Han tar tag i henne och så hänger hon där över axeln. Helt oberörd. Som en trasdocka. I nästa ögonblick rinner hon iväg över golvet i en enda graciös rörelse. Trots alla snabba steg och tunga kliv så hörs inte ett ljud. Jag kan inte slita blicken från dem.
Men jag måste lämna dem när de försvinner bakom en vägg. Mina ögon får istället annat att titta på. Tempot blir ett annat, och jag skrattar högt. Återigen nya intryck och jag skrattar mer. Snabba byten, och många människor. Starka ben sträcker sig mot ställen dit mina aldrig skulle nå. Händers dansande i luften. Midjor som fäster åskådarnas blickar.
Deras kroppar är vältrimmade instrument och i mig retar avgrundsdjup avundsjuka innan känslan slår över till salig lycka. De är en annan sort de där. Inte riktigt verkliga. Men sagolikt vackra.
När jag ställer mig upp för att gå känns det som om det är mina första staplande steg jag tar. Mina leder har fastnat och min kropp ökat i massa. Som om jag var en annan sort. Inte riktigt verklig. Ett urtidsdjur.
Pyttipanna, lapskojs, ordsallad
-
Såhär tolv dagar efter diskbråcksoperation drömmer jag en vansinnig dröm
där H och jag först letar efter vårt boende på ett abstrakt hotell som är
en sorts...
1 år sedan
