.det är mycket nu

Jag får inte plats i huvudet med trippelmord. Det är redan fullt med jobb. För det finns en deadline som knackar på dörren. Kanske ska jag inte låsa in mig och samvetet på kontoret när alla andra sitter hemma med familjen. Kanske ska jag lägga tidspressen i det knä där den hör hemma. Det är inte mitt företag.

Men jag står inte ut med att det blir dåligt. Står valet mellan ett par timmar till på kontoret och ett bra resultat, kontra hem tidigt och irriterade dåligt....ja, då är valet tyvärr lätt för mig. Och stresshuvudvärken hamnar i mitt huvud.

Så det är därför jag bara hinner ögna rubrikerna och snappa upp vad som sägs i korridorerna. Det är kanske därför jag inte känner igen mig i massmedias beskrivning av stämningen på gator och torg.

En stad i sorg?

En stad i fjärran!

I morgon lyfter vi mot värmen. Och lämnar allt bakom oss en vecka. Jag och min dotter.

.ryggläge = dödläge

Antingen så kommer jag att nysa ihjäl, eller så dör jag mitt i en läggningsprocedur. Och ljudet ni hör i dödsögonblicken är min ryggrad som knäcks. För när jag ska krångla mig upp från sängen, efter den obligatoriska sagan på kvällen, så har min rygg låst sig. Alltid! Men jag måste upp. Därför har jag utvecklat en teknik som går ut på att jag rinner ner på golvet. Väl på alla fyra så kan jag krypa därifrån.

Men värre ändå är när jag ligger i min egen säng och känner sticket i näsan som accelererar till väldigt obehag på en microsekund. Och den tiden är allt jag har till att skriva mitt testamente och ringa alla nära och kära innan det låter snap-crackle-pop!

Kiss my arse! Eller förresten, jag gör det själv så det blir ordentligt gjort!

.tal till morfar

Jag har ofta tänkt att morfar är den sista av sin sort. Att en epok går i graven med honom.

Våra förfäder fick sällskap i den sista vilan av knivar och guldmynt, alltså föremål användbara i ett liv efter detta. Men med morfar begravs historia. Han var en sista länk mellan bondesamhället och industrisamhället. Han stod omgiven av dessa två, så olika världar.

Han kände historiens vingslag mot ryggen och framtidens vindar i ansiktet.

Han snappade upp vad det nya bar med sig för fördelar, men alltid med andra foten tryggt förankrad i bördig jord. Jag hör att han var en innovatör som byggde en egen hötork, men var samtidigt en man som pratade med kor som hette Rosa. Jag minns en modern ladugård med maskiner som suckade och pös, men ett hem byggt av kärleken till familjen. Och jag såg att han satt han timmar framför datorn, men drack sitt heta vatten med sockerbit.

Kanske var det för att han förstod sin plats i kedjan, sitt ansvar att binda samman historien med framtiden, som han så målmedvetet sammanfattade sina minnen i ord för oss att läsa?

Och jag kan nog se att han skulle önska att vi också såg oss som länkar i den oändliga kedjan av erfarenheter som binder oss vid varandra.

Så det största jag kan göra som barnbarn till en sådan fantastisk människa är att vara stolt över det som varit och samtidigt våga ta steget in i det okända.

Och jag ska ta min dotter, min mor och min mormor i handen, för det har han lärt oss att familjen är den starkaste typen av kedja.

Morfar, jag kommer att sakna dig. Men aldrig glömma dig.

.alla ska de vägen vandra

En efter en dör de, ljusslingorna som bor kollektivt i en kartong i förrådet tillsammans med alla de andra julsakerna. Den här gången minns vi slingan Ture, en trotjänare som levde under strålande förhållanden i två år innan den dog bort någon gång under de skrämmande tysta sommarmånaderna. Kvar finns nu bara Sture. Jag räknar med att han skickar sin sista stråle energi genom rummet ungefär samtidigt som jag krånglat upp den späda och ömtåliga varelsen i fönstret.


Sen kommer evigt mörker vara,

ty jag sorterar mig i den skara,

där inget tålamod längre finns,

och julen bara är nåt gamla minns.

.väntsal och död

Klockan är smärtsamma 03:58 en helt vanlig måndag (eller egentligen en helt speciell dag, men det behöver jag längre betänktetid till att begripa vad som hände) och jag lutar huvudet bakåt för att be om nåd. Det luktar samma piss som jag kommit att vänja mig vid när det ska väntas och det är olidligt kallt fast värmen bränner mot benen.


Väntsalsdöden.

Det är tomt, fast alla bänkar har sällskap. Stirrande blickar undslipper frontalkrockar och hjärtan ligger tryggt nerpackade i låsta väskor på hjul. Då och då skruvar någon på sig som för att undvika en blöt yllerock mot sin hud.

Dödens väntsal.


Salen är klätt i finaste kakel och vid ena väggen står en pjäs som påminner om en fontän. Taket är kyrksalshögt och porten draperar en hel vägg. Men ytan är nött och luktar unket. Pelarna kroknar av tyngden och blanka skyltar som skall vara en injektion bildar känslokalla lapptäcksmönster.






Väntsal och död.

.på första parkett

Vad är det för människor som vill se en avrättning? Vilken sjuk tillfredställelse ligger bakom att se hur ett liv försvinner från en människa? Hur ögon släcks. Hur oersättliga minnen och erfarenheter rinner ner i ett avlopp. Makt? Avslut?

Hur?

Ett liv kan inte bytas mot ett annat. En mördad och våldtagen dotter återuppstår inte.

Sen är allt är försent. Oåterkalleligt. Död.

Och makten att påverka familjens liv ligger fortfarande hos mördaren. För sprutan som inte hittade sin ven räckte inte som punkt. Nytt försök till avslut en annan gång. Ny död.




Och en annan sak..

...Bion har sina popcorn, krogen sina salta jordnötter, men vad knaprar man på när man tittar på hur någon dör? Salta dödskallar?

.med rätt verktyg är ingenting omöjligt!

Idag roar jag mig med att neutralisera ett namn. Eller roar, och roar. Jag utsätter mig för namnet så ofta jag bara kan för att namnet ska tappa betydelse. Det går faktiskt ganska bra. Det gäller bara att först se till att man har rätt verktyg till hands.

Verktygsinventering:

Tvåkomponentslim (för att klistra fast leendet)
Högtalare (för att överrösta sin egen vädjan)
Slangklämmor (för att knipa åt tårkanalerna)
TENS (för elektrisk nervstimulering vid smärta)
Kylspray (för att återföra hjärtat till fryspunkten)
Sexkantnyckel (för att skruva fast glappande armstöd till kontorsstolen)

Sådär, ja!

.likvaka

M får bestämma restaurang. Han hittar Stockholms äldsta som varit död i flera år nu. Kyparen tittar förvånat på oss när vi kommer in och sätter oss vid det öde bordet längst in. På min tallrik serveras bortglömd schnitzel och ett hav av svårbalanserade ärtor. M ser min blick och låter mig byta tallrik med honom. Hans mat har trots allt bara varit död sedan i somras.

Bakom bardisken lägger servitören ifrån sig sina kedjor innan han tappar ett par droppar vin (blod?) till i våra glas.


Jag är helt säker nu.


Jag har dött och kommit till….


…Stockholm!

.balkongdöden

Det stör mig lite att möjligheterna på min balkong är så små.

Man skulle också kunna säga att det stör mig lite att just denna balkong hör till min lägenhet.

På grund av arkitekten, som var aktiv på 60-talet, så har jag nu en tillplattad rumpa helt utan känsel. Han (för det kan man väl räkna ut att det var) tog ingen hänsyn till solstolars storlek när balkongen ritades, varför det bara ryms ett par hårda pinnstolar. Jag har dessutom vätskebrist och nära nog solsting på grund av att arkitekten i fråga inte kunde räkna ut att en balkong helt i lä uppnår kokpunken på ett ögonblick. Och när jag ändå har arkitekten på tråden så vill jag ifrågasätta min lägenhets position. Utsikten från min balkong hade kunnat vara ett panorama över hela Härnösand enbart med hjälp av ett par kreativa lösningar.

Just nu trotsar jag balkongdöden med hjälp av en bok och så mycket naket att pelargonerna på grannarnas balkonger sloknar.

.den halva föräldern

Lämnade dottern 16 timmar sen, utan jacka, utan presenten jag lovade att köpa och med feber!

Om blickar kunde döda.....

.ska det låta så?

Är jag helt lurad? Eller sjunger Lill-Babs med tonsäker stämma? Varje gång jag ha oturen att höra henne, så vill mitt skinn ta fem minuter. Öronen vill muras igen med papier-maché. Ögonen vänder sig inåt i ren förskräckelse (nåt för talng 2008 kanske?).

Det tar en bra stund att lugna mina organ efter en sån chockartad upplevelse.


Annat är det med skolade artister. Jag känner nån som känner sådana. Var på konsert/ovanligt 50-årskalas idag. Kom på mig själv med att bestämma vilka artister jag vill ha på min begravning. Lill-Babs ligger bra till. De som inte gråter för att jag dött, lär gråta pga Lill-Babs plågsamt raspiga stämma.