LIVET OCH LITE TILL

tisdag 31 mars 2009

.skatteverket behagar skämta!

Sifferraden ser onekligen väldigt lång ut. Visst är det så att de skriver ören i heltal också? Hoppashoppashoppas.


Nehepp, inte det!


Då ska jag betala tillbaka 13000 kr (om jag avrundar upp med 73 kronor).

Häng kvar så ska jag se om det finns en sedelbunt kvar i kudden.


Nehepp, inte det!


.nära-stup-upplevelser

Min blodsockernivå hänger fast i en smal tråd av spunnet socker. Det svartnar för ögonen när jag tittar över axlen, ner mot den avgrund som är min hunger.

På skärmen scrollar tårtor och bakelser förbi. Jag ska hitta en bild som passar på en inbjudan till en invigning.

Jag törs inte blinka så att jag tappar doften av godsakerna framför mig.

...allt medan avgrundsvrålet i bakgrunden ökar i styrka...


måndag 30 mars 2009

.en veckas samlade gråt

Smultrondoften landade mot min kind för ett kort ögonblick igår. Veckan hade inte tagit slut, men min famn hamnade ändå framför henne och hon vek ihop långa sprattliga ben för att få plats i den. Två steg senare var hon borta.

Och med ytterligare två steg så var hon tillbaka igen med ögon fyllda av smärta. En veckas saknad rann ut genom klarblå ögon medan munnen letade anledningar till varför tårarna kom.

Hon förstod inte. Och det spelade ingen roll. Jag la hennes små händer till ro och flyttade på lockar som ville fastna i ansiktet. Och jag väntade.

Mitt i ett andetag av darrande läppar fick benen liv igen och sprang iväg.



Det jag kan ge henne - är allt hon behöver.


söndag 29 mars 2009

.vem är du hoppas jag?

Jag tror inte vi har träffats förut. Kanske satt du vid det lilla runda bordet och drack en kopp kaffe och tittade på vatten som värmer badsugna fötter, på det stället dit min tanke rest många gånger men aldrig jag. Kanske var det du som med huvudet på sned lade ett bandage runt min arm på ett sår jag aldrig fått.

Kanske var det du som sa att jag inte kunde springa ifatt en tanke som flyr.

lördag 28 mars 2009

.fredagskvällen - reflektion

Vi skulle gå någonstans där vi (läs=undertecknad) kunde titta på folk. Mitt ord vägde tyngst. Men jag hade kanske inte räknat med att "folket" skulle behöva hjälp med att komma ihåg var handväskan lagts eller att de drack sitt kaffe i skramlande koppar. Så när stödkäppen plockades fram, när sällskapet vid borde intill skulle gå, så höjde varken hon eller jag på ögonbrynen. Men nästa gång tänker hon med den mjuka koftan bestämma var vi ska äta sa hon.

Hos varandra är ingen rädd för vad som finns under stenar eller bakom husknuten. Och stenarna vi lyfter kastar vi sedan bort. Över axeln. Igår fick jag höra att jag genast måste byta ut mina tantmössor. Alla tantmössor måste bort!

"Du menar alla?"

"Ja"

"Till och med den sva.."

"Ja"

"Och den g.."

"Ja"

"Fan"

Jag hämnades genom att skratta åt hennes jacka, så stor att "Lars Kristerz" anväder den som hideout när det börjar kittla bakom medålders damers leopardmöstrade stretchbyxor med gummiband under hälen.

När hennes kväll tog slut svepte hon jackan omkring sig (och dansbandet) och åkte hem till en man som längtat.


Själv gick jag vidare och fick ett glas vin och frågor om var jag finner lugnet.

Jag tänkte här och nu, men svarade här och var.

fredag 27 mars 2009

.fredagskväll för jobbmätta

Kollegan i rummet prasslar på ett sätt som antyder att han är på väg hem. Då blir det bara jag kvar. Men jag ska strax gå. Vän med armar som räcker runt hela min kropp ska hämta mig. Sen vet jag hur det kommer att bli.

Hon kommer att fråga mig hur jag mår och jag kommer att svara att mina händer fortfarande sträcker sig efter det som är just utanför räckhåll och att mina ögon tar stora, giriga klunkar vid fikabordet.

Jag kommer att fråga henne om den kärlek som flyttat in i hennes hjärta. Men jag behöver inte vänta på orden för leendet i hennes mjuka ansikte har redan sagt allt.

Vinet i glaset är till mig. Jag kan gå hem. Hon däremot längtar för mycket för att låta vinet bestämma takten på kvällen.

Men maten är till henne. Hon kommer att låta varje tugga svepa runt i munnen. Det blir lätt så när man har tid. Maten får bestämma hennes takt.

När vi skrattat klart och ögonen längtar efter vila så har hon en famn att landa i hemma hos sig. Själv kommer jag att upptäcka att jag inte är bara själv, utan ensam också.


Men förhoppningsvis lite mindre ensam nu när jag fyllts av en god väns kärlek...


...och ett gott vin!

torsdag 26 mars 2009

.erogena zoner på andras kroppar

Fikat på jobbet handlar rätt ofta om slutspel och valutor. Men inte när de båda kvinnorna är där. Då pratas det om relationer, lust och kroppar. Vi är inte särskilt blyga, men de annars så kaxiga männen är det. Det ena nervösa fnittret avlöser det andra, och vi älskar det - hon och jag. Provocerar och öppnar dörrar som de desperat försöker hålla stängda.

Ämnet från gårdagens fika hängde kvar tills idag.

Var har du dina favoritställen på en kropp?

Hon och jag kunde naturligtvis i detalj beskriva var våra läppar dröjde sig kvar när vi utforskade en kropp. Vi visste var ögonen fastnade och vi visste när vår andhämtningen blev djup av lust av våra fingertoppars kittlande mot varm hud.

Männen stammade. Sa att hela kroppen var bra, men tänkte bröst och vulva. Och vips hade de bytt ämne till bilarna på parkeringen utanför.

Är det så illa att män i genomsnitt inte har en speciell punkt på en kvinnas kropp som får dem att explodera av åtrå? Det känns orealistiskt. Jag har ju sett "Den engelska patienten" och hur Ralph Finnes fastnar i Kristin Scott Thomas grop i halsen.

Är det så tragiskt att det bara händer på film?


onsdag 25 mars 2009

.kan man tukta ett monster?

Att läsa om källarfamiljen får det att rusa i huvudet. Orden om monstret Fritzl fänglsar på ett högst bekymmersamt sätt. Kommer ni ihåg bokserien om pojken som kallades för det? Visst var det också något man inte konsumerade med måtta. Äcklet steg för varje sida, men boken var omöjlig att lägga ifrån sig. En bok om hur man (nästan) torterar ihjäl ett barn blev en bestseller.

Vilka mekanismer gör att vi "njuter" av ord (och bilder för all del) om det mest gräsliga vi kan tänka oss? Jag begriper det inte.

Och när jag kommit så långt i tanken som till straff så fastnar jag i mitt resonemang. Monster ska straffas, men hur? Och vad vill man att straffet ska ge för effekt?

Torterar man mammor som misshandlar sina barn och låster in pappor som våldtar sina döttrar i en källare? Nej, tand för tand och öga för öga blir för mig dubbelmoral som inte kan försvaras.

Livstids fängelse? Ja, då kan man ialla fall försäkra sig om att det inte händer igen. Men det garanterar inte att monstret förstår vad han/hon gjort. För jag tycker att det är viktigt. Insikten.


Men hur jag än resonerar så kommer jag ändå fram till samma sak. Det finns inget straff som ger oskyldiga barn sin barndom åter. Det finns inget straff som effektivt tvättar bort bilder av skräck som etsats sig fast i näthinnan.


Hur tänker ni?


måndag 23 mars 2009

.på spaning efter liv

Idag har jag hållit utkik efter livstecken. Men inga barnsligt förtjusande videkissar eller stolta solgula tusselagos har jag sett...

...bara isande vindar av snö som retat ansiktet rött.




.grumlig morgon utan smultrondoft

Måndagmornar är ett straff. Men det är inte upplösningen av helgen som får mig att äta murbruk till frukost. Nej, det är på måndagar som jag lämnar smultrondoft och hårtrassel till den andra halvan av teamet förälder. I morse slog jag något form av antirekord.

Ur min mun kom bara skäll. Femåringen vände sig på tvären för allt. Kläderna. Frukosten. Håret.

Jag straffade henne med utfrysningsmetoden när tjatet visade sig vara verkningslöst. Mörk var min blick och stegen snabba. Hennes röst krymte i storlek. Hon krymte i storlek.

Med minutrarna på fel sida halv klamrar hon sig fast vid min hals och vill inte att jag ska gå. Fröken sitter bredvid och lockar. Jag lösgör mig från hennes krampaktiga grepp och frågar om vi är vänner, fast jag vet att det är långt kvar tills hon börjar slappna av.

Tårarna överfaller mig innan jag ens hunnit utanför dörren, och de gör mig sällskap i en kall bil ända in till stan igen.

Nog förstår jag varför hon bråkade sig igenom hela morgonen. Jag vet precis. Om upplösningen av oss river i mig så är det väl ingenting i jämförelse med vad den gör i en liten flickas kropp.


Men jag klarade ändå inte av att lägga min egen smärta åt sidan för att möta hennes.


Jag klarade inte av

att fånga

smultrondoften

i mina händer!



lördag 21 mars 2009

.men fråga mig inte om längtan

Snälla fråga mig vad jag tänker på. Fråga mig så att jag får berätta hur han klättrar över min mur, lägger huvudet aningens på sned, och lyssnar med genuint intresse till något fullständigt ovidkommande som jag pratar om bara för tiden ska stanna.

Fråga mig så att jag får berätta hur mjukt ögonfransarna böjer sig och hur varje enskild blinkning får mig att glömma vem jag är och avundsjukt önska att jag var en ögonfrans med enda uppdrag att smeka de varma ögonen.

Och fråga mig så att jag får berätta att det i hans skratt bor en förtrollning som gör att jag ständigt jagar det som väcker den, och att skrattet som kommer efter blygsamheten har den vackraste klangen.


Men fråga mig inte om längtan.


Fråga mig inte så att jag måste berätta var i kroppen det gör ont när han, med en djup suck och sänkt huvud, vänder sig om och går till den plats där jag inte når honom.

.still going strong

De kramar som förr fick revbenen att knaka är idag dunlätta. Kroppen är inte längre björnstark och stegen inte lika målmedvetna. Men skägget river än.

Min morfar är 92 år. Varje dag sätter han sig vid datorn och skriver på sina memoarer. Det korta minnet har för länge sedan virvlat iväg, men minnen från den björnstarka tiden glittar i annars så trötta ögon.

Dr Dolittle kallade man honom. Han kunde prata med djuren. Kunde tolka deras kroppsspråk. Grisar, kor, får och kalkoner.

Den långa och ståtliga kvinnan, som är min mormor, räcker över en dammig bok till min dotter. Samma minnen, en generation senare.

"Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad."

Ur en kos dagbok, av Beppe Wolgers

torsdag 19 mars 2009

.spegel, spegel på väggen där

Först står jag framför spegeln i urtvättade Åhléns trosor och ett ljusblått linne utan någon som helst vettig passform. Jag gissar att jag köpte det utan att prova för längre sedan än jag kan minnas. Det är ingen vacker syn konstaterar jag, medan jag ber en stillsam bön om att ingen av grannarna har röntgensyn eller att jag tappat hjärnan och lämnat webcamen på.

Ok, till mitt försvar så kan inte ens Heidi Klum behålla värdigheten i den outfiten som halvhjärtat klamrar sig fast på min kropp.

Alltså åker de paltorna också av.

Med nyporna kopplar jag grepp om de fettdepåer som finns runt midjan och insida lår, men det börjar faktiskt kännas fånigt även för mig. Det är verkligen inte mycket fett att bråka om. Det kommer aldrig att bli en dokumentärfilm om min viktnedgång. Inte ens om jag hette Linda Rosing.

Så jag fortsätter att granska min kropp och konstaterar att anledningen till att jag tror jag är fet är en fotbollshård och uppsvälld mage. Jag blänger bistert. Ska den bara sitta där? Testar olika hållningar för att förbättra (försämra?) gravid-profilen.

Skjuter ut brösten,

trycker naveln mot ryggraden,

kniper med skinkorna.

Ler.

Strike the pose!


Personen som stirrar tillbaka på mig ser djävligt bajsnödig ut. Hotfull och bajsnödig!

onsdag 18 mars 2009

.språklektion för femåringar

E förfasar sig över en jämnårig på dagis som säger att han har samma skidor som en annan.

Vaddå, det är ju som om de skulle dela på skidorna!

Hon tuggar vidare på sitt kycklingben.

Och när jag frågar henne hur länge hon vetat skillnaden mellan samma och lika så svarar hon lite för kaxigt.

Sen jag var typ fyra!

tisdag 17 mars 2009

.oordningen är återställd

Så, nu har den femåriga tonåringen invarderat mitt hem igen. I mitt omsorgsfullt uppiffade sovrum står nu tre plastiga ponnyhästar i fönstret och sänggaveln är förvaringsplats för en famn gosedjur. Hallen blockeras av ett rosa slott med tinnar och torn och en handfull ludna djurungar i storlekar som inte syns, men känns desto tydligare när man kliver på dem. I soffan i vardagsrummet har hälften av kuddarna hamnat på golvet och hälften funderar på att göra det inom kort. Och i badrummet ekar ett upproriskt barn som inte vill tvätta håret.


Som sagt, oordningen återställd!


söndag 15 mars 2009

.med dig kära vän, vågar jag vara den jag är

Bakom skummad mjölk och en överdimensionerad kaka gläntar vi på dörren till våra tankar. Både hon och jag börjar hitta system där bakom. Gamla tankar har städats bort för att ge plats åt nya. Men en tanke har inte riktigt hittat rätt plats än. Och den kommer inte till ro förrän svaret är självklart.

Vågar jag vara den jag är?

Vi vill våga. Men än gör det gör ont när vänner försvinner för att man äntligen följer rätt hjärta – nämligen sitt eget. Det gör ont när man inser att vänskapen bara handlade om yta. Och när vännerna inte längre kan spegla sig i ytan så vänder de sig mot andra, mer polerade fasader.

Förut levde jag i ett annat sammanhang. Ett sammanhang där ryggdunkar och uppmuntrande ord var husmanskost. Naivt trodde jag uppmärksamheten handlade om mig. Först nu ser jag att de bara gillade vad de såg när de speglade sig mot min yta.

I helgen tog jag på mig masken igen, den skinande, men den passade inte så bra längre. Den skavde och halkade snett hela tiden. Och jag kände blickarna och såg hur avstånd växte i takt med att masken tappade sin glans.

Men i kylan så fanns det en kram som värmde. Den kom från en person som tydligen skiter fullständigt i vilken färg fasaden har. Och jag inser att hur mycket jag än förändrats, så har han alltid kramat på samma sätt. Innerligt. Med värme.

Med dig kära vän, vågar jag vara den jag är!


fredag 13 mars 2009

.städar bland ord

Ibland pratar vi. Om det som är svårt att sätta ord på. Om det som känns, men står ostadigt.

För var lutar man bokstäverna som bildar orden längtan och saknad?

Hur städar man bort oro så att det bara finns ro kvar?

Och när jag vaknar en morgon, inte så långt från nu, och hittar jag älskar dig i sängen, ska jag då låta dem ligga där tills du kommer för att krypa ner bland de bokstäver som tillhör dig?

.ett steg tillbaka, men aldrig så nära!

Utan för fönstret rusade nattstjärnor förbi och vind som nyper i kinden höll sig på behörigt avstånd. Hos mig var det varmt. I magen, runt hjärtat och ut i båda benen var det varmt.

Jag skrattade högt för mig själv åt de svar som med sådan självklarhet nu hade bosatt sig i min kropp. Bara några minuter tidigare visste jag inte. Jag anade aldrig att det andetaget jag tog just då skulle landa så mjukt i min kropp. Kanske anade häxan på berget det.

Andetaget av dun sa till mig att ta ett steg tillbaka. Det finns andra som behöver den platsen du försöker ta bättre. Svaga trupper behöver förstärkning. Små hjärtan behöver ro.

Så nu blundar jag.

Andas.

Men jag sover inte.

Jag lyssnar efter små fotsteg som behöver mitt sällskap och öron som vill fyllas av svar.


Ett steg tillbaka,

men aldrig så nära.




onsdag 11 mars 2009

.och här var det öppet ser jag!

Klappeti-klappeti låter det när jag går bort mot toaletterna. Bakom lås och bom gör jag den invanda rörelsen mot byxornas gylf.

Men se där! Gylfen var redan öppen.

Vän av ordningen ställer sig naturligtvis genast frågan hur länge den har varit det....

Inte sen fikat väl?

Och hemska tanke! Tänk om gylfen var öppen när kollegan gav mig en kram. Det kunde ju ha slutat illa. Saker kunde ju ha slunkit in.

Är det sånt som går under betäckningen (höhö, smaka på det ordvalet) "olycksfall i arbetet"?


Nåja, jag är ialla fall i gott sällskap!

.min äckliga gamla matlåda

Hittade en gammal matlåda med en bit lasagne i kylskåpet. Herreguuuud så äckligt. Hade jag inte slängt den? När hade jag med mig den? Inte förra veckan ialla fall. Kanske veckan innan?

Bäst att slänga innan kollegorna börjar leta efter ruttna lik. Och bäst att ta ett djupt andetag när lasagneklumpen åker i soptunnan. Diskar ur plastlådan i kokande hett vatten. Blir en kompletterande tur i diskmaskinen när jag kommer hem. Urk så äckligt.

Sådärja, nu får min låda med fräsch sallad plats.

Lunch!

Kollega letar efter sin matlåda i kylskåpet.

Börjar ana oråd, gör man.

Hur såg lådan ut?

Oooops!

Inte var det väl lasagne i den?

Jasså det var det!

Alltså.

Du vet!

Jag råkade slänga din mat!

Jag trodde....

Ehh...

Jag dööör!

Förlåt!

Jag är så...alltså....förlåt!

Kan vi kanske glömma den här lilla historien?

Nehepp, inte det! Varför ser du så njutningsfullt hämdlysten ut?

Alltså, det var inte mening.....kan du förlå...




Du kan få halva min sallad!


tisdag 10 mars 2009

.säg inte att jag inte varnade dig

Plötsligt fanns sorg i mitt bröst. Från ingenstans kom den. Jag skruvade oroligt på mig för att den inte skulle få ett bra grepp. Men den nöp tag i mitt skinn och sade mig att där tänkte den sitta. Vare sig jag ville eller inte.

Sorg nyper inte särskilt hårt. Det svider mest. Men när omtanke dyker upp så känner sorg sig hotad och nyper i panik av all sin kraft. Själv motar jag undan omtanke för att inte tårarna som hårda nypor tvingar fram, opassande ska blöta ner mitt kontor, och förvånade kollegor på köpet.

Jag vet vad sorg tänker. Det du älskar har jag ställt utom räckhåll. Men du får lukta, säger sorg. Faktum är att du får använda alla dina sinnen, det är bara det att jag bestämmer när. Och får du smak för det goda så har du bara dig själv att skylla. Säg inte att jag inte varnade dig.


söndag 8 mars 2009

.en lockande tanke

Små tjejer som ligger i sängen och gallskriker kan man väl lika gärna hänga ut genom fönstret eller hur? Visst förstår grannarna att det är för barnets eget bästa? Visst kommer förbipasserade vuxna att nicka förstående upp mot köksfönstret där silhuetten av en mamma som sliter sitt hår avtecknas?

.en helt vanlig söndag

På en helt vanlig söndag låter jag Disney vara barnvakt så länge som det bara är möjligt. Men även det har sin begränsning. När jag hör dotterns snabba fötter så spänner jag magmusklerna för jag vet att det är precis där hon kommer att landa med sina sylvassa knän. Har jag inte ögonen öppna så tjatar hon antingen hål i det tunna skinnet eller så bänder hon upp dem. Har jag riktigt tur så fryser hon och vill värma sina kalla tår mot min kropp.

Frukosten är lång. Min tekopp tar aldrig slut. Dottern äter mindre än Paris Hilton.

Efter en tjockpannkakslunch så tar vi skogsvägen upp till museet. E ramlar i snön flera gånger. Med vilje. Jag springer bakom och jagar. Utställningarna är nervkittlande för en ljudrädd femåring. Det finns ingen logik i varifrån ljudet kommer. Omvärlden blir större. Men dansen är spännande att titta på, även om E hade önskat någon som sjöng också. Modern dans är gränsfall, även för en mamma som vansinnigt gärna vill förstå det konstiga som sägs vara så vackert.

Försöker betala för fikat med kortet. Det går inte. Vad är det för datum idag? 8:e, det måste tamigfan vara rekord. Blir till att stuva om mellan kontona igen. Mina miljoner poäng i FEK känns verkligen som om de kom till nytta.

Dottern hittar vänner och är plötsligt inte längre rädd för oväsen. Faktum är att all blyghet är försvunnen. Hon guidar tre pensionärer runt på museet, medan jag fyller på min tekopp än en gång.

Hemma igen tumlar maskinen tvätten och dottern tumlar runt med plastdjur i badet.

En helt vanlig söndag.

.fire in the house

Målet var en våningssäng.

Resultatet blev två bordslampor,

och världens snyggaste brandsläckare.
Fireinvent har stenkoll. Att rädda liv kan vara skitsnyggt.

lördag 7 mars 2009

.här och nu

Jag behöver inte vara på så många andra ställen än i snö som längtar efter våren. Jag behöver inte jaga minuter som inte är de som klockan visar. Jag behöver inte äta mat som kittlar min gom och håller min midja slank. Jag behöver inte fläta mina meningar i komplicerade mönster.

Jag är här och nu.

Tillsammans.

Hos dig.

fredag 6 mars 2009

.tandlöst inlägg

Femåringen har en lös framtand! För er kommer denna information att passera ganska obemärkt, men för mig! HON HAR EN FRAMTAND SOM MAN KAN VICKA PÅ!

Jag skrek rätt ut av förtjusning när jag såg hur tanden rörde på sig.

Min lilla, stora tjej.

.surt regn

"Mitt", säger han om det som inte kan ägas.


Och jag inser med ens att surt regn kommer att falla oavsett vad som händer - antingen med bitter eftersmak eller med segerns klibbiga sötma.


Vad händer när regnet dränkt mitt paraply och vattnet börjar fyllas på under mig?


torsdag 5 mars 2009

.hennes kropp är bara hennes

"Den här kroppen är bara din", säger jag och målar med handen framför henne. "Den har din mamma och pappa gett dig och du får bestämma vem som får röra vid den".

Jag hör övertydligheten i min röst och känner smärtan i tårar som jag krampaktigt håller tillbaka.

E bländar mig med ett leende. "Har jag fått den av er" frågar hon med en röst där tusen frågor gömmer sig.

"Ja", svarar jag och skjuter smärtan åt sidan för att låta hennes entusiasm skölja över mig.


Det blir tyst. Hennes blick vilar mot väggen, men inom henne letar intrycken nya ställen att resa till. Jag lutar mig mot henne och lägger min hand på hennes arm.

"Nej, mamma. Du får inte röra vid mig." Hon vänder sig förväntansfullt mot mig. Och förtjusningen över att hennes röst har sådan makt, får ögonen att tändas i ett blått skimmer.

Hon vill veta mer.

Jag fyller henne med information tills hon är mätt. Då lägger jag mina armar runt henne för att dra henne närmare mig.

"Nej, mamma. Jag vill inte att du tar på mig" Det fungerar fortfarande. Hennes kropp är bara hennes. Hon får bestämma.

Stora skimrande ögon vilar på mitt ansikte när hennes små händer stryker mig över kinderna.


"Jag älskar dig mamma", viskar hon.

tisdag 3 mars 2009

.tomma hot blir till verklighet

Om jag hade vetat vad som låg i kuvertet hade jag inte bugat för det. Nej, då hade jag låtit det ligga och med flit torkat av mig den smutsgråa snön som fastnat under skon på det vita pappret.

Kuvertets innehåll fick kroppen att gå i försvar. Tre, fyra ord var allt som behövdes för att skräcken skulle riva tag i magen och darrande händer skulle riva kuvertets innehåll itu. Jag blundade och hittade luft långt ner i magen. Lade bitarna intill varandra och svalde de ord som rann ner i min strupe likt taggtråd.


Tomma hot blir till verklighet.


.vänskap för evigheter

E räcker, men en svepande gest och högtidlig min över sin senaste skapelse från dagis, ett rosa och lila glittrande pärlhalsband.

"Vänskap för evigheter" säger hon och uppfordrar mig att namnge den man som jag ska gifta mig med.

.ett litet kastbyte

Hon med en självklar auktoritet (och som dessutom blir galet vacker på bild) ska få ännu en liten cool unge. Med bara en månad kvar börjar nattvila kännas mer och mer som ett avlägset begrepp. Hon vill byta ut en kvällstrött ingenjör mot en redan dygnsrubbad datanörd.

Ska vi byta grejjor med varann?

måndag 2 mars 2009

.högläsningsskräcken

Den rosa lilla bakelsen som bor hos mig varannan vecka väljer sagor på kvällen som ger hål i tänderna. Hon tvingar mig att läsa om Cotton Candy, Pinky Pie och Scootaloo. Om Törnrosa, Ariel och Rapuntzel.

Tills idag. Av alla rosa och sockersöta böcker som fanns på bokrean så valde hon en bok om Dinosaurier.

Jag vet inte, men lite ont i tänderna är trots allt avsevärt mycket bättre än en tunga som trasslat in sig mellan tänderna. Nu tvingar hon mig att läsa om Rhamphorhynchus, Archaeopteryx och Quetzalcoatlus.


.jag vill inte göra er avundsjuka!

Ok, jag vill göra er dödligt avundsjuka. Klart att jag vill det. Jag vill att ni ska skrika ut er svarta avundsjuka så att väggarna skakar. För ibland är det faktiskt så att jag har det bäst!




söndag 1 mars 2009

.bakom smekande ögonfransar

Jag lägger huvudet på sned och väntar.

Din blick är sänkt för att följa de virvlande tankarna som rusar i din kropp.

Men det är inte dina tankar jag väntar på.


Sakta lyfter du blicken och ser mig.

Jag håller andan.

Bakom smekande ögonfransar ser jag en spegelbild av mig som aldrig varit vackrare.

Du ler.


Snart är du tillbaka i tankarna igen.

Och jag lägger huvudet på sned och väntar.