Det gör ont att titta på henne. Hon har lagt hela sin saknad i det där vackra lilla ansiktet och det är inte mig hon tänker på. Det är pappa.
Och jag kan inte annat än att ge henne det där som hon mest av allt vill ha. Även om det innebär att jag själv blir helt utan. Så vi pratar länge om hur bra den där pappan är. Att lillasyster är den finaste bebis som finns. Och vad mysigt de ska ha det när hon kommer hem. Och när han möter henne i dörren så låser hon armarna runt hans hals och låter honom gömma ansiktet i sina mjuka blonda vågor.
Det är pappa som gäller nu. Där finns tydligen ingen anledning att gnälla sig igenom en hel dag. Och där behöver man inte svinga näven mot dum vuxen som ska bestämma allt.
Så jag biter ihop.
Ger E utrymme att älska sin pappa så mycket hon bara orkar.
Och låter pappan tro att han är den mest förträffliga föräldern.
För alla mina önskningar bor i hennes hoppiga ben och skrattande ögon. Jag gör vad som helst för att hon ska växa upp till en stark, trygg och modig kvinna. Och jag håller mitt bagage så långt ifrån henne som jag bara kan. Den skiten ska hon inte behöva bära.
Hon är min dotter,
men inte en del av mig.
4 kommentarer:
Gott - arvssynden stannar där den ska! Bra att det finns kloka mammor hojtar jag samtidigt som jag febrilt försöker hålla egna bullriga resväskor på plats, långt från egen dotter. Och du..? Tänk om vi lyckas! Ljuva tanke!
Knutna nävar och gnäll hos mamma beror på trygghet, så har jag hört från en säker proffessionell källa...för mig var det till tröst....
Och jag är inte anonym utan Jonna...
Mm, jag har ingenting emot att hon är arg/ledsen/trött. Men det är lite svårt när man inte hittat varför. Blir lite stressad av det faktiskt. Vill ju helst laga så fort jag bara kan. Få tårarna att sluta. Munnen att spricka upp i ett leende igen.
Men då sa hon "låt mig vara mamma, jag är på dåligt humör". Så jag låter oftast henne vara.
Skicka en kommentar