Tänk er en kram! En sån där sak som slingrar sig flera varv runt kroppen och lämnar avtryck som dröjer sig kvar långt efter att omfamningen släppt. En som flyttar omtanke, kärlek och värme mellan två kroppar.
Snart kommer hon inhoppandes på mitt kontor. Hon brukar ha så bråttom att hon sladdar i kurvan och jag måste springa fram och fånga upp henne innan hon glider in på kollegans kontor.
Och jag ska lägga alla de där kramarna på hennes kind som jag så snopet fick ta med mig hem igen igår. Om hon inte trillat omkull innan så kommer hon att göra det nu, så mycket ska jag kramas.
Det är min plan...
...som kommer att misslyckas. Hon kommer att hitta påskägget innan hon hittar mig. Och hon kommer att prata mer om filmen som jag lovade att vi skulle hyra, än viska att hon saknat mig.
Jag drar den sprattlande kroppen närmare mig och låser fast den med min "bensax". Hon kämpar och morrar och håret slickar sig fast i den mjuka nacken. Och jag håller fast henne precis så länge som glöden finns kvar, för att sedan låta hennes uthållighet vara större än min.
Nu är det hennes tur. Små armar tar ett stadigt grepp runt min midja och hennes båda ben slingrar sig runt mitt ena. Försök ta dig loss nu säger hon och nyper tag lite hårdare.
Jag dämpar ett lyckligt skratt mot kudden! Som om vilda hästar skulle kunna tvinga mig att lämna denna omfamning som jag väntat en hel vecka på!
Jag vet ju hur jag blir när jag inte får det jag vill ha. Jag letar på annat ställe eller hittar något snarlikt. Det är svårt att spotta ut det man fått smak för.
Så jag kramade längre än vad får krama glöggdoftande kollegor.
Jag absorberade värmen från nackar och stickade halsdukar.
Och jag njöt.
Sen drack jag en halv flaska vin och njöt lite till!
Det bor en kram i min famn. Någon har lämnat den där för att jag ska vakta över den tills denne någon kommer tillbaka. Men det är inte lätt, kramen sprattlar och vill vidare. Kramen låter sig inte fängslas av mig. Jag önskar att ägaren kom för att hämta tillbaka kramen. För kramens skull.
Det vilar en kyss på mina läppar. Den kittlar mig och lurar mig att le. Men den kyssen är inte heller min. Det är därför den inte vill stanna hos mig. Jag vet att kyssen kommer att sprida värme i kroppen när jag lämnar tillbaka den, för så gör kyssar när de hittar hem. De tackar för besöket.
Men det finns en risk.
Att när jag lämnar tillbaka kramen. Och kyssen.
Så smiter nya kramar. Och kyssar.
Över till mig för att hälsa på.
Idag är jag på strålande humör. Kom på mig själv att le, utan särskild anledning.
Tror jag ska krama alla jag kommer åt idag. Och le lite mer, utan anledning.
Frågade en kollega om det inte var hans uppgift att krama mig om jag hade en dålig dag. Det var det inte. Mäh. Vems är det då? Det finns ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Min familj bor låååångt borta. Jag är singel. Det sämsta av tre världar.
Jag ringer en vän som jag vet har kramar i överflöd......
fan....jobbade....
Ringer flickvännen.....moahaha
fan....svarade inte...
ringer flickvännens granne....hm....det kanske är att ta i, även om jag är rätt desperat nu!
