LIVET OCH LITE TILL

onsdag 7 juli 2010

.en annan uppfostringsmetod

Det bästa med sommaren är att man träffar så många nya intressanta människor. Människor som ger spännande infallsvinklar, bjuder på ett hav av inspiration och öppnar dörrar man inte visste fanns.


Nyss fick jag till exempel tacksamt ta del av en helt ny uppfostringsmetod. Den gick ut på att skrika hotelser, med nasal röst, om låsta dörrar och samtidigt dra barnet i ena benet. För att metoden ska fungera så måste man ignorera alla höjda ögonbryn och de impulser andra människor känner att springa fram och hindra spektaklet.

Jag lovar att lämna rapport om resultatet så fort jag testat detta på min E.

3 kommentarer:

Cecilia N sa...

Må den rapporten aldrig komma.

Läste om något liknande för några veckor sen hos Elisabet (länk hos mig).

Det dumma är att vi andra inte lägger oss i. Fast hur gör man det utan att föräldern tappar ansiktet inför sitt barn men så att barnet får kärlek och blir sett?

Den rapporten mottages tacksamt.

Ebba G sa...

jamen med en förälder som bär sig åt så, är det kanske skönt att se att andra vuxna tar hål på alltihop. Även om man försvarar sina föräldrar och är solidarisk, fattar man nånstans, att det kan finnas andra sätt att tänka och vara. Och det är skönt. Man tar fram det i hemlighet och sörjer att man har en sån morsa, älskar och sörjer. Och bestämmer att inte bli likadan....

Cecilia N sa...

På sätt och vis håller jag med dig Ebba.

Men jag tänker att om jag "på gatan" reagerar på en sån behandling och säger till - och går vidare.

Då har jag talat om för barnet att föräldern gör fel. Bra. Men också på nåt sätt talat om för barnet att "lyssna inte när föräldern kommer med det där". Alltså raserat förälderns auktoritet.

Föräldern har jag lämnat med skam (kanske förhoppningsvis) över sitt beteende, men inte med en manual om hur man gör istället. Inte med uppmuntran att det var just den här andra (av triljoner alternativ) vägen som är den rätta.
och dessutom med ett barn som numera vägrar lyssna, "för så där får man inte säga. Faktiskt."

Det är stor risk tänker jag att föräldern därför i sin frustration fortsätter med "mer av samma" fast numera med en fasa att någon ser det - och tig unge!

Så: hur lyfter man någon ur denna situation på två minuter?