LIVET OCH LITE TILL

onsdag 26 augusti 2009

.att se men inte göra

Jag förhåller mig till verkligheten i bilder. Hur uthuset lutar får lika stort utrymme i mitt minne som om vägen dit är av asfalt eller grus. Detaljer tar plats i mig. Jag behöver inga skinande stenar för att hitta hem igen. Hur grenen böjer sig som en arm, eller den där stenen som bara har mossa på en sida är mina vägskyltar.

Människor ser jag också. Jag ser nyansen ögonen har när det bor sorg bakom. Jag lägger på minnet var kroppen har sår som läkts. Jag vet precis hur fötterna vinklar sig när stegen är snabba.

Yta kan jag.

Men jag vet inte hur jag ska hantera sorgen som jag så tydligt ser. Eller hur jag plåstra om ett blödande sår. Och när fötterna rör sig bort från mig, så vet jag inte hur jag ska få dem att vända.

2 kommentarer:

vardagslyx sa...

åh så svårt min vän!

Anonym sa...

:-(

/C