskt bistånd.”
Ja, då var man tillsvidareanställd då. Känns säkert. Tryggt. Och tusen spänn mer i månaden.
Blir till att anpassa sin livssituation till nya anställningsformen då.
Man måste beundra betalningssättet "tjänster och gentjänster". Alla föds ju med olika talanger, och fiffigt nog har de talangerna ett relativt värde. En klippning mot ett däckbyte? Ett sångframträdande mot en bit mat? En barnpassning mot en kram?
Jag har dessvärre inte begåvats med någon talang, värd att ersätta mig för. I och för sig sålde jag en burk marmelad för en tjuga till en kollega för något år sedan. Jag tittade snopet på henne när hon fiskade upp den prassliga sedeln. Bet mig i tungan. Jag hade velat säga "måla om villan", för det skulle mer motsvara värdet av min arbetsinsats. Jag kokade inte mer marmelad efter det.
Men sen kom jag ju på det! Jag ger ju er, läsare/snifflare, underhållning varje dag! Det är garanterat värt något.
Så! Nedan följer en lista på saker jag behöver hjälp med. Anmäl er i kommentatorsfältet nedan.
