.väntsal och död

Klockan är smärtsamma 03:58 en helt vanlig måndag (eller egentligen en helt speciell dag, men det behöver jag längre betänktetid till att begripa vad som hände) och jag lutar huvudet bakåt för att be om nåd. Det luktar samma piss som jag kommit att vänja mig vid när det ska väntas och det är olidligt kallt fast värmen bränner mot benen.


Väntsalsdöden.

Det är tomt, fast alla bänkar har sällskap. Stirrande blickar undslipper frontalkrockar och hjärtan ligger tryggt nerpackade i låsta väskor på hjul. Då och då skruvar någon på sig som för att undvika en blöt yllerock mot sin hud.

Dödens väntsal.


Salen är klätt i finaste kakel och vid ena väggen står en pjäs som påminner om en fontän. Taket är kyrksalshögt och porten draperar en hel vägg. Men ytan är nött och luktar unket. Pelarna kroknar av tyngden och blanka skyltar som skall vara en injektion bildar känslokalla lapptäcksmönster.






Väntsal och död.