.om behov att rangordna

Jag har aldrig ansträngt mig för att göra någon skillnad mellan den ena fd fången och den andre. Hopplösa fall hela högen. Och osympatiska människor. Som bara kostar mig (=samhället) pengar.

Men så ryckte jag till när en fd fånge var noga med att prata om vilka brott han dömts för. Det fanns tydligen en väldigt stor skillnad. Och en vilja att inte vara fullt så hemsk som personen i cellen intill.

Och jag tänker att är man mer fokuserad på var på skalan man hamnar, än att acceptera att man faktiskt varit så korkad att man begått flera brott - ja, då har man en bit kvar att gå från hopplös till hoppfull.

Man kan byta ut "brott" mot "otrohet" också. Råkar man i diskussion med någon som vill definiera graden av otrohet så är det bara att slå dövörat till. Eller "alkoholintag". Öh, jag drack bara ett par glas, jag måste ha ätit för lite innan....

.om koftan som ska värma

Jag tittar upp och möter en vädjande blick. Jag känner igen henne. Men de blickar jag brukar ge henne är anklagande och hårda. Sakta tar jag av mig min svarta noppiga kofta och hänger den på kroken. På en galge intill hänger samma brungråa kofta som en skyltdocka hade på sig. Jag har sett koftan ofta. Hand i hand med en ung man. Bakom en barnvagn. Intill en kopp kaffe och en baguett. Den är dyr och jag vet att den kommer att vara hopplöst omodern om ett år. Men den sitter så snyggt på min kropp. Smickrar mina former. Jag tittar på mig från alla vinklar, men hennes blick vågar jag inte möta.

Sträcker mig efter den vita koftan istället. Enkel modell. Söt. Och priset är på inget sätt avskräckande. När jag försiktigt lyfter blicken ser jag att den vädjande blicken finns kvar, men nu tycker jag mig kunna ana uppmuntran bakom de blå ögonen. Stryker med handen längs ärmarna på koftan. Tyget är mjukt mot min hud. Låter koftan sjunka ner från mina axlar och hänger tillbaka den på galgen.

Jag drar min älskade svarta kofta hårt runt min kropp igen. Ljuden utanför smälter samman och tillslut är det enda jag hör ett svagt tickande. Tick. Tack. Tick. Tack. Hur jag än letade så fanns det ingen kofta som liknar den jag har på mig. Jag letade efter samma modell, men kanske i en annan färg. En varmare färg.

Drar draperiet åt sidan och går mot kassan. Lämnar den vädjande blicken bakom mig. Jag betalar för två koftor, men den svarta, noppiga har jag fortfarande på mig.

.där var lyset inte på

Det finns vissa saker som jag har oerhört stort motstånd till att åtgärda. Små fel i lägenheten hör till en av dem. Faktum är att en av lamporna i badrumsskåpet har varit trasigt sen jag flyttade in i lägenheten för ett och ett halvt år sedan. Ibland har den fungerat med hjälp av en resolut knackning. Men om en är trasig så har man alltid den andra, tänker Comvidare och tar ett steg närmare den som fungerar.

I helgen gav även den lampan upp! Nu ser det onekligen lite mörkt ut framför spegeln. Min taktik med skjuta åtgärder till framtiden är inte så framgångsrik längre.

Pillar ut insatsen och ser genast att jag inte vet hur man får upp den. Försöker med styrka, list och tålamod. Men inget fungerar.

Hämtar verktyg och monterar ner insats med sladdar och allt. Men lyckas fortfarande inte bända upp glaset.

Ger upp och åker till lampaffären. Den enda som finns i staden. En anrik affär. Funnits i släkten i generationer. Men mannen i kassan lyckas inte heller. Fast ärligt, jag tyckte inte att hans ansträngning var imponerande. Han hade nog som inställning att inte imponera för han sköt bara över de nya glödlamporna med uppmaningen att jag fick lösa det själv.

Så nu står jag likt förbannat här med min trasiga badrumsbelysning.

Vad gör jag nu?

.a trip down memory lane

Ringde upp en gammal kompis som jag inte pratat med på Gud vet när. Att jag bara hade hans hemnummer gav i och för sig en viss ledtråd om hur länge sedan det faktiskt var. Men ett hemnummer är ju också ett telefonnummer... fast ett väldigt ovanligt sådant. När signalerna gick fram lät det som det brukade, men när det klickade till i luren och en kvinna svarade fick jag panik. Jag hade totalt tappat all kunkap om vett och etikett för hemtelefoni. Hur var det nu man gjorde när man ringer till någon som inte redan vet vem det är som ringer? Och vilka fraser använder man när man frågar efter en annan person än den som svarar?

I morgon ska jag se om jag kommer ihåg hur man gör när man skickar ett fax.

.det kanske är tankarna som behöver vårdas

När jag inte ville anpassa mig efter pappans schema längre, hotade han med vårdnaden.

Jag misstänker att han inte tänkt helt klart där.

Jag misstänker att han inte tänkt alls.

.avlastning

Det har varit lite så och så med den där avlastningen som jag blivit lovad. Hon fick för mycket uppgifter på sin ordinarie arbetsplats att det inte fanns något över för oss. Så när jag behövde henne som mest, så rycktes hon undan. Där någonstans tappade jag suget lite. Men jag blev snabbt lovad att en annan tjej skulle komma upp istället. Men det går inte att introducera nån när man aldrig är stilla själv. Så det fick vänta tills stormen lagt sig. Träffade henne i igår. Gick igenom vad jag behövde hjälp med. Gick igenom vad hon var bra på och ville göra. Perfekt, 3o% till mig. Känner att det kommer nog att ordna sig ändå.

Idag får jag höra att en annan tjej ska komma upp istället. Vafals! Nu kan men inte tappa suget, nu kan man bara skratta hysteriskt. Jag gillar snabba beslut, men det här är ju löjligt! Men sen kommer ett besked till. 30% tjejen ska vara kvar, och den nya ska vara hos oss på heltid. Börjar så fort som möjligt. Så nu har jag två anställda under mig. Bara sådär. Känner att det kommer nog att ordna sig ändå.

.vad sa du?

Vad är det som gör att vi blir så irriterade när nån inte hör eller förstår vad vi säger?Irritationen står inte på långa vägar i proportion till problemet. E kan bli helt galen på mig när jag inte förstår vad hon menar. I bilen idag pekade hon ut genom fönstret och sa "titta". Jag såg inget som hon uppenbart kunnat mena och frågade vad hon ville visa. Hon sa "titta" igen. Och jag frågade igen. Sen skrek hon åt mig. Då skrek jag tillbaka. Var det en rimlig reaktion från nån av oss? Nej, men dessvärre vanlig.

Min far, som hör rätt illa, menar att det största problemet med det är att folk blir så arga när han inte hör. Han menar att han knappast kan rå för det. Sant.

Och hur många gånger har man inte höjt rösten när man ska göra sig förstådd för nån som inte talar samma språk?

Vadan den starka reaktionen? Varför så kort stubin?