Det är innan-jobbet-tidigt på morgonen och jag befinner mig i omklädningsrummet på simhallen (så, då fick jag det sagt). Ett par damer för ett kort samtal. Det har varit på samma fest och pratar om hur trevligt det var. Den ena av kvinnorna har jag redan sorterat in som mentalt handikappad (herregud, jag vet inte ens hur man uttrycker det på ett korrekt sätt, må mina dna-strängar trassla in sig i varandra och göra mina tår till kåldolmar). När hon samlat sina ägodelar och försvunnit in i duschen så börjar den andra kvinnan att prata. Först anar jag inget, men när hon upprepat meningen tolv gånger så känner jag mig rätt säker på att hon också har liknande handikapp.
Men jag kunde svära på att hon var "normal". Inget som syns på ytan, men ändå ack så avslöjande.
Hon hade flyttat. Och det upptog tydligen hela hennes värld. Jag har flyttat, jag. Jo. Jag har flyttat, jag. Jag har flyttat. Mmm. Jag har flyttat, jag.
Och jag tänker att det måste vara avgörande för henne att budskapet fastnar. Det måste sägas så många gånger att det tillslut blir verklighet. Och än var det många gånger kvar.
Så. Vad behöver du säga till dig själv som du inte förstått? Själv kan jag komma på ett dussin budskap som vägrar ta fäste i mitt medvetande, trots att de för länge sedan blivit verklighet.
Så nästa gång ni hör fras som upprepas i oändlighet så kan det vara jag. Med inspiration av en kvinna om hade alla hästar i stallet.
fredag 21 augusti 2009
.på ytan syns inte så djävla mycket
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
JO jag har läst en blog som ofta handlar om en kropp som ska tuktas.
om och om igen.
liksom ekande av tom övertygelse.
.... och när den tuktats ska den träs över en helt perfekt manlig motsvarighet.
Man tror när man läser den blogen, att skribenten är en och femti och väger nittitre kilo, har sjuttio finnar och sexton centimeter överhäng av fläsk över troskanten...
Kan ju vara vardag för en realist men... nej jag tror det är ett stall med alla hemma, men med en del hö på loftet. (puss)
Nu susar det oroande i magen. Inte kan du väl mena den här bloggen!? Skynda dig att säga att det är en helt annan blogg. En där skribenten har en liten hund i en handväska och rosa läppglans på en plutande mun.
(avd. jag har noll koll på hur jag uppfattas av de som inte känner mig, men följer min blogg)
Nä men har du hund också och läppglans??? *ler snett*
Skulle tro att du egentligen är en supersmart smal och vacker karriärkvinna med otroligt dåligt självförtroende under en läcker yta.... eller har jag jättefel?
(Kan bjuda på att jag själv har ärr i hela ansiktet och inte kan hålla munnen still efter all skit jag skjutit in i ådrorna. Jätteläckert det också när man ska bli advokaaaat *fnissar*)
Ok, jag har läppglans som jag köper för löjligt mycket pengar för att sedan tappa slava bort i någon av mina jackfickor eller i någon väska.
Och jag tror jag väljer att inte visa mig för dig, så att du kan få behålla den där fantastiska bilden. Men du är inte helt ute och cyklar. Ibland är jag både supersmart, smal och vacker. Ibland.
Skicka en kommentar