LIVET OCH LITE TILL

fredag 26 juni 2009

.vitlöksbomber

Vilken tur att du tycker om vitlök, sa han.

Jag tror inte han skulle säga så om han stannade kvar länge nog för att uppleva efterdyningarna av vitlökssåsen. Magen typ sväller. Och när gasproduktionen fortfarande går för högtryck så måste man släppa lite på ventilerna för att behållaren inte ska sprängas. Typ. Och då blir inomhusmiljön tillfälligt kontaminerad. Typ.


.no more king of pop!



Konstigt är det när en odödlig dör. Och konstigt är det när en popikon hittar på namn till sina barn. Vaddå Prince Michael och Prince Michael den andra? Hur lät det när pappa Michael ropade på sina gossar?

Frågade en familj från Liberia om varför de döpt sin son till Stephen Junior, efter pappa Stephen. Vållar det inte bara en massa onödiga problem? Man gör så där vi kommer ifrån, svarade de. Märkligt, kontrade jag.

Kvinnan från Kenya kom med ett annat exempel. Carl den XVI Gustaf.

Jaa, alltså.....eh....ridå!

onsdag 24 juni 2009

.bra jobbat voffsingen!

tisdag 23 juni 2009

.med toppen i sikte tvekar jag

Den smala stigen som ringlar uppför berget är sagolikt vacker. Ofta går jag ensam, men stundtals har jag sällskap av mannen med det där skrattet som alltid landar så mjukt i min mage när det rymmer från sin plats bakom de glittrande ögonen.

Ibland försvinner han spårlöst bakom mig. Andra gånger knäcker han grenar när han går, och det är då jag hör min egen förhoppning i avtrycken som ekar mellan trädstammarna och klipporna.

Men när ekot äntligen stannat så ropar tystnaden tillbaka att förhoppningar kräver löften, och munnen har aldrig lovat. Ögon som lovar kan inte heller ställas till svars.

Sen är skogen tyst igen.

Kvar dröjer bara mina tunga andetag som får ny börda av krossade förhoppningar för varje kämpande steg som lämnas bakom mig. Men trots att jag känner den tunna luftens löfte om slutet på min resa i mina lungor, så stannar jag. Trots att jag ser toppen så vänder jag ryggen till och följer istället ögats jakt efter sällskap de sista stegen på min färd.


För min längtan, som format en skugga på stigen framför mig, går sin egen väg.

.att ha en mardröm som verklighet

Ja, jag är fortfarande uppe och ja, klockan har passerat läggdags för länge sedan. Men det var så att jag fastnade i en dokumentär och Schapelle Corby, en ung Australiensisk kvinna som sitter fänglad i ett Indonesiskt fängelse för att ha (och här går meningarna isär) smugglat gigantiska mängder marijuana. I 20 år ska hon sitta där.

När programmet är slut mår jag fysiskt illa.

Det går inte att föreställa sig hur det skulle kännas att leva sin värsta mardröm.


måndag 22 juni 2009

.kört i diket, big time

På min vanliga löprunda ikväll låg något väldigt ovanligt i diket. En hjulgrävare. Upp och ner låg den och jag var tvungen att komma ända inpå för att se vad som var upp och vad som var ner. Mannen som nyss hade bokstavligen grävt sig ur hytten, skrattade generat och frågade om jag var intresserad att köpa skräpet. Han skulle ge mig ett bra pris sa han.

Men jag svarade nej tack. Jag har ingenting att ha på mig till.

.obs! lånad mail

Lägger drömmar på lager när jag klickar mig fram på Blocket. Nu stavas drömmen sommarstuga. Fast det har den gjort rätt länge om jag ska vara helt ärlig. Bilden av en avslappnad mamma och en sommarvarm dotter kan inte riktigt släppa taget om mig. Särskilt inte nu när jag fått nys om ett intressant objekt. Jag har redan byggt ut trädäcket, skrivit inbjudningar och målat om i vardagsrummet som jag aldrig sett.

Mitt i allt klickande så stöter jag på textraden: Obs! Lånad mail.

Vem år 2009 har inte tillgång till egen mail? Kan man leva utan mailadress? Hur gör man då?

Mer bakom flötet: Min ultramoderna bostadsrättsförening har skickat ut en förfrågan om vi vill betala via autogiro. Va?! Om tjugo år kanske de har kommit på att det finns något som heter e-faktura. Och då kanske tanten med sommarstuga också hunnit skaffa mail.



.gift kåt man

Jag är ett äventyr. Eller så står det lovligt byte i pannan, fast det är inget jag själv ser när jag tittar i spegeln. Men tydligen är det så att man kan använda mig till att testa gränserna på. Särskilt om man är gift. Då kan man berätta för mig hur het jag är. Eller hur vacker. Och så kan man flirta ogenerat med mig tills jag måste säga ifrån. Jag!

Varför faller det på min lott att vara moralen? Varför är det jag som måste ta ansvar för att rätt gränser hålls? Jag har väl inget ansvar mot någon. Jag är inte gift. Jag är inte sambo. Herregud, jag har inte ens en pojkvän.

Och vilken jävla sits jag hamnar i då! Ursäkta mig medsyster, men din man har ramlat ner i min urringning. Hur många kvinnor kan ta den informationen utan att kasta anklagande blickar på slampan med den djupa urringningen?

Tankarna går till de sexuellt utnyttjade. Men hon var ju klädd utmanande. Är den allmänna uppfattningen att alla män är oskyldiga offer för sina lustar? Att de vare sig kan, eller behöver, ta ansvar för var de lägger sina kåta händer? Men jag kan inte hålla mig ifrån dig!

Mitt äckel förvandlas till genuin oro. Har jag ramlat över en överrepresentation eller är det så här livet ser ut när jag öppnar ögonen?

söndag 21 juni 2009

.VM i argumentation

Så här låter det klockan halv elva, en helt vanlig kväll innan en tidig morgon. Ordagrant vill jag tillägga. Femåringen är knivskarp. Mamman har inte mycket att komma med.

-Men E somna nu!

-Jag vill inte!

-Du ska sova

-Men jag vill inte, hur ska vi göra då?

-Det finns inga sätt, du ska sova.

-Det finns sätt. Det finns flera sätt. Jag kan sova i din säng. Jag kan komma upp och prata med dig en stund.

-Men sluta nu, du måste sova.

-Du är inte snäll. Jag är snäll med dig så du måste vara snäll med mig. Jag hjälpte dig med rabarberpajen. Jag lät dig vila på soffan.

-Ehh

-Var lite snäll då, annars kommer jag inte att vara snäll tillbaka.

.nya ord och sömnbrist.

Midsommarhelgen berövade mig många timmars skön sömn. Eftermiddagen igår var en demonstration av ren viljestyrka. Men frammåt kvällen började det bli omöjligt. Ögonenlockens tyng slog alla rekord.

Där i dimman och mitt i läggningsproceduren kom femåringen dragandes med god-natt-sagan. En förskräcklig tidning som jag i ett svagt ögonblick lät följa med i kundvagnen. Den är omöjlig att läsa, och den medföljade Hello Kittytelefonen river blödande sår i öronen.

-Men snälla E, den där går ju inte att läsa.

E bläddrar lite i tidningen och inser själv ganska snart att tidningen saknar all form av berättarkonst. Hon trippar in i sitt rum och kommer tillbaka med en ny bok.

-Den här mamma, den här är lite mer nattbar.

Och tänka sig, det var den. Jag somnade direkt.



torsdag 18 juni 2009

.min snopp är 15 cm

Jag har ju länge vetat att jag haft stake, men aldrig hur lång. Nu vet jag det...

Om du vore man skulle du med viss sannolikhet ha en snoppstorlek kring 15 cm i erigerat tillstånd.

Ingenting att skryta med, men djäklar vad rapp jag hade varit!

Så vänninnor, hur lång är er stake?



Ps. Tack Frk Good för länken. Ds.

.kundkorg, eller nåt annat användbart

Min kompis är inte kompis med Hemköps kundkorgar. Det skulle jag veta även om hon inte suckat uppgivet och väst genom ena mungipan:

- Det är ju som att dra runt på en drickaback.

Till och med korgarna skruvade obekvämt på sig när hon med målmedvetna steg närmade sig traven. Jag såg hur de trängdes för att komma längst ner och längst bort. En hann inte undan. De andra drog en lättnandes suck och slog med sina plastiga handtag mot varandra så hela traven skakade.

-Och bära dem kan man inte heller för de väger ett ton! Helt värdelösa.

Den utvalda korgen skramlade nervöst bakom henne när hon gick in i butiken.
Jag berättade aldrig vad jag uppmärksammade lite längre bort. Jag berättade aldrig att ett ungt par hade stoppat ner sitt spädbarn i drickabacken på hjul. Jag ville inte ge korgarna mer dåligt rykte.


onsdag 17 juni 2009

.prova säg ja en gång så blir livet roligare

Två saker är rätt uppenbara i mitt liv.

Nummer 1: Jag har vänner

Nummer 2: Jag har tid över

Alltså är det vanligare att jag frågar, än blir frågad, när det gäller att hitta på något. Jag pratar inte om något väldigt märkvärdigt "något", utan något i all anspråkslöshet. Typ en fika på stan eller en lång promenad.

Naturligtvis hittar jag mönster. Vissa överutnyttjar ordet nej. Då slutar jag fråga. Andra har lärt sig ett annat ord också. Då klappar jag händerna.

För skillnaden mellan ja och nej handlar om att prioritera. Jag är viktig, alltså ger jag mig själv utrymme. Inte märkvärdigare än så!

tisdag 16 juni 2009

.sånt som får tårarna att fullkomligt spruta!

.mina små datatekniker

I våningen under, alltså i källaren, huserar två små datatekniker. Ibland kommer de upp till oss för att ta en kopp kaffe och då måste jag behärska mig så att jag inte stoppar dem i fickan. De är så små och söta och min E skulle älska att leka med dem i sitt dockskåp.

Och så fyller de i varandras meningar också.

Som Bill och Bull.

Och så skrattar de på fel ställen.

.köksklockan och döden

Jag är inte van. Gnuggar sömnen ur ögonen och tar skydd i badrummet. Vrider på duschen och får vatten över hela badrummet.

I enlighet med min osjälviska personlighet (host, host, harkel, harkel) bjöd jag övernattande gäster förtur till badrummet. Dessvärre har inte gäster samma rutiner som jag har. Jag hänger fast duschmunstycket. Gäster lägger det lite löst i klykan.

När man har gäster är det alltid någon som ska berätta något. En del har mer att säga sent på natten, andra tidigt på morgonen. Jag är inte van.

Så när gästerna skyndar vidare, låser jag dörren bakom dem och andas ut.

Det är tyst i hela lägenheten.

Utom köksklockan.

Den tickar envist på. Högt. Det var värst vad högt den tickade. Ljudet flyttar mig till farmors kala, kalla kök. Köket där farmor satt ensam och väntade på döden. Det tog många år innan den kom. Många dagar. Många ekande slag för köksklockan.

Jag skyndar mig tillbaka till dörren och kikar genom ögat. Tomt. De har naturligtvis redan åkt.

Mitt hjärta dör en smula.

Men köksklockan tickar på.


måndag 15 juni 2009

.man kan faktiskt skratta och jobba samtidigt

.rudolf med röda mulen

Så står man där framför spegeln och konstaterar att det inte är en tavla man tittar på precis. I nästa andetag har man attackerat pormaskar och finnar med en imponerande målmedvetenhet.

Så står man där framför spegeln, med ett svullet och elakt rött ansikte, och konstaterar att det nu är sju resor värre.


söndag 14 juni 2009

.millimeterrättvisa som inte är på millimetern

Jag har den bestämda känslan av att dotterns pappa försöker roffa åt sig mer av nykrusat hår och knivskarp tunga än vad som är rättvist. Min helg med henne slutade redan klockan 13.00 idag. Det innebär att jag blev snuvad på hela tio timmar med henne. Ja, nu har hon lärt sig att inte somna förrän hon ligger näsa mot näsa i min säng. Igår kväll såg vi Rocky tillsammans. Typiskt bra barnfilm.

Och så får han det att låta som om hennes hem är där han bor och att mitt hem bara är en tillfällig förvaringsplats som hon måste stå ut med tills hon får komma hem igen. Typsikt irriterade.

Och så tror han helt seriöst att han älskar henne mer än vad jag gör. Men jag har tänkt ut ett dräpande svar om han skulle spotta ur sig den villfarelsen.

"vi älskar henne på olika sätt du och jag. Jag älskar henne för den hon är. Du älskar henne för att hon är din."

Typiskt dräpande svar.

Den knivskarpa tungan får hon av mig.

onsdag 10 juni 2009

.jag önskar han var här

Jag önskar han var här, sa hon om mannen som jag aldrig kan sluta tänka på och som kan trolla bort envisa stickor från små fingrar utan att det känns.

.grannar som jobbar för piss och intet

Kom in, kom in sa den gamle mannen och öppnade dörren på vid gavel. Jag tog ett ljupt andetag och klev rätt in pisslukt och tickande köksklocka. Dottern fick jag smög bakom och gjorde sig osynlig. Ett kort ärende. Ett par frågor bara. Handväskan och påsen från jobbet fick stå kvar i hallen och vänta.

Handväskan och påsen (eller "handtagspåse" som en kollega envist kallar den, trots att han inte ens är i närheten av pensionsålder) stod kvar där även två timmar senare när jag äntligen fick handlingskraft nog att röja undan.

Men dörren var låst och gubben spårlöst försvunnen.

Det tog ytterligare några timmar innan en benskör man dök upp utanför min dörr på tredje våningen.

Han berättade om två stokes. Jag misstänker att han får sin tredje nu, påväg nedför de branta trapporna. Men det är en annan historia. Jag sitter nöjd, med en handtagspåse i hallen som luktar piss.


.sprakande ny, fast rätt så vanlig

Jag tittade fascinerat på trekvartsmiljon(eller mer)kronorsbilen framför mig. Träinredning. Skinn. Och betydligt fler reglage och knappar än antalet mil i mätaren.

När det står så mycket pengar framför mig så kan det inte unvikas att det dyker upp vissa förväntningar hos mig.

Så jag blev rätt besviken när jag satte mig i bilen och upptäckte att det var bara en bil och ingenting mer. Inte prasslade det av 1000-lappar från stoppningen. Inte rann champagnen ur handskfacket. Inte förvandlades den till en båt när man tryckte på en knapp. Inte fick man med Tina Turner på köpet.


Det var en helt vanlig bil...som bara var lite ovanligt dyr.




måndag 8 juni 2009

.benny andersson, jag och annat som har med val att göra

När Benny Andersson fick höra om valorättvisorna som drabbade F! stoppade han in en miljon kronor på deras konto.

När comvidare fick höra om valorättvisorna som drabbare F! satte hon sig i en bil och körde ut valsedlar till lokalerna i utkanten av staden som annars skulle blitt utan.

Jag bidrog efter min förmåga. Han efter sin. Benny Andersson och jag drar vårt strå till stacken i demokratins tjänst.


I ett annat mindre val har jag fått uppgiften att föreslå kandidater till styrelseposterna. Jag känner mig lite motarbetat av sittande ordförande. Styrelseprotokollen får jag minsann inte titta på och hon tänker då rakt inte berätta något om vem hon är eller vilken bakgrund hon har.

"Nu får det fan-i-mig vara nog" skrek hon genom luren.

Det kan vara så att valberedningen nu letar efter mer samarbetsvilliga personer till styrelsen. Det kan vara så.


fredag 5 juni 2009

.alien in Harnosand

Igår var jag en Alien. Om inte jordbon bakom mig hade påpekat detta, så vet jag inte när jag skulle ha upptäckt det. Kanske aldrig. För det var ju inte så att min närvaro skrämde på något sätt. Nej, jag var ett exotiskt moment i jordbornas enformighet.

Det märkliga var dock att ingen pratade om mig eller mina Alienlikar. Det regnade referat till framgångsrika, driftiga och spännande jordbor, men ingen hade hört talas om någon Alien som lämnat avtryck. Märkligt med tanke på att halva jordens befolkning består av Aliens.

Men jag ska vara rättvis och berätta hela sanningen. En gång fick föreläsaren faktiskt chans att åtminstone peka på den där Alien som satt på en stol med röda skor, men då var han nog så adrenalinstinn av att prata om, med och till jordbor att han kallade även mig för en sån. Röda skor till trots.




onsdag 3 juni 2009

.jag, helt vanlig medelålders

Har jag berättat att jag håller på att bli medelålders? Nej, tänkte väl inte det. Det är inget man skryter om precis. Får jag lov att presentera mitt bevismaterial?


1. Fick golfinstruktioner av man i pikétröja och smårutiga byxor. Han är en vän. Jag har vänner med gubbsmak. Inte ett gott tecken.


2. Vinprovning på fredag. Spotta i glasen, rulla med tungan och himla med ögonen. Hur fullvuxet är inte det?


3. I översta skrivbordslådan på jobbet ligger en tub handkräm som jag köpt på apoteket. Tuben pruttar precis som den ska och det låter som om man har avancerat sex när man smörjer in sig.


4. Jag dricker kaffe.



(Fyll gärna på ni som känner mig. Jag tror säkert ni kan roa er själva rätt bra i kommentatorsfältet)


måndag 1 juni 2009

.och så kom söndagen - vilodagen

Fick skaka liv i min femåriga tonårsdotter vid tiosnåret. Då hade jag, sedan en timme tillbaka, förvissat mig om att hon fortfarande andades och inte bara låg där död. Fast hennes morgonhumör gör att jag själv önskar att jag vore död. Eller åtminstone döv.

I ett svagt ögonblick, och med en stark förhoppning om gentjänster i form av datasupport, bilreparationer och barnpassning, hade jag lovat brodern och hans blomma att bära in möbler. Den första halvtimmen maskade jag bort genom att handla glass och mat. Den andra bar jag lite. Och den tredje, fjärde och femte var jag tvungen att styra upp utfodringen av mulåsnorna. Viktigt, viktigt!

Förrsten, när du hör dig själv säga att flyttkartongen är tung som betong, så försäkra dig om att din odåga till bror faktiskt inte just staplat betong bland saker som ska upp femtioelva trappor.

I ett ännu svagare ögonblick, och utan förhoppning om minsta motprestation, lovade jag dottern att göra en avstickare till Skulegrottan påvägen hem. Med små lätta steg studsade hon uppför berget. Jag misstänkter att hennes lilla rumpa inte ens han nudda i träbanken i den svala grottan innan hon med glada, hoppande ben förkunnade att vi skulle vidare mot toppen. Berget stupar lodrätt. 294 m rakt upp! Svetten från min rygg rann längs bersgväggen och mina ben kunde inte för sitt liv komma ihåg hur det kändes att studsa när vi, äntligen, såg toppstugans fasad.

Säga vad man vill, men tre mils utsikt, en flaska vatten och en dotter som strålade ikapp med kvällssolen är den bästa morsdagspresent jag någonsin kan få.