.kramen som tar slut innan den påbörjats

Nu är det inte länge kvar tills jag får ett försök på mig att fånga den där kramen som tycks ta slut innan den ens påbörjats. Men om jag är beredd så hinner jag känna doften av en hel veckas lek i mina lungor när hon kopplar sina armar runt min hals. Och om vinden vänder, hunden skäller i fjärran och det är skottår så låter hon mig lyfta henne och känna hur hennes ben når nästan ända ner till golvet.

-jag är lika lång som dig snart mamma!

.mina långa resor

Jag sätter mig bekvämt på tåget för att, när jag kommer fram, hitta varma kramar och ögon som aldrig tycks sluta lyssna.

Jag vaggas till ro i bilen som tar mig till uppmuntrande leenden och händer som alltid vill berätta mer.

Jag lutar mig tillbaka i bussen säte för att om några timmar, hitta skratt som kittlar hela kroppen och omtänksam värme som inte har bråttom att gå.


Men ibland kan jag önska att jag hittade en resa som tog mig till soffan i mitt vardagsrum.

.fågelungen i mammahanden

Det kommer ingen ro till den späda lilla kroppen. Gång på gång ropar hon och lika många gånger svarar en irriterad mamma. Mamman vill inte störas under högtidsstunden i soffan där hon hypnotiseras av andra ensamstående mammor som letar kärlek. Den lilla vill också se. Och ha vatten i ett glas. Och ett till gosedjur och varför får jag inte det?

Plötsligt står frustrerad kropp i hallen med händerna i sidan och kräver att mamman ska be om förlåtelse. Hon har sårat och då måste man faktiskt be om förlåtelse så det så.

Då ser ju mamman att det är något annat i kroppen som inte vet var det ska ta vägen. Och mamman får ligga nära dottern och hålla den lilla handen likt en fågelunge i sina stora. Och mamman blir modig och stryker på kinden också. Det får man bara sällan. Men när man stryker med mammavarma händer så öppnas ett rum som är fullt av längtan efter pappan. Pappa har ju studsmattan och två stora rum där man kan snurra för det kan man ju faktiskt inte göra i lägenheten den är så liten och pappas hall är stor och. Hon hittar ett nytt andetag och fortsätter. Och hos pappa finns en lillasyster som skrattar när man busar med henne. Den stora mammahanden fortsätter att trösta tills tårarna stannat.

Långt senare smyger mamman in till barnets rum igen och hindrar sig jättemycket från att plocka upp den lilla handen och låta fjädrarna kittla fingrarna igen. Hon vill inte väcka den ro som omfamnar barnet.

.andras otrohet, mina bekymmer

Nu förstår jag det. Nu ser jag mönster om barnsliga önskningar om att bli vald. Som i en Disneyklassiker. Prinsen väljer den passiva prinsessan.

Så när han ger mig ord som berusar tänkt, alltid, vacker, så reagerar min kropp. Det gör den alltid. Men jag tänker att kanske är det helt ok att berusas. Orden har kanske en äkta betydelse. En ärlig innebörd.

Men så tänker jag igen.

Varför lämna en sådan present av kittlande ord om det inte finns en baktanke? Fast det får inte finnas en baktanke! Han är gift. Han är alltid gift när berusande ord sägs. Då tas riskerna. Män som däremot får kittla har tunghäfta.

Det som berusar bedrövar. Bedrövar mig! Berusar dem?

Vad gör det mig till för människa om jag låter mig berusas? Om jag låter den underbara känslan av att vara åtrådd sjunka in i mig? Om jag låter mig bli vald?

Avvisad längtan blir till sten i kroppen. Jag har många stenar.

Men jag är inte av sten.

.min saknad på en blankett

Blanketten ligger kvar där jag la den och stirrar surt på mig. Jag låtsas att jag inte bryr mig. Jag låtsas att jag inte såg att det var tårar som fyllde tomrumet i rutan om närstående, och inte snirkliga bokstäver.

Det finns kärlek i vännen som fyller sensommarkvällen med toner som rest från hela världen för att flytta in hos henne.

Hos vänner som läser min sorg mellan raderna och ringer för att krama om, bor också kärlek.

Och bakom långa ögonfransar som söker vila, finns den likaså.


Men raden förblir skrikande tom.

Det är uppenbart,

att jag saknar.

.att se men inte göra

Jag förhåller mig till verkligheten i bilder. Hur uthuset lutar får lika stort utrymme i mitt minne som om vägen dit är av asfalt eller grus. Detaljer tar plats i mig. Jag behöver inga skinande stenar för att hitta hem igen. Hur grenen böjer sig som en arm, eller den där stenen som bara har mossa på en sida är mina vägskyltar.

Människor ser jag också. Jag ser nyansen ögonen har när det bor sorg bakom. Jag lägger på minnet var kroppen har sår som läkts. Jag vet precis hur fötterna vinklar sig när stegen är snabba.

Yta kan jag.

Men jag vet inte hur jag ska hantera sorgen som jag så tydligt ser. Eller hur jag plåstra om ett blödande sår. Och när fötterna rör sig bort från mig, så vet jag inte hur jag ska få dem att vända.

.med toppen i sikte tvekar jag

Den smala stigen som ringlar uppför berget är sagolikt vacker. Ofta går jag ensam, men stundtals har jag sällskap av mannen med det där skrattet som alltid landar så mjukt i min mage när det rymmer från sin plats bakom de glittrande ögonen.

Ibland försvinner han spårlöst bakom mig. Andra gånger knäcker han grenar när han går, och det är då jag hör min egen förhoppning i avtrycken som ekar mellan trädstammarna och klipporna.

Men när ekot äntligen stannat så ropar tystnaden tillbaka att förhoppningar kräver löften, och munnen har aldrig lovat. Ögon som lovar kan inte heller ställas till svars.

Sen är skogen tyst igen.

Kvar dröjer bara mina tunga andetag som får ny börda av krossade förhoppningar för varje kämpande steg som lämnas bakom mig. Men trots att jag känner den tunna luftens löfte om slutet på min resa i mina lungor, så stannar jag. Trots att jag ser toppen så vänder jag ryggen till och följer istället ögats jakt efter sällskap de sista stegen på min färd.


För min längtan, som format en skugga på stigen framför mig, går sin egen väg.

.en sval vind mot en ömtålig kind

Hennes väsen väntar,

det kan hon inte göra något åt.

Det har ingen betydelse om tankarna pressas undan av hög puls från snabba steg på grusiga vårvägar, om vänner lockar fram det där skrattet som startar långt ner i magen och är aningens för stort, eller om vinet fångar uppmärksamheten till hennes leende ögon och de där benen som inte kan vila när musiken studsar mellan väggarna.

För bortom allt det där så väntar hon ändå.

Medan hon väntar tröstas hon av tanken att följa den svala vindens väg, från att ha ruskat om det tjocka håret som känns så lent mot ögat, tills att försiktigt stryka hennes ömtåliga kind där hon sitter inom synhåll, men bortom räckhåll.

Med händer som tröstar varandra och med ögon som vilar bakom mörka ögonlock väntar hon på att vinden ska viska svar om när det blir lä i stormande hjärtan.

.på spaning efter liv

Idag har jag hållit utkik efter livstecken. Men inga barnsligt förtjusande videkissar eller stolta solgula tusselagos har jag sett...

...bara isande vindar av snö som retat ansiktet rött.

.men fråga mig inte om längtan

Snälla fråga mig vad jag tänker på. Fråga mig så att jag får berätta hur han klättrar över min mur, lägger huvudet aningens på sned, och lyssnar med genuint intresse till något fullständigt ovidkommande som jag pratar om bara för tiden ska stanna.

Fråga mig så att jag får berätta hur mjukt ögonfransarna böjer sig och hur varje enskild blinkning får mig att glömma vem jag är och avundsjukt önska att jag var en ögonfrans med enda uppdrag att smeka de varma ögonen.

Och fråga mig så att jag får berätta att det i hans skratt bor en förtrollning som gör att jag ständigt jagar det som väcker den, och att skrattet som kommer efter blygsamheten har den vackraste klangen.


Men fråga mig inte om längtan.


Fråga mig inte så att jag måste berätta var i kroppen det gör ont när han, med en djup suck och sänkt huvud, vänder sig om och går till den plats där jag inte når honom.

.städar bland ord

Ibland pratar vi. Om det som är svårt att sätta ord på. Om det som känns, men står ostadigt.

För var lutar man bokstäverna som bildar orden längtan och saknad?

Hur städar man bort oro så att det bara finns ro kvar?

Och när jag vaknar en morgon, inte så långt från nu, och hittar jag älskar dig i sängen, ska jag då låta dem ligga där tills du kommer för att krypa ner bland de bokstäver som tillhör dig?

.bakom smekande ögonfransar

Jag lägger huvudet på sned och väntar.

Din blick är sänkt för att följa de virvlande tankarna som rusar i din kropp.

Men det är inte dina tankar jag väntar på.


Sakta lyfter du blicken och ser mig.

Jag håller andan.

Bakom smekande ögonfransar ser jag en spegelbild av mig som aldrig varit vackrare.

Du ler.


Snart är du tillbaka i tankarna igen.

Och jag lägger huvudet på sned och väntar.

.någongång, någonstans

Ibland står det ett par vinterskor i hallen länge nog för att snön ska hinna smälta och dunsta bort. Under tiden de står där läggs armar runt min midja och te kokas medan jag ligger under filten i soffan. Och när jag lutar mitt huvud mot en bred rygg så krullar sig E’s mun av avundsjuka.

Jag längtar tills skor alltid står i hallen och E vågar luta sig tryggt mot en kropp som doftar bullbak och motorolja.

.värme som ger längtan.

Med mätt kropp ligger jag i värmen och känner hur han låter fingrarna snirkla sig fram över min rygg. Fingrarna skapar ord över skuldrorna. Vacker kropp står det. Jag andas tyngre och låter mina läppar snudda vid hans hals. I skenet av avsvalnad hetta är min kropp vacker och mitt självförtroende starkt. Men utan hettan så krymper jag. Jag tappar värde och det som får mig att titta med fast blick är borta.

På morgonen vaknar jag och ser att orden finns kvar. Men det finns något mer mellan spegeln och mig också. Det finns en längtan. Men den är inte vacker, utan bara avgrundsdjup. Jag vet att för var dag som går så kommer jag närmare djupet, trots att jag kliver med aldrig så små steg. I djupet finns inte den värme jag söker och de läppar som kysser mina ögonlock när jag är för trött för att hålla dem vakna. Där finns inte heller morgontidning på hallmattan och doften av kaffe. Eller starka armar som jag kan greppa tag i när jag halkar på mina egna tårar.


Värmen ger mig näring,

men väcker även min längtan!