LIVET OCH LITE TILL

torsdag 11 november 2010

...på annan ort

Jag befinner mig på annan ort. Vet inte hur länge jag kommer att vara där, men vill ni besöka mig så finns jag här: http://personlighet.wordpress.com/

onsdag 4 augusti 2010

.bloggstopp


Bloggen har stannat. Jag känner det tydligt. Jag som alltid haft för mycket att skriva om, hittar inte ord som räcker till ett endaste litet inlägg längre. De inlägg som ändå hamnar här har jag tvingat fram. Det gör ont i mig, och jag antar att läsningen inte är njutbar heller.


Men jag vet inte om jag kommit till en hållplats eller slutstationen. Så jag låter bloggen ligga medan jag känner efter.


måndag 2 augusti 2010

.bara bröst

Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.


Allt var i sin ordning. Bra vikt. Fin färg. Rund och fin överallt.

Och pojken med.

För ursäkta mig, de där brösten jag pratade om tidigare behöver inte bara ett eget landskap - utan även en egen president.

Och BHn som jag hittade i badrummet var som två finlandsfärjor.


söndag 1 augusti 2010

.ett är(r) för mycket!

Det blöder. Min E har ett djupt sår i pannan och håller en näsduk mot såret medan jag kör så fort det går att köra, med ett par knän som håller på att lossna från kroppen av skakningarna, och på vägar jag aldrig åkt förut. Jag är så rädd att vettet lämnat mig.


Men hon är lugn. Och klok.

Mamma, varför skrattar du?

Eh, alltså. Hehehe.

Det här är ju inte ett dugg roligt.

Nej. Jag vet inte. Jag har panik. Såklart att det inte är något att skratta åt.

Det blir tyst. Länge.

Sen tittar hon på näsduken och jag bleknar. Rädd att hon ska få panik. Det får hon inte. Hon byter till en ren näsduk och lägger tillbaka världens sötaste lilla hand på såret.

Två timmar senare, och genom natten, kör jag med en tejpad och limmad sexårig mot lägergården igen, överens om att det var ett äventyr. Och överens om att djupare sår än så här är inte tillåtet.

Och själva såret pratar vi inte om. Då får jag ilningar i tårna och hon får ont i magen.

måndag 26 juli 2010

.stor och liten väger inte samma

Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.

Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.

söndag 25 juli 2010

.tjejer som skrämmer killar.

Ni vet hur man försöker framställa sig själv så bra som man bara kan. Glöm det! Särskilt om du är tjej och har kunskaper i något "typiskt manligt" område.


Tänker på den där kvinnan som hade coolare bil än chaufförens nyinköpta BMW och tjänade stora slantar på trav. Ingen av killarna på festen gillade henne. De skyllde på att hennes mage inte var platt som en pannkaka. Alltså dagen efter. Mycket bättre att framställa sig själva som pinsamt ytliga än visa sig osäkra. Mycket...hm...bättre?!
Själv hypnotiserades jag fullständigt av denna självsäkra kvinna. Och eftersom männen i lokalen försvann under bordet när hon skämtade om sin hästs jättekuk så var det fritt fram för mig att stöta på henne. Dessvärre nappade hon aldrig... :(

Och häromkvällen avslöjade en av mina systrar att hon slutade berätta att hon var civilingenjör när hon raggade på krogen. Ingen nappade. Istället var hon och hennes kollegor förskollärare, hårfrisörskor och städtanter. Och plötsligt var de oemotståndliga.

Alltid en tröst för en smart singelkvinna. Du skrämmer killarna!


.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

lördag 24 juli 2010

.baken är bak

Ute och åker så kan man ge sig fan på att det är en man som susar ikapp med brottslig hastighet och försöker parkera sin bil i baksätet på min.

Och ute på krogen är det givetvis också män som försöker köra in något i mitt garage därbak när jag ligger steget före i kön.

Jag kan inte påminna mig någon opassande bakdelskontakt med någon kvinna någonsin.

Det gäller att snappa upp den lilla detaljen att en bak bara är en förlängning av fram, inte början till nåt nytt.

Bak-om mig tack.

torsdag 22 juli 2010

.modellmamman

Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.


Alltså, säger hon och fnittrar, jag är lite nervös.

Men ansiktet blir snabbt klart. Armarna är värre. Hon måste justera dem i efterhand för att det ska bli porträttlikt. Min vänsterarm ska helst nå ner på knäet. Sen rycker hon undan en bok som ligger på soffan så att inte den också hamnar i bild.

Jag visste inte att jag var så här bra på att rita, kommenterar hon när målningen är klar.

Och ja, jag har aldrig varit vackrare!

.badrumsbråket


"Men vad håller du på med", skriker jag så det ekar i badrummet.


Och får mycket riktigt ett "men vad håller DU på med", till svar.

Två stora arga blå ögon stirrar på mig och två minst lika arga händer sprutar ner mina byxor med duschmunstycket.

Tystnaden är isande medan jag tänker ut en gruvlig hämnd. Resten av kvällen på sitt rum? Beslagta hennes senaste mjukdjursälskling? Eller kompisförbud i dagarna tre?

En mjuk röst smälter isen.

Mamma, förlåt för det jag gjorde.

För att jag bråkade så.

Jag fiskar upp henne ur badet och sätter henne drypande våt i mitt knä. Byxorna kan man vrida ur, men mitt hjärta är ännu mer fuktigt. Och hon låter mig hålla om henne i en evighet.

.det stora TV-tittartestet!

Hon är lite krasslig den lilla. Så jag tänker att jag ska låta henne sitta framför TVn så länge hon vill idag. Passa på att testa var gränsen går.


Nu vet jag. Sex timmar är svaret.

onsdag 21 juli 2010

.om behov att rangordna

Jag har aldrig ansträngt mig för att göra någon skillnad mellan den ena fd fången och den andre. Hopplösa fall hela högen. Och osympatiska människor. Som bara kostar mig (=samhället) pengar.


Men så ryckte jag till när en fd fånge var noga med att prata om vilka brott han dömts för. Det fanns tydligen en väldigt stor skillnad. Och en vilja att inte vara fullt så hemsk som personen i cellen intill.

Och jag tänker att är man mer fokuserad på var på skalan man hamnar, än att acceptera att man faktiskt varit så korkad att man begått flera brott - ja, då har man en bit kvar att gå från hopplös till hoppfull.

Man kan byta ut "brott" mot "otrohet" också. Råkar man i diskussion med någon som vill definiera graden av otrohet så är det bara att slå dövörat till. Eller "alkoholintag". Öh, jag drack bara ett par glas, jag måste ha ätit för lite innan....



.chipstokan

Den lilla handen åker upp och ner i chipspåsen i en enda lång rörelse tills hela påsen är slut. Hon är fullständigt galen i chips. Dill och gräslök.


Hennes kompis fick också en liten påse. Men hon har bara tagit fem skivor.

Och det vill hon visa för mammorna. Bara fem små chipsbitar. Men i samma ögonblick som hon tittar ner i påsen så hörs ett vrål. VRÅÅÅÅL!!

Min dotter har av bara farten ätit upp kompisens påse också. I en enda lång svepande rörelse.

Jamenalltså, är man chipsgalning så är man.

måndag 19 juli 2010

.fyrtiofem snabba minuter

Fyrtiofem minuter innan jag ska vara någon annanstans. Då hinner jag tvärröja, skvätta vatten på blommorna och göra något anständigt med håret. Dotterns rum lämnar jag. Hon har ärvt sin mors (bristande) ordningssinne. Golvet är ett färggrant lapptäcke. Sängen en skådeplats för plastdockorna. Skrivbordet en papperskorg.


Hittar en optimistisk kondom i en handväska som ligger slängd i hallen. Den har tydligen inte informerats om att här knullas det inte. Nästa gång det stoppas in förväntningar i mitt hål så ska jag ha garanti på att även mina förväntningar uppfylls. Och den kondomen kommer att vara uttorkad vid det laget. Lika bra att slänga på en gång.

Gav förresten hela mitt kondomförråd (har man varit på pridefestivalen så får man nävarna fulla) till en kompis. Lycka till, sa jag och klappade henne på axeln.

.pappasaknad och mammasmärta

Det gör ont att titta på henne. Hon har lagt hela sin saknad i det där vackra lilla ansiktet och det är inte mig hon tänker på. Det är pappa.


Och jag kan inte annat än att ge henne det där som hon mest av allt vill ha. Även om det innebär att jag själv blir helt utan. Så vi pratar länge om hur bra den där pappan är. Att lillasyster är den finaste bebis som finns. Och vad mysigt de ska ha det när hon kommer hem. Och när han möter henne i dörren så låser hon armarna runt hans hals och låter honom gömma ansiktet i sina mjuka blonda vågor.

Det är pappa som gäller nu. Där finns tydligen ingen anledning att gnälla sig igenom en hel dag. Och där behöver man inte svinga näven mot dum vuxen som ska bestämma allt.

Så jag biter ihop.

Ger E utrymme att älska sin pappa så mycket hon bara orkar.

Och låter pappan tro att han är den mest förträffliga föräldern.

För alla mina önskningar bor i hennes hoppiga ben och skrattande ögon. Jag gör vad som helst för att hon ska växa upp till en stark, trygg och modig kvinna. Och jag håller mitt bagage så långt ifrån henne som jag bara kan. Den skiten ska hon inte behöva bära.

Hon är min dotter,

men inte en del av mig.

söndag 18 juli 2010

.min mor som inte är en matmor

Mamma. Bra på många sätt. Lite sämre på andra.

Matlagningen tillhör riskområderna. När jag kom in i köket i eftermiddags så misshandlade hon en potatissallad. Jag gled ljudlöst fram och tog byttan ifrån henne. Räddas det som räddas kan (och hörde jag henne inte dra en lättnandes suck?).

Hennes make är snäppet värre. Han har två rätter på sin repertoar. Kyckling med messmörssås. Och lax med messmörssås. Tur i oturen att mor är vegeterian. Hon steker på en morotsbiff. Som gudskelov inte hamnar i messmörssåsen.

Som uppfostringsmetod har matkatastroferna varit mycket framgångsrika. Alla barnen är lysande kockar. Gör gott godare. Och ännu fler såser. Riktiga finsmakare. Vägen till mannens...öh, jag menar syskonens...hjärta går via magen. Till en syster vallfärdar vi för matens skull. Hon tramsar på något om skinnbrallor, men vi andra vet att det var hans talang med sleven som fick henne på fall.

lördag 17 juli 2010

.uppmärksamhetstorsk

Mammas lilla solstråle är kidnappad. Ringde nyss och läste mellan raderna att jag inte alls behövde skynda mig tillbaka. Och liten ville inte ens prata med mig.


Mormor passar tydligen på. I frånvaro av mamma så är mormor världsklass. Och uppmärksamheten från pepparkakskinderna kan man bli hög på.

Så jag kan inte klandra henne.

Åker ner på stan och fikar med ett par bröst istället.

(ja, vännens gravidbröst är så stora att de behöver ett eget landskap)


.kropp popp i topp topp

Ja, jag småsjunger. Jag har ju kommit på värsta grejen (grymma tjejen).


Kropp popp i topp topp!

Min insikt handlar om min kroppsmedvetenhet. Och ni som är less på att jag tjatar om det kan lägga på redan nu. Jag kan liksom inte hjälpa att jag är skadad. Uppfostran. Samhällets krav. Gener. Det är bara att ta en lapp ur mössan!

Efter hårt och fokuserat tankearbete så har jag alltså kommit fram till att jag faktiskt gillar min kropp. Det är rätt stark på sina ställen. En handfull bröst. Mage som inte avslöjar barnafödande. Lång hals. Alltså på det hela taget en rätt bra (och snygg) kropp.

Men vad är det då som stör?

Jo, det gamla vanliga. Jag letar godkännande i andras ögon. Ungefär som när man var fjortis och kompisgänget skulle godkänna en kille. Eller när man var 28 och inte visste om vin var gott eller inte. Och när man som 35-åring tvingar kollegor att lusläsa texter man författat.

Och när jag tänkt klart så blir det hur fånigt som helst. Tänk att jag låter personer som jag inte respekterar det minsta bedöma om min kropp duger eller inte. Det finns ingen ursäkt hur korkat jag tänkte där. Som om jag skulle rådfråga en ytligt bekant om jag tycker det är kul att dansa eller inte. Och dubbelkolla med grannen och jag ska ta de svarta skorna eller de bruna till affären.

Smaken är som baken. Och gillar de inte min bak så kan de väl titta åt nåt annat håll!

.(nära?)släktskvallret

Jaaa, säger han och tittar på mig med fnitter i mungipan, den dörren går båda vägar.


För han får tydligen höra om mig med, trots att vi bara träffats en gång på våra föräldrars bröllop (han var tvungen att ställa sig mitt framför mig för att jag skulle känna igen honom - och inte ens då fattade jag. Det var först när han avslöjade vems son han var som jag kunde säga "aha"). Men det är inte bara vi två, utan alla barn, även på den mest torra grenen på släktträdet, som informeras om blandade fritidsintressen, krånglande fordon, relationsstatus och barns språkutveckling.

Men jag antar att de kommit till den åldern då man antingen pratar om sina barns liv eller sina egna krämpor. Och ska jag vara ärlig så är (nära?)släktskvallret att föredra.

fredag 16 juli 2010

.dansa med dig själv du!

Man kan inte annat än le. Hur självcentrerad kan man vara, utan att det är brottsligt? Återigen står jag där och blir fullständigt ignorerad. Trots att han kröp nära bara några timmar tidigare.


Då hade han ögonen på mig.

Sen hade han aldrig ögonen på mig.

Men det är klart. Jag har ingen lust att vifta med palmer där han går. Och ställa mig på alla fyra så att han kan klättra upp och få bättre utsikt. Nej, vill han åma sig i rampljuset så gör han det bäst utan mig. Jag är inte så bra på att umgås med egocentriska personer.

Så tack för dansen som aldrig blev av.

onsdag 14 juli 2010

.strandstripparen

Så står man där i underkläderna och försöker se helt avspänd ut. Det gör man inte. Inför totala främlingar kan jag strippa. I sällskap med vänner kan jag låta plaggen falla. Men de där halvbekantingarna. De som man ser på affären tillsammans med någon annan man känner. Föräldrar till barn man vet vilka de är.


Man vill liksom sticka fram handen.

Hej, det är jag som ska skymma er havsutsikt för ett ögonblick medan jag, så osynligt som möjligt, ormar mig ur plaggen och blottar min 35-årskropp. Alltså den med vita ränder på låren, fluff runt höfterna och med områden av hår som rakhyveln missat. Tänkte bara att jag skulle presentera mig först. Hej!

Men när modet sjunker. När alla andra mammor ser ut som Hollywood. Då viskar jag till mig själv att jag kan springa mycket längre. Mycket längre än plattbrösten som bantar sig igenom livet. Och vips känner jag mig mycket bättre.

.när vi nästan drunknade

Ja, det var väldigt nära att vi åkte ner i havet idag. En gång på vägen dit. Och ännu mer på vägen tillbaka.

Vi skulle köra ut från kajkanten och ställa oss på en flytande bakplåt. Med min nya bil. Fett svårt att få foten att lyda det kommandot.

Och bakplåten har en lös del längst fram som gör att man lättare kan rulla ner i vattnet. Jag drog åt handbromsen ännu mer. Typ mest.

Den sladdriga lösa delen ska man sedan köra på.

Klonk.

Gnissel.

Skrammel.

Det var mitt hjärta som lät klonk här det slog i gommen på vägen upp till (och förbi) halsgropen.





måndag 12 juli 2010

.mannen som försvann?

Ja, nu har jag ialla fall fått ett livstecken, tänker jag när jag trycks bort. För sms får man inte heller svar på. Jag oroar mig lite försiktigt.


Inte ett avtryck sedan i torsdags, så jag har börjat fråga. Nej, ingen har hört något.

Det är svårt det där. Personen i fråga delar inte liv med någon. Och familjen är avlägsen. Så jag vet inte vem som skulle märka om han försvann. Är det jag som är hans vän?

Själv tänker jag rätt ofta på det. Hur länge skulle jag bli liggande på badrumsgolvet innan någon saknade mig? Granntanten låg två dygn. Det finns människor som legat döda i månader.

För lite otäckt är det, att man inte har någon som alltid försäkrar sig om att man finns. Varannan vecka kan jag vara död i en vecka. I teorin alltså. Och i alla otäcka fantasier.

.säng, säng, säng, sova, sova, sova

Mitt långbenta tjatbarn har två ständigt återkommande önskningar som tycks slita hjärtat ur kroppen på henne när jag säger "nej".

Den första handlar om att se på film. Det är det första hon påpekar när hon kliver över tröskeln (och ja, jag inser såklart att jag måste säga "nej" oftare än jag säger "ja" för att bli av med det tjatet)

Den andra önskningen handlar om att sova i min säng. Min säng är himmelriket på jorden. Disney World och Legoland i ett. Och alla sorters chips. Min säng har magnetisk dragningskraft för där hamnar de flesta lekarna. De mest klingande skratten. Och hennes nybadade kropp.

Själv kan jag inte minnas att mina föräldrars säng hade någon dragningskraft överhuvudtaget (att tänka på den nu gör att jag tappar aptiten, men jag försöker ta på mig glasögonen jag hade när jag var liten). Minns att det var bra att ligga och läsa i för att solen landade på överkastet. Men det är allt.

Och när jag tänker efter så inser jag varför min E är så trollbunden. Jag har sprängfyllt sängen med positiva minnen. När hon fortfarande rymdes på en arm så var det där vi lekte, och faktiskt fortfarande gör. Den som alltid lagt tvåldoftande nakenfis i min säng, är jag. Det är under täcket som vi legat och småpratat om vad som hänt och vad vi har kvar att göra. Det är bland kuddar och dun som vi haft svettiga brottningsmatcher.

Nu ska jag krypa ner intill snusmummriken, för jag klarade inte av att säga "nej" i kväll heller.




söndag 11 juli 2010

.lektion tolv - kämpa inte!

Jag träffar bara fel tjejer, suckar han och syftar på tjugoåringarna som tråkar ut honom och de gifta kvinnorna utom räckhåll.


Men, säger jag och kan knappt tro att orden kommer från min mun, det är nog inte tjejerna det är fel på. Det är nog du som letar på fel ställe för att du är för rädd för att träffa någon på riktigt.

Han nickar nästan osynligt och markerar att han inte vill prata mer om det.

Själv har jag kommit fram till lektion tolv, den som handlar om att inte kämpa så förbannat. Normala killar regerar normalt på normala frågor. Får man en konstig respons så ska man nog inte stanna kvar och vänta på en ny. Eller ännu värre, tjata sig till rätt reaktion.

Vad håller ni på att lära er?

.kroppslig åtrå och förnuftets dumhet

Jag känner mig hur löjlig som helst. Jag känner ju inte ens karl'n men ändå kan jag inte få nog av honom. Missförstå mig rätt, det är inte förnuftet som styr utan den där djuriska suget, allt det där som finns innanför skinnet och som tar kontrollen över mina reaktioner.


Begriper ni vilken viljestyrka som krävs för att inte låta fingertopparna följa konturerna på hans fantastiska kropp?! Fattar ni hur mycket jag måste spänna mig för att inte lägga kinden mot bröstet, armarna runt kroppen och aldrig mer släppa taget? Eller den där blicken som jag tydligen går omkring och bär på, varför ska den sluka hans ögon som om den inte fått mat på flera veckor? Och fråga mig inte hur många fåniga leenden jag gjort av med! Please don't.

Jag biter ihop så käkarna vitnar. Men den där sucken av åtrå som smet ur min mun när jag fångade mig mitt i en virvlande dans, den lyckades jag inte hindra.


Men alltså! Stopp och belägg nu lilla kroppen så att logiken, förnuftet och rimligheten hinner ikapp! Män vi knappt känner vet vi ju inte om vi tycker om. Var det inte det vi konstaterade? Eller hur?!

lördag 10 juli 2010

.att välja krog

Man vet att man hittat ett bra ställe om det finns en lekplats på bevakningsbart avstånd. Att maten var ljuvlig, vännerna roliga och drycken berusande är sekundärt när man går på krogen med en sexåring.


fredag 9 juli 2010

.födelsedagsgrubblerier

Den är redan här, den där dagen när jag blir ett år äldre. Vips låter det och man märker inte av det, ens om man anstränger sig det mesta man kan.

Helst skulle jag vilja sätta mig bekvämt i fåtöljen och konstatera att mitt liv är precis där jag vill att det ska vara. Där jag drömde för fem-tio år sedan att det skulle vara. Det mina barnsligaste fantasier kvittrat om.

Men såklart kommer jag inte ihåg ett smack. Av drömmar. Om förhoppningar. Från svindlade tankar.

Och fylla år är inte så jäkla roligt när man någonstans har en känsla av att man borde ha mer av allt. Mer kärlek, större bostad, bättre jobb, finare man (öh, i mitt fall kanske jag ska börja med en man) och fler barn.

De där förbannade, vidriga, avskyvärda avundsjuka blickarna som jag lägger här och var får fäste en kväll som denna. En helt vanligt sommarnatt, men som betyder ett år till för mig.

Ett år till av vad?

Tja, jag vet inte.

Ibland kan jag vara bubblande stolt över den resa jag gjort, den människa jag hittat under detta år. Så mycket starkare. Så mycket mer sann - mot mig själv. Och jag låter människor tycka om mig, inte alla, men några få, och det är för mig en nyhet. (Och när jag säger "mig" så menar jag inte bilden av mig utan den som är jag med skit under naglarna, trötta tankar och sarkastiska kommentarer. Ni vet - den osminkade versionen av mig. Brrr.)

Men resan har kostat otroligt mycket. Jag har tappat en identitet som jag i 34 år klamrat mig fast vid. Min bekantskapskrets har justerats, dvs förminskats. Jag har aldrig varit längre ifrån en relation än jag är nu (men samtidigt aldrig så nära...men det är ett helt annat ämne). Jag är inte på långa vägar lika glad och inte alls sugen på att resa land och rike i jakt på äventyr längre.

Lever alla andra sin dröm?

Skulle inte tro det. (och varför envisas jag med att bry mig?!?!)

Men är mitt liv tillräckligt nära där jag vill vara?

Tja, jag vet inte.


Om inte så är det väl bara jag som kan ordna till det, eller hur?! (=väldigt jobbig insikt)

Så grattis på födelsedagen!

I present får jag ett helt år till som jag, och bara jag, måste ta ansvar för! (=ingen chans att någon annan läser den där ap-tråkiga instruktionen till mobilen)

Öh, tack?!

torsdag 8 juli 2010

.kicksökeri

Ja, shopping är en slags drog som jag är beroende av. Jag behöver inte många argument för att belöna mig själv med de där randiga leggings som skulle bli så snygga ihop med.... Eller den där doften som jag inte har, men faktiskt förtjänar för det var ju eeevigheter sen jag köpte en parfym senast. Och hellre en ny bil med metalliclack och pigga hästar, än laga den gamla.

Och blogga är samma sak. Shit vilket rus i kroppen när jag får till en riktigt bra formulering! En sån jag upprepar för mig själv flera gånger i huvudet och ler sådär väldigt självgott åt.

Eller ett skämt som ramlar ut över fikabordet och får alla att gap-flabba och spruta skorpsmulor över bordsgrannen.

En perfekt dans! När danspartnern suckar av belåtenhet i örat som ligger farligt nära. Ruset når ner i tårna och upp till hårfästet!

Men.

Snabba kickar.

Korta kickar.

När jag tänker efter så finns det bara en drog som räcker, och räcker, och räcker. Hon heter E och får mitt blod att koka, mitt hjärta att smälta och mina ögon att tåras. Hon påverkar mig mer än någon drog skulle kunna göra. Inklusive topparna och dalarna.

Min dotter.

Evighetslång kick.

onsdag 7 juli 2010

.lönen som försvann

Och vips är lönen borta igen. Hur är det möjligt? Hur är det fysiskt möjligt, tänker jag och loggar in på banken. Ögnar igenom kontoutdraget efter stora siffror, men hittar till min förvåning inga. Var är spåren efter den där internetbedragaren som försörjer en hel familj med hjälp av mig?


Tittar mer noggrant och hittar skoavtryck, en handväska, en latte, några portioner sushi, ett par danser, åh titta - ett krogbesök också, mat, tre filmer för hundra, svensson-vin, impulsköpt klänning, sparkontona som skyndar sig att ta det de behöver innan jag hinner reagera, två stora glassar, en becksvart kaka choklad, och gud vet allt.

Suck.

Små saker kostar också.

Fan.

Att jag aldrig lär mig!

.en annan uppfostringsmetod

Det bästa med sommaren är att man träffar så många nya intressanta människor. Människor som ger spännande infallsvinklar, bjuder på ett hav av inspiration och öppnar dörrar man inte visste fanns.


Nyss fick jag till exempel tacksamt ta del av en helt ny uppfostringsmetod. Den gick ut på att skrika hotelser, med nasal röst, om låsta dörrar och samtidigt dra barnet i ena benet. För att metoden ska fungera så måste man ignorera alla höjda ögonbryn och de impulser andra människor känner att springa fram och hindra spektaklet.

Jag lovar att lämna rapport om resultatet så fort jag testat detta på min E.

.snabbkurs i vin

Så här inför sommaren så kanske ett litet vintips skulle kunna passa? Jag som är lite kunnig när det gäller vin, har några tips som jag tänkte dela med mig av.


Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner:
Lättast skiljer man dessa båda vintyper från varandra om man skvalpar ut en skvätt på en vit bordsduk. Det vin, som lämnar en lila fläck efter sig, är ett rödvin. Riktiga kännare kan på bara smaken avgöra om vinet är vitt eller rött. Vita vinerna smakar i regel ättika medan röda smakar stämpelfärg. Man kan alltså genom att suga på en vanlig kontorsstämpel och sedan jämföra smaken med ett vin, konstatera om detta är rött eller inte.

Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin,medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött vin.

Portvin är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen.

När man serverar torra viner bör man se till att det inte är tvärdrag eller att någon av gästerna råkar nysa, ty i sådana fall dammar vinet omkring i lägenheten. När man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en dammsugare i beredskap.

Om man själv ska bära hem sina flaskor från systembolaget gör man klokt i Att köpa ett lättvin, så man inte får för mycket att kånka på.

Till vilt bör man välja något vildvin, medan man till grillat och annat vidbränt kött serverar brännvin. Renstek sköljer man ner med renat.

Saker som är svåra att säga när du druckit för mycket vin:
  • Oöverträffat
  • Innovativt
  • Preliminärt
  • Kvastskaft
Saker som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:
  • Västkustiskt
  • Konstitutionerad
  • Substantiellt
  • Tillvägagångssätt
Saker som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit alldeles för mycket
vin:
  • Tack, men jag vill inte ha sex.
  • Nej, ingen mer sprit för min del.
  • Ledsen, du är inte riktigt min typ.

Lycka till med vindrickandet i sommar!

måndag 5 juli 2010

.tårfylld packning

Hon hade packat lätt. En påse med lite kläder och ett par finskor. Och väldigt många tårar.


Av anledningar jag inte förstår, kommer de där tårarna. Ansiktet förvrids till smärta, fastän inget särskilt hänt. Jag ser inga öppna sår. Inga bortsprungna kattungar. Och i den skakande kroppen finns inte heller orden som kan förklara för frågvis mamma.

Men lika snabbt har de torkat igen. Och bakom ridån av tårar bor skratt och benskutt. Och miljoner små bevis på att hon älskar mig.

lördag 3 juli 2010

.blossande röd - igen

Alltså, herregud vilka långa ben jag får i den här klänningen, utbrister jag och sträcker lite extra med foten så att jag nuddar med tåspetsarna i grannens kök.


Mitt i en pose av självgodhet noterar jag i ögonvrån hur publiken vrider sig av skratt. Mellan skrattattackerna lyckas hon frusta ur sig att jag borde nog ha strumpbyxor på mig.

Hela baksidan av mina ben lyster i starkt rött. Som om jag råkat grilla benen i grannens ugn.

Men jag har redan strumpbyxor på mig, piper jag ynkligt.

Hon slutar nästan aldrig skratta.

fredag 2 juli 2010

.freudianskt, eller?!

Mannen som sveper mig över golvet är ljuvlig att titta på och ännu härligare att ta i. Och gott luktar han. Särskilt om man lägger näsan väldigt nära halsen, vilket jag givetvis gör. Och så försöker jag småprata lite. Ämnet glider, inte helt otippat, in på dans. Han hänvisar till att han övat för lite. Så jag förslår att han ska öva lite mer - i sovrummet!


Han hör min felsägning och skrattar högt.

Ja, alltså.

Sen bestämmer jag mig för att inte säga så mycket mer.

onsdag 30 juni 2010

.den andra kilometern

Man kan lätt får för sig att det är de sista kilometrarna som kräver den största viljestyrkan. Men så lätt ordnat är inte livet. Hur kunde ni få för er det? Nej, mina damer och herrar, det är kilometer nummer två som får fötterna att vända på sig för att gå hemåt igen, ögonen att lämna huvudet och stirra nedlåtande på den dumskalle som plågar sig själv helt frivilligt och tankarna att lägga sig i soffan.

Jag har ingen logisk förklaring till detta fenomen. För så fort tjurskallen har dragit hela lasset till kilometermarkering nummer tre, så galopperar kroppen genast betydligt lättare. Faktum är att jag skulle kunna springa hur långt som helst bara jag slapp den andra kilometern.

Förklaring emottages tacksamt.


Här kan man tydligt se att denna man är på den berömda andra kilometern.

.ni behöver en ny hemsida

Ja, det var så mailet började. Någon som drev ett litet företag tyckte att vår hemsida behövde en uppfräschning under 2010. Jag skrattade rakt ut. Vi la upp vår nya hemsida för en månad sedan. Jag har inte ens hunnit skrapa bort den skyddande plasten.


Så det sa jag.

Då kontrade han med att han tittat på vår GAMLA hemsida och inte noterat att vi bytt.

Om man missat den informationen är man blind. Det finns inte mycket mer information på den sidan än just det. Så mest troligt har man inte besvärat sig med att titta.

Så det sa jag.

Då blev han sur, för han kunde ju inte be om ursäkt för att han hade gjort en dundertabbe.

tisdag 29 juni 2010

.cykelhjälmsvuxen

Har du hjälm, frågar hon som borde känna mig bättre?

Den dagen jag inte har det kommer jag att råka svälja en geting och hosta så att kontrollen över styret försvinner ner i ett dike där en katt väljer att vässa klorna i mitt ansikte som aldrig mer kommer att kunna lagas på grund av farligt virus i såren som sätter sjukhuset i panik och mig i karantän där jag tappar min framtid för att någon blandat ihop min legitimation med någon annans så alla tror att jag är död.

Ja, jag har hjälm, svarar jag kort.




måndag 28 juni 2010

.städpatrullen utan städvagn

Med ett dammsugarmunnstycke som knappt täcker hålet känns det lite gruvsamt att jobba sig igenom 83 kvartat. Och inte känner jag mig särskilt mycket mer motiverad efter två rader choklad. Kanske det behövs en rad till....

.soltorka

Kusinen frestar med grill-jag-menar-sololja. Kluck, kluck, kluck fyller jag näven med kärring-jag-menar-sommardoft. Och när mina ben girigt suger upp vätskan, likt en tonåring på festival, så tystnar hennes förtvivlade rop. Oj, fan rinner det ur hennes mun.


Visa mig ett ben som är mer torrt än mitt!

Era torrbollar!!!

.bävergnag som tävlingsgren

Konstiga saker pågår i mellannorrland. Bergsmassiv reser sig sakta ut havet, det glufsas surströmming och stora släktkamper avgörs med bävergnag.

Mitt lag dominerade i grenen kast med bävergnag. Hemligheten var att hitta en pjäs som vägde bra i handen och från timmer som fällts förra säsongen.

söndag 27 juni 2010

.midsommargott och gått-åt-helvete

När man inte har egen stuga får man utnyttja andras, tänker jag och svänger in till min mosters stuga för femtioelfte gången i rad. Det mest anmärkningsvärda är kylskåpet utan botten. Definitivt värt en omväg för att besöka denna sevärdighet. Ur detta skåp fiskar cirkusartisten upp den enda läckra anrättningen efter den andra. Det spelar ingen roll hur många stolar vi skjuter in runt bordet, tåget med vagnar fyllda till bredden av grillade ostbitar, färgglada röror och doftande grytor tar aldrig slut.


Festligheterna rymde bara ett nederlag. Nämligen min missbedömning av vägs sträckning. Tunga löpsteg tog mig längs den asfalterade vägen, in på grusvägen som efter några kilometer fick en grässträng i mitten. Vidare till kostig som slingrade sig i dalgången för att slutligen nå sin "dead end". Havet.

Havet!

Jag var inte på humör att krångla mig den djävulusiskt långa vägen tillbaka så jag tog sjövägen. Eller snarare strandpromenaden. Och vad som i huvudet lät som en bra idé hos undertecknad, visade sig, i vanlig ordning, vara rena katastrofen. Uppskattningsvis tretusen oändligt dryga metrar över hala klippor, genom taggiga buskar och med ben tunga som vindpinade timmerstockar innan jag landade i storstugan igen. En timme och fyrtiofem minuter efter avresa.

Fram åkte kartan och skratten. Jag var mer än lovligt galen. Och dessutom fanns det en väg, ca 200 meter längre in i skogen. En utan mossa som glider undan och fäller 34-årig kvinna raklång.

onsdag 23 juni 2010

.lillördan och tristessen

Ja, här sitter jag och sitter. På jobbet. Jamenvafasenskamangöradå?!?!? Kom inte och säg att jag inte försökt. Tre personer har tillfrågats, och lika många har vänligen, men bestämt, avtackat sig allt umgänge med mig ikväll.

Era tråkiga jävlar! Jag vill gå på lokal, dricka vin och lukta på snygga män som passerar.

Så istället sitter jag alltså här, i ett öde kontorslandskap, blänger på vattenglaset och luktar på mina egna fisar.




tisdag 22 juni 2010

.avslöjad?!

-Men vad jobbar du egentligen med på dagarna?


Frågan är formulerad som en klassisk fråga, men istället för att betona sista stavelsen på klassiskt frågemaner så är hela meningen som ett enda stort utropstecken.

Och ja, jag måste erkänna att jag själv ryggade till när jag såg "Anal..."





måndag 21 juni 2010

.bonuspåsen

Häromdagen när jag la en förmögenhet på burkar och flaskor med franska omöjliga etiketter så passade jag även på göra badrumsskåpet värdigt detta internationella sällskap. Radade upp dyrgriparna intill varandra så att hela familjen skulle möta mig, ansikte mot ansikte, när jag öppnade dörren.


Dagskassan slog nog rekord den dagen för expediten vräkte ner gratisprodukter i påsen för att jag inte skulle märka att kontokortet brann av överbelastning. Kroppslotioner, doftprover och nåt jag inte upptäckte förrän nu. En av gästerna hade smugglat med sin tvillingsyster. De var näst intill identiska, men med ett viktigt undantag. Ena systern var smyckad med en etikett som jag faktiskt kunde läsa. Den löd: Varuprov, ej till försäljning.

Bäst att bära tillbaka henne.

.hundens bästa vän

Den stora schäferhannen fäste blicken vid min vårbjörksblonda flicka. Han mindes henne. Visste hur mjukt hon klappade, hur förföriskt klar röst hon hade och framförallt - hur länge hon kunde kasta en boll. Han travade i förväg för att visa var leken skulle hållas, men han stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig att hon följde med.


Själv sprang hon skrattande bakom och skickade uppmuntrande kommentarer till jycken varje gång han sökte hennes uppmärksamhet. De hade inte ögon för någon annan.

Med sin lövtunna stämma viskade hon kommandon som uppfattades och verkställdes i ett ögonblick. Hela paketet av muskler darrade av förväntan när hon plockade upp bollen för att kasta. Och inte ens 100 korta kast in bland buskar och snår gjorde honom besviken. Han hade hittat världens bästa lekkompis.

Och med en hårman som fladdrade i vinden, strålade min dotter av uppmärksamheten.

söndag 20 juni 2010

.kungligt värre

Jo, vi försökte också hänga med i firandet igår. Bänkade oss framför TVn när det fortfarande bara pratades om hur det skulle bli. Vi torkade tårar, klappade händerna i förtjusning åt vackra klänningar och glittrande diadem och försökte att inte blanda ihop kungligheterna mer än de själva lyckats göra. Allt hänger ihop, som kommentatorerna upprepade så fort de kom åt.

Hela dagen försvann. Och nästen hela kvällen också. Men vid förrätten var vi tvungna att erkänna oss besegrade. Inte en minut till med rysch, pysch och kindpussar. Huvudet skrek av nåd. Så av åkte mysbyxor och huvtröjor. Pizzaresterna bars ut i köket. Och kroppen somnade av utmattning redan innan ögonen hunnit stängas.

Kungligt värre!



I var mans hem?




fredag 18 juni 2010

.kramar - mumsfillibabba

Tänk er en kram! En sån där sak som slingrar sig flera varv runt kroppen och lämnar avtryck som dröjer sig kvar långt efter att omfamningen släppt. En som flyttar omtanke, kärlek och värme mellan två kroppar.


Man bara måste älska kramar!

Mer kramar till folket!

.min superkropp

När jag klagar på min kropp är det för att jag har fått en släng av hemmablindhet. Det finns inget att klaga över egentligen - jag har en superkropp.


Jag behöver bara ge mig själv en spark i baken så börjar baken genast lyfta sig några centimeter. Vill jag bli starkare så behöver jag bara ta i. Och önskar jag bättre flås så springer jag lite längre nästa gång.

Nu kastar jag särskilt många beundrande blickar på det där partiet på kroppen där medaljongen ska ligga och vila. Om jag hade någon. Och om jag hade någon så skulle den ligga väldigt snyggt just där.

I går kväll tog jag min superkropp och mitt superego på dans.


Mest fick jag stå i ett hörn

och klappa mitt självförtroende på kinden

så att det inte skulle krypa tillbaka under den sten där jag senast hittade det.


Såja, såja superkroppen!

onsdag 16 juni 2010

.tärningen är kastad - klotet är rullat!

Nu är det klippt för pensionärerna i huskropparna runt min innergård. Boulebana ska anläggas inom kort. Jag kommer att knäcka deras knastertorra benpipor. Skratta högt i hörapparaterna. Och äta upp alla småkakorna själv.

The game is on!

Vinnarskallen har lurat in mig i startfållan och jag står frustande och väntar på startskottet.



.bilhandlarinnan

Min bil har tagit kontrollen över min andning. Ögonblicket jag vrider nyckeln tystnar jag. Och ungefär varannan gång så svarar bilen med samma kompakta tystnad. Då krävs det minst tre vänligt uppmuntrande ord för att startmotorn ska brumma förföriskt vackert igen.

Fast riktigt så nära gränsen till katastrof vill jag inte vara.

Jag behöver en ny bil.

Och ju mer jag tänker på det, desto viktigare är det att bilhandlaren är en kvinna. En bilhandlarinna.

Ska man förändra världen så kan man väl lika gärna börja under huven på en bil!

tisdag 15 juni 2010

.min gravida hustru

Idag åkte vi ner till Ikea, jag och min gravida fru. Eller, hon är inte min fru, och förmodligen inte särskilt typisk som hustru heller.


Men om det vore så att vi var gifta så hade de stereotypa könsrollerna blivit totalt utmobbade. De hade inte känt sig hemma någonstans. Förmodligen hade de knackat på hos grannen och frågat om det kunde få leka mamma-pappa-barn med dem istället.

Jag slängde en byrå över axeln efter en vända in i en affär. Och hängde ett par klackskor i fingret efter en annan.

Min fru - jagmenarvän - pressade turbon i bilen påvägen ner samtidigt som hon pratade med gulliga rösten till barnet i magen.

Faktum är att när jag tittade mig omkring så var vi nog det mest harmoniska och normala paret på hela området. Trots att vi har helt onormala och knasiga.

måndag 14 juni 2010

.8 848 meter över havet

Det sas så mycket otäcka saker på lunchen. Jag försökte värja mig, men hon bara pratade på. Såg inte hur illa jag grimaserade. Noterade inte hur ansiktet bleknade och försvann in i bakgrunden.

Sju timmar senare drog jag ner kepsen över ögonen och tvingade igång benen. Skavsåret på högra foten värkte upp längs benet och vinden försökte blåsa mig ut i havet.

På något sätt satt höfkulorna kvar hela vägen till mördarbacken.

MÖRDARBACKEN.

Omtalad i hela bygden för sin brutalitet.

Hatad.

Fruktad.

Men hej, vad det gick. Första delmålet noterade jag inte förrän jag passerat. Tramp-tramp-tramp. Andra milstolpen försvann lika snabbt. Galopp-galopp-galopp. Tredje markeringen kom oväntat fort. Ett "M" för möte. Fast mötte jag någon så fanns det ingen chans i världen att jag skulle hinna sett det, så snabb var jag.

Lyfter blicken och anar ett annat "M" uppe på krönet där luften är så tunn att allt blir blått. Jag har 8 848 meter bergsklättring kvar innan jag passerat delmål nummer tre. Stånk-stön-pust. Det svindlar för ögonen och jag får svårt att andas. Möjligen närmar jag mig målet, men det kan inte avgöras med blotta ögat. Host-frust-fnys.

Ramlar äntligen över toppen och rinner ner i målfållan av blotta förskräckelsen och med en kilometertid som var snäppet bättre än utmanarens.

Jag har en vinnarskalle ute till försäljning.

Till lägstbjudande!



.gasballongen mitt på kroppen

Nåt fick jag i mig. Något mystiskt som slank ner genom strupen och in i maggömman, och när det väl hade lagt sig till rätta - börja öka i storlek. Svälla. Krångla. Spränga.


Jag sträcker mig som jätten i sagan efter kniven, men tvekar.

Släpper ut lite där bak och gardinerna faller ner från sina hängen.

Öppnar munnen och ur strupen kommer ett ljud som får grannarna att börjar banka i väggen.

Överväger kniven igen.

söndag 13 juni 2010

.man ska inte agna med kjol

Jag har alltid agnat med massor av fladdrigt tyg för att få napp. Men vilken färg jag än väljer så nappar bara gammgäddorna och de som saknar intressanta rörelsemönster. I fredags fick jag klart för mig att de fiskar jag vill fånga bara hugger på stretchbyxor och tröjor som kan andas.


Så nästa fisketur tänker jag klä mig som en riktig fiskare.


.årets mest krystade slogan

Passerade det sovande samhället Nordmaling på min resa kors och tvärs i helgen. Och med händerna på ratten så måste ögonen vara vidöppna för att ta emot all information som svindlar förbi utanför fönstret.


Ibland vill man dock köra i diket för att slippa se.

"Vi vet vad vi är"
"Anti jante kommunen"

Jag är rätt nyfiken på vad de tror att de är.

Google berättar att de tidigare hade "centrum mellan städerna", men att byamötet inte tyckte det var "nå vidare" (däremot så tyckte de att det fanns gott om svampar och kantareller, så det är ju bra).

Andas inte ut än, kära läsare. De har haft flera krystade slogans i den där kommunen. När jag växte upp i trakterna så hade Nordmaling "ett speciellt klimat". Minns att en palm fanns med i marknadsföringen.



.sjönöd

Tillslut blev jag stilla igen. Men det var först när blicken vilade på hypnotiserande lågor och fötterna noggrant begravts under luggad pläd.


Men resan dit var lång. Den första båten skulle stanna där vågorna bråkade som mest och bränslefiltret skulle vägra att samarbeta. Sen skulle fiskargubbe, med ansikte fårigt som en nyplöjd åker, dyka upp och med ett rep sakta bogsera oss tillbaka till bryggan.

Sen skulle flytvästar grävas fram, kapell monteras ner i regnet och kvinnorna skulle stuvas in i fören på en annan båt.

Denna gång kom vi ända fram till avstängd brygga och den restaurang, som inte riktigt skakat av sig vinterpälsen än, där vi skulle beställa värmande drycker. Innan vi vände åter skulle jag betala stockholmspriser för norrlandsdrycker, önska att jag för ett ögonblick kunde göra en tidsresa till tiden då Kempes miniatyrsamhälle sjöd av liv och inte låta mig skrämmas av vaktmästaren som fortfarande gick i korridorerna i den gamla herrgården.

Jag skulle också tacka nej till uppdukade anrättningar av lax innan jag lade huvudet på armstödet i soffan framför den rogivande brasan.

.doggybag

Morgondagens lunchlåda är fixad. God mat får inte förfaras, så jag ropade efter en låda att stoppa resterna i när magen började pressa lungorna upp mot revbenknivarna. Förmodligen var jag väldigt pinsam när jag öste ner pasta med räkor i en plastbytta så att det stänkte hummersås över hela bordet.


Men eftersom jag inte tittade upp så kom jag mig inte för att rodna.

lördag 12 juni 2010

.husesyn och flyttkartonger märkta drömmar

Det konstateras att hus tittar man på med en tanke i bakhuvudet. En bomullslätt fråga om framtid. Är det här ett hus som rymmer min morgondag?

Hela dagen har jag kånkat flyttkartonger in till små stugor på bergknallar, stora vräkiga kåkar med stränder som räcker hela vägen ner till stranden och timrade idyller med flera hundra år gamla minnen.

Och nu sitter jag på loftet i en annan dröm, sneglar ut över viken och väntar på att abborren ska stekas.

onsdag 9 juni 2010

.i Kramlösa vill jag bo

Jag skyndar mig mot bilen för att slippa krama henne. Jag är ingen kramig typ. Verkligen inte. Finns det en öppning att fly så tar jag den. Låtsas inte om den förväntan om kroppskontakt som ligger i luften. Gräver i min handväska så att ingen ska tro att mina armar gömmer ett kramvilligt bröst.

En kram är ett avslut för mig. Ett "ta hand om dig, vi ses om två år igen".

Eller ett förspel.

Lyckligtvis stod jag på garageuppfarten i Kramlösa för där bor inga översvallande känsloyttringar. Hennes fötter pekade redan åt ett annat håll när jag började skramla med nycklarna.

Fast.

Det går såklart inte att nobba en tom famn och ögon som ber. För andras skull kramar jag gärna hårt och länge. Jag har tröstkramar som slingrar sig flera varv runt tårfyllda kroppar, kompiskramar med ryggdunk och björnkramar som nyper skratt ur små barn.

Men jag kramar sällan för min egen skull.

Sällan.

.smaken är som baken

Jag får mail med jämna mellanrum från man som för länge sedan passerat gränsen för intressant. Han refererar till mig som fröken. Och skriver "ni" istället för "du", fast inte särskilt konsekvent så jag blir bara förvirrad.


Så kom ett till svårtolkat meddelande. Flirtade han?

Det är inte min avsikt att bjuda er på någon dejt.

Nähä, tydligen inte. Men förvirringen kvarstår. Vilka fler pratar han om i svaret? Det enda jag kan tänka mig är mina skinkhalvor, för enligt andra vakna ögon så "råkade" hans blick nagla sig fast vid dem sist vi sågs.

tisdag 8 juni 2010

.en galnings leende

Jag har ett leende som köpt in sig på ett förstahandskontrakt i mitt ansikte. Bästa läget. Mitt i nyllet sitter det där och visar upp hela möblemanget i Stockholmsvitt.

Jag ler ofta.

Ibland jämt.

Men så såg jag min motsvarighet. En kvinna med ett ansikte delat i två halvor. Som löskokt ägg i en kopp. Hon såg...efterbliven ut. Lyset var tänt, men ingen var hemma.

Jag slutade le.

Och tänkte på alla gånger jag avfyrat ett leende utan någon som helst substans bakom. Bara en tillrättalagd grimas i ansiktet. En fasad för folket.




.sommaren förälskar mig

När varma vindar smeker min hud lyfter jag blicken och förälskar mig. I fler människor än jag kan hålla räkningen på!

Blicken dricker girigt hettan från blottad hud. Händerna sträcker sig för att fånga solglimtarna i de ögon jag möter. Och ur lungorna växer porlande skratt som fastnar på kroppar jag krockar med.

När blev alla så vackra?

Hur kommer det sig att jag inte kan sluta titta på mannen jag inte bestämt mig för om jag tycker om eller inte?

Finns det en anledning att jag nästan kysste han som bara kom i min väg?

Varför låter jag mina händer borra sig in i ryggslut och fantasierna slingra sig ner över rumpor också?


Kanske på sin plats att utfärda en varning?

Varning,

sommaren förälskar mig!

måndag 7 juni 2010

.etthundratjugosju kronor för ett oops

Lätt hänt att glömma flytta pengar mellan burkarna. Men trevliga Handelsbanken har tålamod och skickar mig vänligen nog en påminnelse.


Du har väl inte glömt att du är skyldig oss en slant?

Såklart att jag inte gjort det, men var ni tvungna att krydda mitt "oops" med så många siffror?

På dryga veckan steg fakturan med 16%. Gulligt!

.den sötaste bebisen av alla

Blicken jag får från E, när jag dyker ner i en barnvagn och låter näsan fånga all den där söta värmen, är vass. Och ögonen blir ännu mörkare om jag råkar säga något om hur bedårande barnet är.


För E finns det nämligen bara en vacker bebis och det är lillasystern. Och hon ger sig inte förrän jag bedyrat att jag visst tycker att lilla M är den finaste gullungen som finns. Just nu alltså. För om jag skulle glömma bort att påpeka att E ändå var ännu sötare som liten, så får jag inga fler kramar den veckan.

söndag 6 juni 2010

.nåt slår volt, men jag tror inte det är hjärtat

Här har vi 40-årskris i sin renaste form. Rickard Olsson och hans 25-åriga kärlek. Och tomtebolyckan är total ska ni veta, åttaåringen och nya sambon fungerar utmärkt ihop för "De utbyter tjejerfarenheter med varandra".

Och jag bockar av ännu en man som verkar ha huvudet mellan benen. Barnflickan, vilken klassiker!


Bilden hittade jag på expressen.se. Visst är de söta ihop, Rickard och hans tonårsdott...jag menar barnflick....jag menar kärlek?


.morgonmonstret

Jag är fullständigt vidrig på morgonen. Det pratas om att förbjuda mördarhundarna, men i så fall tycker jag att man ska slänga in mig i raslistan för de otillåtna sorterna också.

Nästa gång E har sova-över-kompis är det nog bäst att jag upplyser föräldrarna om den överhängande risken att jag biter huvudet av barnet.

Kommer man för nära eller för tidigt så låter det bara "glufs" och problemet...jagmenarbarnet är för alltid borta.





lördag 5 juni 2010

.nationaldagens sömnpiller

Kommunen bjuder in till fest. Vi ska fira flaggans dag. Programmet är så hett att det vattnas runt munnen på mig...


Programmet, i urval (eller....om jag ska vara ärlig...nästan allt är faktiskt med):

Kl 12.00-15.00 Guidad stadsvandring
Historia och nutid, byggnader ochmiljöer. Härnösands Guideförening ger er det allra bästa av Härnösand och dess omgivningar. Även du som är rullstolsburen kan följa med.

Kl 12.00-15.00 Härnösand 425 år - 2010
Historiska utställningar - kom och ta del av intressant information om vår historia och våra rötter.
Medverkande: Studiecirkel från IOGT/NTO, Härnösands Segelsällskap, Säbrå Hembygdsförening och Härnösands Släktforskare

15.00 Årets officiella nationaldagsfirande
Flagghissning, högtidstal, körsång, dans med mera. Naturligtvis finns vår eminenta Paradorkester på plats.
Medverkande: Kriminalvårdschef Roger Bostedt, Allmänna sången, KOSMOS - NBV med flera.


Well, det är inte särskilt troligt att jag kommer att nöta på några skor för att ta mig ner på stan. Inte troligt alls. Jag blir mer sugen på att vika grannens tantrosor än att tvinga i mig det där sömnpillret.

.nån fler som vill strypa tandfén?

Jag passade på att vattna blommorna med det där glaset vatten som förmodligen stått där i evigheter eftersom jag inte kunde komma på när det hamnade på fönsterbrädan.


Tre minuter senare som ett vrål.

-VAD HAR DU GJORT MED MIN TAND!?!?!

Så det var bara för den skamsna mamman att gräva med fingrarna i blöt jord för att hitta dyrgripen. Alltså den som hittades på golvet tidigare under kvällen, utan att någon hade märkt att den försvunnit från munnen.

Och nu gäller det att komma ihåg att förvandla tanden till en guldpeng, om jag ens hittar någon. För det gick många slantar på marknaden idag. Men inte ens en famn full med pengar lurade tivoligubbarna att dra på smilbanden. De kanske också hade sina tänder i vattenfyllda glas på fönsterbrädor.

Förresten, tar tandfén kort?

fredag 4 juni 2010

.inte sluta förrän det är klart

Det kanske är tvångsmässigt så till den milda grad att jag måste behandlas. Men oavsett nivå så måste jag bara göra klart innan jag kan avsluta.


Idag var det badrummet så måste bli rent, innan jag fick äta middag. Jag kan säga att blodsockret inte var på topp när jag funderade på att slicka på tvålen för att få näring.

Men så var det gjort och jag fick sjunka ner i soffan med maten och vinet, och brödet som inte bröts.

Mitt badrum är numera en fröjd....så det är naturligtvis förbjudet att bajsa därinne. Så dyker vi upp hemma hos er och "bara ska låna toaletten" så är det nog bäst att ni slår på fläktarna efter att vi gått.

torsdag 3 juni 2010

.en lång rad av lösenord

Jag loggar in på datorn. Sen vill eposten att jag avslöjar min unika kombination av bokstäver. Och Facebook vill inte heller veta av obehörigt intrång. Och sen den där dejtsajten. Det måste vara rätt person som flirtar och inte vem som helst.

Men hela inloggningsrutinen sitter i fingarna. De rör sig på eget iniativ. Och när jag helt plötsligt är inloggad på alla dessa ställe så kan jag inte för mitt liv minnas när det skedde.

tisdag 1 juni 2010

.kanske var det en fård?

Det jag hörde var svensk engelska som ramlade ur munnen på medelålders man så att det gjorde ont i mina öron.

Tree fuel, sa han och lät som om han pratade om en bil han själv byggt.

Tree? Är det tallolja det? Det måste vara ett hiskeligt dyrt drivmedel det!

Men så började han prata om tre.

Aha, three fuel! Det var skillnad det?

Hade jag lyssnat längre så hade jag säkert hört honom säga att bilen var får. Sheep car. Very sheep!




.bara på film....eller?

Glitter och glamour en helt vanlig tisdagkväll. Kanske lite för långt från verkligheten för en helt (o)vanlig kvinna från en liten norrländsk kuststad. Nästan som om det frasande tyget och de höga klackarna var dataanimerade. Och att kvinnorna som kastade med håret hade en stuntdito som gjorde de svåra akrobatiska övningarna med att se flärdfull och exotisk ut i en morgonrock.

Jo, det handlade om annat också. En kvinna hade tex i en bisats problem på jobbet. En annan oroade sig över sina förbjudna tankar. Hon grät med stora tårar när hon avslöjade att barnen drev henne till vansinne.

Jag skulle inte ens platsa som statist i den filmen. Mina förbjudna mammatankar eller händelser på jobbet skulle få dekoren att rasa och moraltanterna att falla baklänges. Men jag skulle stå kvar. Och det är glittrar betydligt mer om en sådan människa, än en som oroar sig för om den lever upp till andras förväntningar. För om inskränkthet har en matt färg, så är självkänsla mer glitter och glamour än diamanter någonsin kan bli.

måndag 31 maj 2010

.dubbel trubbel

Strax innan förmiddagsfikat blev jag grävd i underlivet. Istället för eftermiddagsfikat så försvann ett par händer ner mellan några andra läppar.

Bra start på veckan, tycker ni inte?!

Dessa starka lampor och lukten av kemiskt rent. Plasthandskarna och de spetsiga verktygen. Jag vet inte i vilken stol jag är mest paralyserad av skräcken för vad som skall komma.

Men denna gång bröts inga plastvapen itu och ingen blästrade bort mitt tandkött.

Man får vara glad åt det lilla.


Få se. Var det här förmiddagsstolen eller eftermiddagsstolen?

söndag 30 maj 2010

.han som kallade mig sötnos...

...kommer från ett annat land där man har mörka ögon och pratar med händerna. Var hem till honom igår, men fastnade i trapphuset. Jag paralyserades för ett ögonblick av susande oro. Något jag inte kunde placera, men som fick mig att skicka adressen till en kompis. Var jag rädd för hans ursprung? Det där okända? Skämmes ta mig fan skällde jag på olusten.


Men jag kom bara innanför dörren innan jag önskade mig därifrån. Han hade pyjamasbyxor och marinerat allt i rök. Jag gick raka vägen ut på balkongen.

Nej, vet du vad, sa jag.

Här kan vi inte vara för jag är allergisk mot rök, ljög jag honom rätt upp i ansiktet. För inte kunde jag säga att lägenheten var hemsk, pyjamasbyxorna skrämmande och att jag ångrade att jag kom.

Men jag sjönk ner i soffan, fick ett glas vin och sen skrattade jag resten av kvällen. I hans sällskap och andras. För vi gick dit andra människor också går för att dricka och snurra så att skrattet blir yrt.

.roadkill på bordet

Han som är ny i familjen berättade om en grillkväll med grabbarna. De var mer än lovligt trötta på de vanliga köttbitarna, och ute efter något mer kulinariskt. Tjäder, kläckte någon ur sig och in i bilen med hela skaran och så ut på jakt. Men de behövde aldrig lämna bilen. Tjädrar är enligt utsago lika korkade som renar. De står kvar och väntar tålmodigt på att bli påkörda. Och sex påkörningar senare hade hela kalaset försetts med vitlöksspäckade tjäderbröst.


Förra helgen fick jag höra om en annan middag kompis var bjuden till. Då serverades hare. Även den påkörd.

Norrland?

Jo.



.tandlossning!

Någonstans vid tretiden, alltså den tiden på dygnet när det börjat ljusna igen, så hittar tungan ett ställe på framtanden som känns vasst. Som om något fastnat. Jag petar med nageln, men det sitter orubbligt kvar det där konstiga.


Flera timmar senare hittar tungan samma ställe igen. Men inte ens som nyvaken och nykter lyckas jag skrapa bort det.

- Inte så konstigt, säger spegeln och pekar på en flisa som lossnat.

- Titta inte på mig, säger minnet och vägrar avslöja vad jag gjorde igår.

lördag 29 maj 2010

.med stan för mina fötter

Har en plats på balkongen och ser hela staden spelas upp på scenen nedanför mig där jag sitter med ögon som ännu inte vant sig med ljuset och kalla tår som sticker fram under filten. Från min plats ser jag mycket och hör mer. Sirenerna ropar om fara, bussarna bär lördagsshoppare ner på stan och grannarna öppnar upp sina liv för att ta emot sommarvärmen.


Välkommen ljuva sommar!




.med ögonlock som klipper samtalet itu

Jag stannade nog mitt i en mening för ögonbrynen på andra sidan bordet höjdes en aning. Oj, jag trött jag plötsligt blev, säger jag för att förklara mig. Hon ler lite och påminner mig om att jag jobbat väldigt mycket på slutet. Så gäspar jag med hela ansiktet och klipper samtalet itu med ögonlocken.


Sen vänder jag mig mot klockan och ser att hon pekar mot tolv. Jag kastar ett anklagande över bordet. Har hon inte tänkt antyda nåt om hur klockan rusat? Nej, skrattar hon, jag tyckte det var så mysigt att jag inte ville att du skulle gå.

fredag 28 maj 2010

.stressdyslexi

Jag har en ett berg att klättra över på arbetstid. Men berget växer snabbare än jag klättrar, så jag kommer längre och längre ifrån toppen.


Och jag tappar saker på min färd. Bokstäver försvinner. Eller så byter de plats med någon annan och bildar ord som ingen begriper.

När det är mycket att hålla reda på så blir det lite svinn. Stressdyslexi tänker jag och drar en lättnades suck att jag bara har ett barn att hålla reda på.

torsdag 27 maj 2010

.aaamen durå

.sötnosen

Naturligtvis har jag sett blickarna. Jag känner mig som en jordgubbe med grädde på när jag kliver in i lokalen. Han slickar av mig allt sött med bara blicken.


Idag vågade han fråga efter mitt nummer. Och det fick han. I en småstad så tar man varje chans man får till att lära känna nytt folk. Och sedan FN började diskutera om att erbjuda mig ett sympatiligg av humanitära skäl så tänkte jag att det kanske vore på tiden att börja fundera på att dejta igen.

I fem minuter var det en rätt spännande tanke.

Sen kom han fram och kallade mig för sötnos.

Bäst jag ringer FN ändå.

Sötnos? Hur klibbig får man vara?!

Och nästa fråga. Hur gör jag nu?

.nej, mamma vill inte att du kommer hem

Hon som lämnade tanden på Mallis klamrar sig fast runt min hals.


- Mamma, jag vill följa med dig hem, ber armar, mun och ögon i kör.

- Jag förstår att du vill, men det är inte mammavecka nu.

När jag sneglar på pappan så ser jag hur han försöker ducka för hennes böner. Som att stjäla godis från ett barn skulle det vara, så jag säger:

- På måndag får vi vara med varandra igen.

Hon tittar på mig ett kort ögonblick och ser genast att tjat inte skulle leda till annat än en sur mamma så hon byter taktik.

- Hur många dagar är det kvar?

Och för varje dag får jag en hård kram och ett god natt i mitt öra. Sen skickar hon slängkyssar efter mig när jag går.


Själv misstänker jag att det nog var mest för min egen skull som jag sa nej. Vi har våra rutiner och även om hon skulle ha lätt att ställa om så är det inte säkert att jag skulle ha det. I fyra år har vi levt på det här sättet. Det är 208 veckor av rutiner det. Jag börjar bli gammal.

.fantasierna anfaller

Det blev sent igår med. Men ändå gick jag ut så fort jag kom hem. Benen ville röra på sig. Och huvudet var inte beredd att sluta snurra. Inte än.

Så jag bytte skor och jacka och klev ut i sommarnatten. Fukten la sig som en hinna på mina glasögon och allt hamnade i dunkel.

Men jag kände till stigen och stannade inte förrän jag varm om ryggen nådde toppen. Där fanns bara jag, fåglarna och några tomma ölburkar. Med en klapp på axeln styrde jag stegen ner på andra sidan berget. För andningen rusade fortfarande snabbare än mina steg.

Fast...istället för att varva ner så varvade jag upp. För i den mörka skogen lurpassade både utsvultna vargar, beskyddande björnhonor och män som dräper kvinnor. Jag har aldrig haft så hög puls. Det tog timmar innan jag kunde varva ner från nedvarvningen.



tisdag 25 maj 2010

.när försvinner jobb av sig själv?

Hur länge måste man vara borta från sitt jobb för att arbetsuppgifterna ska gå upp i rök? Efter en vecka på Mallis så fick jag ett varmt mottagande av mailkorgen. Alla var där. Sån fin stämning var det. Men ingen hade tänt grillen och försvunnit.


En sommarsemester då? Nej, på sin höjd kanske någon annan svarar i telefonen, men pappershögen ligger lika vinterblek på skrivbordet som den alltid gör.

Så jag tänker föräldraledighet. Då kan man till och med bli av med hela jobbet, och inte bara vissa arbetsuppgifter, har jag läst. Men för att komma åt den ljuva föräldraledigheten så måste man jobba rätt hårt. Först minst en gång, men då är det inte jag som är hård. Sen nio månader och sen resten av livet.

Well, jag tror ändå att jag öppnar upp mailkorgen istället för benen....




.stressiga tankar söker skydd

Mitt i leran och mitt i ovädret som sprutar arbetsuppgifter över mig så hittar jag ett trasigt paraply.

För jag inser mitt i stressen att man ska byta jobb så pass ofta att man inte hinner få insyn i hela verksamheten. För om man har insyn så vet man inte bara vad som blir gjort, utan - hemska tanke - också det som bli ogjort. Min rekommendation är att stanna på samma arbetsplats i högst två år.

Jag har alldeles uppenbart passerat den gränsen.


.ur en kos dagbok

Minns ni?

Minns ni den rafflande storyn i "Ur en kos dagbok".

Så har min vecka varit hittills. Och det är ändå bara tisdag.

Vaknade.

Åt lite frukost.

Tittade på disken.

Jobbade.

Åt.

Jobbade.

Jobbade.

Dog några timmar.

Åt lite frukost.

Tittade på disken. Det stod kvar på sitt gamla ställe.

Jäspade.

Jobbade.

Tog mig för pannan.

Jobbade.

Åt.

Längtade efter att få dö en smula.

söndag 23 maj 2010

.kontrollfrågorna

Man behöver inte höra frågorna för att veta vilka de är. Det räcker med svaren. Och liten berättar ju så gärna. Väljer ut det som hon tycker är spännande, men som jag misstänker får greppet på andra sidan telefonen att hårdna. Därför kommer kontrollfrågorna.

Som om det inte finns en vuxen på båda sidorna av barnet.



lördag 22 maj 2010

.gift i blodet?

Först låtsas jag att jag också drömmer om att bli gift. Men sen kommer jag ihåg att jag har egna tankar som inte alls tycker det låter särskilt spännande. Gift! Jag har haft relationer med gifta män och refererat till dem som mitt gift. Det är vad ordet betyder för mig. Något som kryper innanför skinnet och förpestar mitt förstånd. En kommentar om vad giftermålet uppenbarligen betydde för dessa män är öppet mål, tycker ni inte?!

Men relationen vill jag gärna ha. Det känner jag. Det rinner i mina ådror i en blandning av misstänksamhet och längtan. Jag vet vad jag har. Och jag vet alltför väl vad jag inte vill ha. Men vad är det då som finns bortom mig? Eller nära mig för all del, för jag vet faktiskt inte vad jag ska titta efter. Jag vet inte vad den andra halvan ska komplettera med. Jag vet inte vad som skulle få mig att lyfta blicken och släppa taget.

Så tills vidare rycker jag på axlarna och konstaterar att det där som andra säger sig ha, inte är något som kommer att landa framför mina fötter. Inte nu. Inte än. Inte på det sättet. Och det finns säkert anledningar till det.


Och faktiskt, det känns inte alls lika tungt över bröstet längre, nu när jag ryckt på axlarna.


.tand för tand

Vinden blåste rätt hårt kring ön. In genom jackärmar och ner längs ryggraden. In i munnen så att tänderna gungade. I alla fall en tand. I en mun.


Tanden begravde vi under högtidliga former på ett hemligt ställe.

Nu berättar dottern gärna att en del av henne alltid kommer att vara kvar på Mallis.

.kvinnlig fägring, en tävling?

Jag unnar mig lyxen att spionera på människorna runt poolen. Och jag är girig i mina blickar för på solsemester är vi alla avklädda och öppna till allmän beskådan. Väl?! För jag känner samma blickar mot min rygg när jag vågar mig ut på den blötlagda catwalken.


Det jag ser är vackra kvinnor. Alltså vackra ur medias sätt att se det. De har tränade kroppar, hår i förföriska lockar och bedårande nätta händer. Men de slår sig inte ner vid den manliga motsvarigheten av skönhet. Nej, dessa kvinnors karlar har magar som breder ut sig över solstolen, som de inte lämnar i första taget, och naturligtvis inte för att jaga junior som tar sikte mot den djupa sidan av poolen. Män som för länge sedan slutat anstränga sig för sin partner. Män som jag funderar på om de slutat bry sig överhuvudtaget.

Den växande misstanken i mig får bränsle.

Kvinnor gör sig inte vackra för männens skull. De söker uppskattning och beundran hos sina medsystrar. En komplimang om ett klädval från en väninna väger långt mycket tyngre än om en manlig bekant skulle sagt samma sak. En mage som hålls på plats genom en inandning är för att visa en ytligt bekant att man trots tre barn och heltidsarbete ändå lyckas hålla magen platt. Och den blodröda munnen är till för att fånga kvinnors blickar, inte männens.

Och när vi kvinnor jämför oss med varandra är vi alla förlorare. De stora vinnarna är männen. De kan luta sig tillbaka och njuta av frukterna när grannens fru slåss mot den egna hustrun om att vara vackrast.

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte gläds åt andras skönhet.


.blodröda ben

Det rinner värme nedför mina ben. Det kan vara rödvinet som fått fäste. Eller solbrännan som jag alltid, utan undantag, men med förvånansvärt kort minne, drabbas av. Mina ben skiftar av soluppgångens alla färger. Vackert så det förslår.


Eller så kan det vara sviterna från en bergsbestigning som slutade i flera öppna sår. Jag siktade på toppen, men överlistades av ett kaxigt gäng taggiga buskar.

fredag 14 maj 2010

.det är mycket nu

Jag får inte plats i huvudet med trippelmord. Det är redan fullt med jobb. För det finns en deadline som knackar på dörren. Kanske ska jag inte låsa in mig och samvetet på kontoret när alla andra sitter hemma med familjen. Kanske ska jag lägga tidspressen i det knä där den hör hemma. Det är inte mitt företag.

Men jag står inte ut med att det blir dåligt. Står valet mellan ett par timmar till på kontoret och ett bra resultat, kontra hem tidigt och irriterade dåligt....ja, då är valet tyvärr lätt för mig. Och stresshuvudvärken hamnar i mitt huvud.

Så det är därför jag bara hinner ögna rubrikerna och snappa upp vad som sägs i korridorerna. Det är kanske därför jag inte känner igen mig i massmedias beskrivning av stämningen på gator och torg.

En stad i sorg?

En stad i fjärran!

I morgon lyfter vi mot värmen. Och lämnar allt bakom oss en vecka. Jag och min dotter.

torsdag 13 maj 2010

.den stora feta håriga begravningen

På salongen var det partystämning. Det var folk överallt och i kaffekoppar och på glasspinnar landade hår för att vila. Mig sköt de längst in i en soffa i väntan på min tur. Först skulle det milda skogsrået bli av med allt sitt hår.


Meningar fullproppade med ord viftades fram med hjälp av armar och munnar som inte kunde tyglas tjöt av skratt. Jag parerade bäst jag kunde, men även jag dränktes av entusiasm.

Hela släkten var på plats och alla var frisörer. Saxar smattrade och hårfärg stänkte på golvet. Och sen kom ännu fler in genom dörren och tog plats i salongens alla hörn.

Vad är det ni ska fira, undrar jag när jag med en dåres envishet äntligen fått en syl i vädret.

Nej, vi firar inte. Vi sörjer för mamma ska begravas i morgon, svarar de i kör.


onsdag 12 maj 2010

.mediatränad obegriplig norrlänning

Igår förvandlades ett tjog intelligenta, vältaliga och spontana människor till stammande guldfiskar. Det var en kamera som strålade sönder hjärnorna. En efter en gick vi in i ett rum och utsattes för vidriga övergrepp. Och för att göra saken ännu värre så tvingades vi genomleva allt igen med ökad styrka inför hela personalgruppen.


Jag var kanske den som var längst ifrån att svimma.

Men det var bara marginellt mycket bättre eftersom ingen förstod vad jag sa med min extremt norrländska dialekt. En dialekt jag aldrig haft tidigare. Den bara dök upp från ingenstans. Bara sådär! För i mina öron har jag då aldrig hört det förut.

Det slutade med att vi fick texta min intervju.


måndag 10 maj 2010

.storstädning i skrymslen och vrår

Visst har jag berättat att jag håller på att riva ut (riva sönder?) en massa gamla kläder som listigt duckat och gömt sig bland saker jag faktiskt kan ha på mig utan att se ut som en tant/fjortis/pärnäsa/hollywoodfru?


Sorteringen går ut på att allt som jag inte använt på ett halvår åker ut.

Nu hittade jag en handfull askar med kondomer som jag fick på Pridefestivalen i somras.

Tja, det är väl inte troligt att en sån mössa åker på inom överskådlig framtid.

De får åka ner i påsen som ska till Erikshjälpen.

Så!