.stor och liten väger inte samma

Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.

Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.

.i Kramlösa vill jag bo

Jag skyndar mig mot bilen för att slippa krama henne. Jag är ingen kramig typ. Verkligen inte. Finns det en öppning att fly så tar jag den. Låtsas inte om den förväntan om kroppskontakt som ligger i luften. Gräver i min handväska så att ingen ska tro att mina armar gömmer ett kramvilligt bröst.

En kram är ett avslut för mig. Ett "ta hand om dig, vi ses om två år igen".

Eller ett förspel.

Lyckligtvis stod jag på garageuppfarten i Kramlösa för där bor inga översvallande känsloyttringar. Hennes fötter pekade redan åt ett annat håll när jag började skramla med nycklarna.

Fast.

Det går såklart inte att nobba en tom famn och ögon som ber. För andras skull kramar jag gärna hårt och länge. Jag har tröstkramar som slingrar sig flera varv runt tårfyllda kroppar, kompiskramar med ryggdunk och björnkramar som nyper skratt ur små barn.

Men jag kramar sällan för min egen skull.

Sällan.

.sommaren förälskar mig

När varma vindar smeker min hud lyfter jag blicken och förälskar mig. I fler människor än jag kan hålla räkningen på!

Blicken dricker girigt hettan från blottad hud. Händerna sträcker sig för att fånga solglimtarna i de ögon jag möter. Och ur lungorna växer porlande skratt som fastnar på kroppar jag krockar med.

När blev alla så vackra?

Hur kommer det sig att jag inte kan sluta titta på mannen jag inte bestämt mig för om jag tycker om eller inte?

Finns det en anledning att jag nästan kysste han som bara kom i min väg?

Varför låter jag mina händer borra sig in i ryggslut och fantasierna slingra sig ner över rumpor också?

Kanske på sin plats att utfärda en varning?

Varning,

sommaren förälskar mig!

.kvinnlig fägring, en tävling?

Jag unnar mig lyxen att spionera på människorna runt poolen. Och jag är girig i mina blickar för på solsemester är vi alla avklädda och öppna till allmän beskådan. Väl?! För jag känner samma blickar mot min rygg när jag vågar mig ut på den blötlagda catwalken.

Det jag ser är vackra kvinnor. Alltså vackra ur medias sätt att se det. De har tränade kroppar, hår i förföriska lockar och bedårande nätta händer. Men de slår sig inte ner vid den manliga motsvarigheten av skönhet. Nej, dessa kvinnors karlar har magar som breder ut sig över solstolen, som de inte lämnar i första taget, och naturligtvis inte för att jaga junior som tar sikte mot den djupa sidan av poolen. Män som för länge sedan slutat anstränga sig för sin partner. Män som jag funderar på om de slutat bry sig överhuvudtaget.

Den växande misstanken i mig får bränsle.

Kvinnor gör sig inte vackra för männens skull. De söker uppskattning och beundran hos sina medsystrar. En komplimang om ett klädval från en väninna väger långt mycket tyngre än om en manlig bekant skulle sagt samma sak. En mage som hålls på plats genom en inandning är för att visa en ytligt bekant att man trots tre barn och heltidsarbete ändå lyckas hålla magen platt. Och den blodröda munnen är till för att fånga kvinnors blickar, inte männens.

Och när vi kvinnor jämför oss med varandra är vi alla förlorare. De stora vinnarna är männen. De kan luta sig tillbaka och njuta av frukterna när grannens fru slåss mot den egna hustrun om att vara vackrast.

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte gläds åt andras skönhet.

.parningsdansen

Den kroppen måste jag dansa med, tänker jag och plöjer mig genom folkmassan med målmedvetna steg. Vi har dansat förut och förväntningen pirrar till i fingertopparna när jag fångar hans uppmärksamhet. Han för min hand mot sin höft och jag lägger den kupade handen tillrätta och drar min kropp närmare hans. För varje steg han tar känner jag hur kraften förflyttar sig genom den stenhårda kroppen. Jag blundar hypnotiserat och låter mig ledas av gemensamma pulsslag. Och mitt i någons andetag flyttar han munnen närmare min hals.

Tankarna har jag förlorat för länge sedan.

Men han måste ha hört vad jag tänker för han säger "vi borde älska"!

.ormen i paradiset

.om ingen lägger händerna på min rumpa eller bröst i stället så skriker jag!

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten över nejden gick låten av spelet och skrattet...

Dansmaraton. Då gäller det att ladda rikligt med kolhydrater och vätska Jag misslyckades fullständigt med min uppladdning. Var hungrig redan påvägen ner.

...det var tjo...

Men rätt kläder hade jag. En halternecktop som blottade min vältränade rygg (och med vältränad så menar jag så vältränad som den förmodligen någonsin kommer att bli).

...det var hopp...

Rader av män placerade sina händer på mig nakna rygg och djävlar i mig som jag fick spänna den. I fyra timmar flexade jag och på slutet ville jag bara vråla rätt ut. Om ingen lägger händerna på min rumpa eller bröst i stället så skriker jag!

...det var hej!

.en sugrörsskivstång

I en källare i Sundsvall gömmer sig det som till och med är större än ett köttberg. Men det är tur att det är där han finns, för ovan jord skulle han skymma den blyga vintersolen. Jag lyfte så mycket jag orkade, vilket är ett sugrör spetsat med ett par Cheerios på varje sida, han lyfte en flygel. Typ.

Men det konstigaste med den mänskliga lyftkranen var de genuint vänliga, och nästan blyga ögonen. De sa om och om igen - "men jag är inte så märkvärdig".

.ansiktens grundinställning

Är det så att alla ansikten har en grundinställning? Ett slags utgångsläge dit ansiktet återvänder efter att ha uttryckt en känsla? Friläget.

• I så fall har min E ett milt leende och ögon som utlovar någon form av överraskning.
• Vännen E har ett aktivt ansikte som antyder att snart hon tänker göra något.
• Kollegan P har ett muntert uttryck som formar hans kinder kramvänliga.
• Nya bekantskapen T har sammanbitna käkar och i ett ansikte som vänder sig aningens bort.
• Vännen M har mun och ögon vidöppna för hon står alltid i startblocken för att prata, skratta eller reagera på det hon hör.
• Mansgrisen L har sänkt blick så att den ramlar ner i någons urringning.
• Virvelvinden L uttrycker en ständig kamp. Öron och mun slåss om första tjing.
• Vackre M har dessvärre bytt uttryck till en passiv trötthet. Förut var ansiktet betydligt mer levande.
• Underbara S har en antydan till fråga i ansiktet. Och ögon som vill vila.

• Och jag då? Jag skulle tro att jag har ögon som ständigt scannar och en mun som skrattar.
• (ni får själva fylla på med era ansiktens frilägen)

.en annan sort, ett urtidsdjur

Han tar tag i henne och så hänger hon där över axeln. Helt oberörd. Som en trasdocka. I nästa ögonblick rinner hon iväg över golvet i en enda graciös rörelse. Trots alla snabba steg och tunga kliv så hörs inte ett ljud. Jag kan inte slita blicken från dem.

Men jag måste lämna dem när de försvinner bakom en vägg. Mina ögon får istället annat att titta på. Tempot blir ett annat, och jag skrattar högt. Återigen nya intryck och jag skrattar mer. Snabba byten, och många människor. Starka ben sträcker sig mot ställen dit mina aldrig skulle nå. Händers dansande i luften. Midjor som fäster åskådarnas blickar.

Deras kroppar är vältrimmade instrument och i mig retar avgrundsdjup avundsjuka innan känslan slår över till salig lycka. De är en annan sort de där. Inte riktigt verkliga. Men sagolikt vackra.

När jag ställer mig upp för att gå känns det som om det är mina första staplande steg jag tar. Mina leder har fastnat och min kropp ökat i massa. Som om jag var en annan sort. Inte riktigt verklig. Ett urtidsdjur.

Norrdans, världsklass!

.en helt vanlig lördagkväll i en småstad i norrland.

Kvällen började i sällskap av en korp. Men snart flög korpen iväg och lämnade mig ensam i mörker och tystnad. Jag tände i kaminen för att de knastrande vedträna och värmen skulle hålla mig sällskap. Länge låg jag där och lyssnade till vad tystnaden berättade. När hettan jagade ut mig på bryggan så var det bara ena foten som fick svalka. Resten av kroppen kämpade emot vattnets kyla men njöt desto mer av vindens svalka.

Sen skulle stillhet bli skräck.

Omsorgsfulla förberedelser senare satt jag på en buss mot parken. Det var fortfarande mörkt runt mig, men denna gång på ett långt mer skrämmande sätt. Hur långt ner under sätet jag än kröp så kunde jag inte undgå berusade, medelålders mäns skryt om hur de erövrat pumor, jag kunde inte stänga ute allsången från de bakre raderna i bussen, jag kunde inte blunda för stolpiga raggningsförsök från sätet intill.

Sen skulle skräck bli värme.

Jag andades ut när jag möttes av musik som ger benen liv. Och fångade blickar jag kände igen. Och lärde mig nya sätt att flytta fötterna. Och jag omfamnades av kropp jag ville lära känna men såg, när jag tog ett steg tillbaka, att de redan tycktes veta allt om varandra. Tydligen så pratar kroppar i tystanden ett språk som inte hjärnor förstår.

Sen skulle värme bli stillhet.

.ursäkta jag krympte röven

Ja, det där såg ju naturligt och snyggt ut. Verkligen. Fingertoppskänsla på de retuscheringarna. Jorusåatt.

Ralph Laurens rövhål är till och med större än de där taffligt kapade rumporna.

.fantomens alla sidor!

På semestern är det läge att fylla barns hjärtan med fantastiska äventyr och resor till exotiska platser. Vi hittade en sådan plats i Eskilstuna på Parken Zoo, men för inträdet och småplockandet i tacobuffén så skulle vi kunna åkt till djungeln på riktigt istället. Med privatplan.

Nej E, du får inte sluta åka karusell än, bara 14 åk kvar så har biljetten lönat sig.

Det fanns något för mammorna också. Fantomen skulle fylla 40. Själv kommer jag att fylla 34 om några dagar och är därmed tillräckligt gammal för att spana på 40-åringar. Jag minns när en militärgrön uniform räckte för att mitt hjärta skulle göra volter av förhoppning. Nu vänder jag på huvudet när jag ser en herrelös småbarnspappa med ett barn under armen och mitt i en konfliktlösning huruvida man får mata sina småsyskon med grus. Så ni förstår hur utsikten om en vältränad man i trikåer fick mig att klappa händerna av förtjusning.

Men vänta lite nu! Hur gammal kan man egentligen vara och fortfarande tro att man kan passera som 40-åring? Nog har jag hört talas om förfalskade leg, men det här var ju löjligt.

Fantomen hade svettringar och slapp röv!

.min snopp är 15 cm

Jag har ju länge vetat att jag haft stake, men aldrig hur lång. Nu vet jag det...

Om du vore man skulle du med viss sannolikhet ha en snoppstorlek kring 15 cm i erigerat tillstånd.

Ingenting att skryta med, men djäklar vad rapp jag hade varit!

Så vänninnor, hur lång är er stake?



Ps. Tack Frk Good för länken. Ds.

.det som gömms i snö...

Dagen har tillbringats på ett närliggande (tio mil, vi pratar Norrland här) äventyrsbad. Det jag kan konstatera, förutom att alla barn springer på blöta kakelplattor oavsett hur många gånger man säger till och oavsett hur många gånger de halkar omkull och slår sig halvt fördärvade, är att tatueringar är vanligare än gråtande barn i omklädningsrum.

Och jag kunde också konstatera att ju fetare person, desto fler tatueringar. Kvinnor pryder gärna ena axelpartiet med ofarlig trollslända eller gullighetsstämplad nyckelpiga. Men i takt med att BMI-kurvan stiger uppåt så ökar både antalet tatueringar OCH farlighetsgraden på dem. På dessa kvinnor kan man se en panter som biter tag i vaden eller en spindel som klättrar på ett bröst. Riktigt feta kvinnor har en döskalle på överarmen.

Män börjar farlighetsskalan med en döskalle. Dessa tatueringar pryder de bleka och benrangliga männen. De med hårtäckta ölmagar har även kastat på en tribal i ring runt dallrig biceps. Kaxigt värre! Vill mannen sätta sin fot ännu hårdare i backen så kommer örnen fram. Den ska segelflyga över HELA ryggtavlan.

Tänk så mycket dåligt självförtroende lite kläder kan dölja!