LIVET OCH LITE TILL

fredag 30 oktober 2009

.lätta val en fredagkväll

Krogen eller inte? Fredagsklubben eller +30-kväll? Urringat eller kortkort?

Då ringde korpen och pratade om soldränkt udde och bastubad.

Valet blev helt plötsligt enkelt.

.blod är inte tjockare än vatten!

Den där pappan jag har är av blod, men jag bor vid havet så vatten känner jag mig tryggare med. Blod har jag dessutom så det räcker. Eller nästan så att det räcker ialla fall. Man får inte tappa mig på blod för då svimmar jag.

Vatten finns i oändlighet.

Min pappa av blod var nyss här med familjen han flyttade till när han bestämde sig för att inte längre vara våran pappa. Kanske var det mörk skuld som fick honom att ge det bort det han trodde skulle läka sår. Men han skapade bara nya i ömtåliga barnakroppar, utan att förstå. Utan att se.

Men jag ser. Att i mörk skuld är det svårt att lyfta blicken. Och tungt är ordet förlåt. Jag är ledsen att jag fann mig sig själv i ett annat hjärta, att jag hittade gömda rum i mitt. Förlåt att ditt hjärta blev över.

Sår finns kvar, det känner jag. Men lättnad delar också utrymme bland känslorna. För familjen som blev vald, har även jag valt.

Och jag säger till honom. Det bästa med dig pappa, är din fru och hennes barn.


Blod är inte tjockare än vatten,

och jag älskar havet!

.sm i avskräckande språk

Hänger på en dejtingsajt ibland med rätt bistert resultat (även om jag grävt fram ett par guldkorn (vinkar till CS, MN, AB, TD och JL) ur högen). Det som slår mig är hur dålig genomsnittsmannen är på att stava och bygga meningar med någon form av läsbarhet. Nog för att det finns människor med läs- och skrivsvårigheter, men det här är ju löjligt!

Här kommer ett par exempel:

"Hej på dig X heter jag bor i x har två barn. Skiv om du villMVH X jag har ej skivt så mycket om mig du få fråga mig . Ha en bra dag"

eller:

"Vad förorts musik gillar du mer änne dansband då vad ska du hitta på att göra i Helgen mer änne gå på dans"

eller:

"Du ser som en rosa ut , va fina ögon gömmar du bakom glasögonen,kram hur var dn helg hittils?"

Så berätta för mig hur jag ska lyckas komma förbi språkbarriären! Gömmer det sig en fantastisk människa bakom tillsynes slumpmässigt staplade bokstäver så har jag lite svårt att se det över kanten på den skyhöga muren.

.min rullande garderob

Ungefär fem famnar senare hade alla kläder hamnat i sorterade högar på badrummsgolvet. Tvättmaskinen fick svettas och hela lägenheten fylldes av tropisk fuktig hetta.

Men i nästa steg stöter jag på svårigheter. Var förvarar jag kläderna när garderoben redan är full? Mitt system kräver tydligen att halva garederoben ligger på sovrumsgolvet eller i tvättkorgen. Jag har helt enkelt för mycket kläder för min lilla garderob.

Man kanske skulle haka på livsvisdomen "ett plagg in, ett plagg ut"?

Måste bara hitta ett sätt att släppa taget om alla mina snuttefiltar.

torsdag 29 oktober 2009

.slut på batterier i den klockan

Jag har förstått att vissa har ett inbyggt alarm som gör att de vaknar precis innan klockan ringer.

Det har aldrig hänt mig.


I morse vaknade jag av dotterns oroväckande pigga stämma. Hon ville se på TV. Klockan var ungefär samma tid som jag brukar ta min första kopp te på jobbet.


Det har hänt mig förr.


.att vänja sig långsamt

Jag vänjer mig långsamt vid tanken att mitt liv kanske är så bra som det någonsin kan bli. Att den kärlek som finns i min omgivning är min resas höjdpunkt. Och att jag, om några år, kommer att vända mig om och se parkbänken jag vilade vid när mitt liv var som finast.

Tanken på att aldrig mer i min famn få hålla ett litet barn av min kropp är redan verklig. Den vägen kommer jag (nog) aldrig få vandra igen. För många år sedan såg min framtid annorlunda ut. Då trängdes fötter och hundvalpar under köksbordet. Men nu sitter vi där, jag om mitt enda barn. En verklighet som är vacker, trots att isande vindar kryper under skinnet ibland.

Än vet jag inte hur jag ska hantera tankarna som virvlar i mig och säger att jag kanske aldrig träffar någon att dela mitt liv med? För kanske blir det också min verklighet. Mitt val är att inte kliva någon på fötterna eller låta mig bli buren. Inte leva som par bara för att bördan av kraven och förväntningarna skaver mot mina axlar.


Jag vill ta stegen med egen kraft.

Min resa är min.


Men hur accepterar man utsikten att aldrig få skratta åt det oväntade tillsammans med den där trygga vännen som gör samma resa? Eller gråta vårfloder åt det vackra med personen som vill förstå? Eller springa ikapp bara för att utmaningen lockar?



.öde landskap

Så gick alla!

Kontorslandskapet är öde.

Jag (o)roar mig med att fantisera om att bli knivöverfallen.

Men inte ens den mest luttrade knivmannen hittar hit.

Så övergiven är jag!

.inramad av vilda lockar.

Jag kan inte släppa henne, även fast hon inte är min längre. Hon tillhör en av karaktärerna i det dockskåp jag levde i då, innan jag väcktes av ett skrikande alarm. Hon är figuren med busigt hår och lika delar blyghet som beslutsamhet.

Idag låg ett par vuxna ögon inramade av vilda lockar. De kan alltid ha funnits där, vad vet jag? Det kanske bara är mina ögon som äntligen blivit vuxna? Och jag tänker att det fanns en mening att vi träffades för så många år sedan när hon klättrade upp i mitt knä på skoterkälken. Jag tänker att karaktärerna i dockskåpet var viktiga då, för att allt ska vara precis som det är just nu.

Och jag bara älskar henne. För det som var och det som är, och för hur min dotter tittar på henne.

onsdag 28 oktober 2009

.g(l)ömda kvadratmeter

Vi behöver större, sa jag till mini i soffan. 150 kvm radhus inspekterades och gud vet hur många meter golvlister och tapetvåder och skrymslen där dammnystan bygger bo.

Sen bar jag ner lite saker till källaren.

Nu ryms vi bättre.

.winnerbäck for dummies

Nu jävlar Winnerbäck ska du få dig en omgång, tänker jag och googlar texten till låten som spelar från stickan. Det har aldrig klickat fullt ut mellan oss. Och eftersom jag förstått att jag inte ser vad andra ser, så drar jag slutsatsen om att det handlar om texten. Kanske något mellan raderna? Eller ett budskap om man spelar låtarna baklänges i slowmotion? Vi ska träffas om en månad så jag känner pressen…

Så därför nördlyssnar jag. Med texten framför mig.

Och fattar inte ett dugg.

Det säger jag såklart till en av Winnerbäcks absolut största (nörd)fan. Han ser ut som om han ska dö, och jag undrar om jag under påverkan av diskussionens hetta råkat säga något om att jag ska mörda hans barn.


Men jag fattar fortfarande inte ett dugg.

Är det gryning? ”när mörkrets sista trummor dånar ut”
Är det skymning? ”när kvällens första frusna stjärnor vaknar”

Och ljuger han för sin skull? ”du visste nog att jag hade mina skäl”
Eller för någon annans? ” jag skänker dig den sista lögn jag har”

Nu får ni språkatleter där ute hitta nåt jag kan säga om den här låten så att jag inte avslöjar att jag har noll koll.

Winnerbäck for dummies!


när natten är här ska jag lämna allt tillbaks
vinet & skulden jag har
du visste nog att jag hade mina skäl
ett sätt att ge, ett sätt att ta

när mörkrets sista trummor dånar ut
överger & lämnar mig kvar
jag blundar i en frusen tyst minut
ett mycket sällsynt exemplar

ljus - stanna kvar
kom & var min vän
ljusna mig igen, igen, igen

du sätter all din tilltro till en dröm
till sångerna som tar ens liv till slut
din skönhet inspirerar till en lögn
när mörkrets sista trummor dånar ut

& varför stod du annars här?
du kunde valt den andra vägen
du läser mig kapitel för kapitel
jag är mindre stolt nu, mer förlägen

ljus - stanna ...

kom & var min vän för en sekund
när kvällens första frusna stjärnor vaknar
bli mitt sista halmstrå för en stund
vi som har allt, vi som saknar

jag skänker dig den sista lögn jag har
jag offrar & betalar vad som krävs
när natten är här ska jag lämna allt tillbaks
resterna jag frossat i förgäves

Ps. Jag böjer mig ödmjukt för raden "ljusna mig igen". Den är läskigt bra. Ds.

.mina trosvisarjeans

Har mina tros-visar-jeans idag. Dragkedjan åker hela tiden ner och visar ofrivilligt dagens outfit. Öppen föreställning kan man säga.

Även om det då och då vandrar in snyggingar på mitt kontor så vill jag inte precis ge gratisföreställningar. Jag tar inträde (läs: vin, smicker och inspirerande samtal).

Nu sitter ett ljusblått band i dubbelknut mellan gylfen och knappen.

Och det är ett helt projekt att gå på toaletten.

.gamla telefonnummer

Gamla telefonnummer som inte använts på ett tag somnar och blir faxnummer. De gillar inte att man ringer och väcker dem för då skriker de väldigt högt i örat.

tisdag 27 oktober 2009

.ett slitgöra som ger fem minuters mättnad

När man ska pressa in en middag mellan hemkomst och döden så finns det inte många recept att bläddra mellan i det ostädade kartoteket i hjärnan. Ikväll tvingade jag tankarna att fokuserna kring ägg och mjölk, som passerat bästföredatum. Det enda förslag som gillades av andra halvan av familjen var pannkaka.

Den som säger att pannkaka är snabbmat har vridna referensramar.

Vispa smeten går som en dans, men steka eländet tar en evighet och med en fläkt som bara nästan fungerar så har man stekflott för glasögonen och pannkaksos i strumplådan.

Anrättningen behöver kompletteras med något som åtminstone har ett spår av näring i sig. Rivna morötter blir bra. Men ingenstans under kaoset av plättar och smet så hinns det med att riva dem. Det finns bär i sylten, tänker jag och ger dottern en extra klick.

Och lagom till att disken är undanplockad så är man hungrig igen.


Och säg nu inte tjockpannkaka. Det har jag försökt, och misslyckats med alltför många gånger för att jag ens ska våga viska ordet igen. Det blir en geggig massa med hårda kanter. Det går inte ens att låtsas att det ser trevligt ut. Inte ens med rivna morötter till.


.synd, det var ett fint motiv.

Det var då jag försökte gömma min växande mage under stora koftor som sveptes varv på varv runt kroppen. Och det som fanns i mig hade redan presenterat sig och visste instinktivt att allt mitt var hennes. Därför blinkade jag mig tårögd i mina försök att hålla mig vaken.

Plötsligt satt han vid min sida. Jag vet inte hur, men allt som sades efter det var perfekta pusselbitar som hakade i varandra. Natten slutade aldrig, men det blev dag alldeles för fort. Rösten hör jag fortfarande. Och skrattet. Och jag minns fåtöljerna som lånade oss sitt utrymme när jag lade handen på hans knä och sa att om allt vore annorlunda.

För jag hade gjort mitt val. Barnet i min mage förtjänade det liv som jag lovat henne. En mor och en far. Så jag sa adjö och stängde dörren.

Tre år senare öppnades en taxi och mina minnen klev ut. Samma röst hälsade på mig, om än med betydligt mer förvåning i klangen. Då fanns inte tid att prata. Bara fånga blickar som kastades mellan oss. Bilen åkte iväg utan svar. Men ett kort meddelande som strax efteråt fladdrade iväg i luften fick svar. Fjärilarna dansade för ett ögonblick. Men förhoppningarna fanns någon annan stans.

Nu har ytterligare tre år passerat. Var är du frågar jag? Inte hos dig svarar han.

Det finns inga fler bitar att lägga.


Synd, det var ett fint motiv.


.ryssland tur och retur

Han i fikarummet som alltid har ett leende som kittlar ena mungipan är tillbaka från Ryssland. Flög gjorde han först. Sen flög han lite till. Och klev på ett tåg. Bara tågresan tog 12 timmar. Sibirien som slutdestination.

Leendet kittlade inte längre när han berättade om resan. Det var som förr sa han, fast den enda skillnaden var att nu fanns det mobiler och parabolantenner. Vägarna kunde man fortfarande inte åka på. Husen hotade med att rasa. Tanter med sjalar på huvudet bar sina korgar med ved.

När jag kom tillbaka från fikat så hittade jag ett mail från en ensamstående ung rysk mamma.

Det blev kallt.


Nu försöker jag tänka på nåt annat.

måndag 26 oktober 2009

.maxat tempo en vardagkväll

Det är ett välkänt faktum. Jag jobbar bäst under press och på svältande mage. Så medans ugnen blev varm skruvade jag upp krokar för pärlhalsbanden, sanerade sandmarinerade vinterkläder, tömde balkongen och hade pusskalas. Ni tror mig inte när jag säger det, men vredet var dessutom intsällt på "snabben".

Efter middagen avstannade allt liv.

Då sparkade jag ett par skor lite längre in i hallen, jäspläste jag en saga och såg TV-avsnitt jag redan sett. Maxat!


Funderar på att svälta ut mig själv i morgon också. Då kanske jag orkar med att hänga upp den där tvätten som rullade klart i maskinen för några timmar sedan.

Maxat.

.bad dog!

Jag tror att det finns en förlaga till detta hysteriskt roliga klipp från Hipp Hipp, men jag hittar det inte. Så håll till godo med den minst lika roliga "remix".


söndag 25 oktober 2009

.mina långa resor

Jag sätter mig bekvämt på tåget för att, när jag kommer fram, hitta varma kramar och ögon som aldrig tycks sluta lyssna.

Jag vaggas till ro i bilen som tar mig till uppmuntrande leenden och händer som alltid vill berätta mer.

Jag lutar mig tillbaka i bussen säte för att om några timmar, hitta skratt som kittlar hela kroppen och omtänksam värme som inte har bråttom att gå.


Men ibland kan jag önska att jag hittade en resa som tog mig till soffan i mitt vardagsrum.

.livet är en lek

Jag har nog aldrig varit särskilt bra på val. Kanske litar jag inte på mitt eget omdöme. Kanske vill jag att livet ska rusa fram, utan att fastna vid en massa vägskäl.

Och när jag finner mit själv mitt i korsningen, ängsligt spejandes åt alla väderstreck så blir jag lätt illamående. Känner mig överkörd och en smula ofredad.

Beslutet om att vaccinera mot svininfluensan förföljer mig. Både valet att sätta nålen i min kropp och hur jag ska ställa mig till sprutan i min dotters arm.

Mindre val får lika stort utrymme. Fågel eller fisk till middag? Duscha i kväll eller i morgon?

Ofta stoppar jag huvudet i sanden och förlitar mig på slumpen.

Krona eller klave.

Livet är en lek.

.förlamande, gastkramande skräck

Vad är det värsta du skulle kunna utsätta dig för? Vad får dig att kissa på dig bara av tanken? Är det att leka med en spindel? Låta tandläkaren borra i dina tänder? Löneförhandla?

Vad som får amerikaner att svimma vet jag. Uppträda inför en fullsatt aula!

Såg underbara Little Miss Sunshine igår kväll och inser att slutscenen har jag sett många gånger förut. Halvmobbad, helensam person utsätter sig för risken att skrattas ihjäl.

Fler filmer med samma scen:

  • Om en pojke
  • ?
  • ?

(Ni får hjälpa till med att fylla på)

fredag 23 oktober 2009

.bästa vännerna i samma soffa

Det finns mycket energi i kroppen. Mycket energi och bara muskler. Ögonen lyser och skrattet lurar i mungiporna. Hon vill ut. Saknar sin vän gör hon. Hon blir borta ett par ögonblick och när hon kommer tillbaka har hon ett till paket med energi med sig.

Tillsammans trasslar de in sig i varandra i sin iver att få dela med sig. Av varandra. Av livet.

I soffan sitter två hundar. Grannens hund och husets.

I soffan sitter också två forna bästisar. De som minns allt som var och bryr sig inte om att tid runnit förbi.

Bästa vännerna i samma soffa.

torsdag 22 oktober 2009

.den nya affären blir min (röda) plånboks död!

En av de där svindlande människorna jag känner ska öppna butik. Det gör mig livrädd. Och tvingar mina rädda tankar till pissfuktiga källarlokaler och gråtande barn.

Denna kvinna har nämligen listat ut koden till mitt betalkort. Det går till så här... Hon och jag glider in i en butik och hon pekar på en massa saker som jag bara måste ha. Expediten hurrar i bakgrunden och vips försvinner ett antal hundra från mitt konto. Eller så råkar hon nämna att den där frisyren verkligen skulle passa mig och i just den där färgen dessutom. Och swosch så har ytterligare transaktioner gjorts.

Innan butiken ens har öppnat så känner jag hur hennes hand letar sig ner i min handväska. Den där läckert röda plånboken som hon lockar mig med bakom pappersklädda skyltfönster är precis den lyx som jag förtjänar.

Och det värsta är.

Hon har rätt.

Hon vet precis vad jag passar i, och med. Jag får komplimanger av främmande människor på stan när denna svindlande människa klätt mig. Telefonnummer stoppas i min hand. Och jag får borsta beundrande blickar från min kropp.

Jag kommer att bli ruinerad.

.finn ett fel

Gräver man i djupet av bildmanipuleringar (photoshopdisasters.se) så hittar man massa gott.

Vad sägs om det här klockrena hantverket? Eller ska vi säga handverket?


.det är skillnad på äpplen och päron

Jag undrar.

Varför visas det ett kuvert i telefonens fönster när jag skickar sms? Jag skickar inget brev, jag skickar ett sms. Det är inte samma sak. Det är inte ens nära. Det kunde lika gärna snurra en runsten på displayen. Eller en pergametrulle.

Jag skulle bli bra förvånad om displayen på kaffemaskinen visade att jag skrev ut ett 16-sidigt dokument i färg när jag väntade på min kopp kaffe.

Eller om microvågsugnen visade någon som dammsög vardagsrumsgolvet.


onsdag 21 oktober 2009

.ursäkta jag krympte röven

Ja, det där såg ju naturligt och snyggt ut. Verkligen. Fingertoppskänsla på de retuscheringarna. Jorusåatt.

Ralph Laurens rövhål är till och med större än de där taffligt kapade rumporna.





.kroppsöppningar och saker som kommer därur.

Jag äcklar mig själv just nu. Snor. När jag nyser så vill jag bara stoppa ner huvudet i toaletten och spola. Fast nä, det vill jag såklart inte. Bara tanken på bajsmolekyler får mig att må kräk-illa. Hallå där! Kräkas. Hur kom vi in på det ämnet? Jag rensar hellre avlopp än spyr. Fast de kommer ofta i par de där två; avloppsrensning och den efterföljande kräkkaskaden.

Jag äcklar mig själv just nu, del 2. Mens. Dagar som dessa vill jag bara lämna underlivet kvar på toaletten. Men eftersom inte det går så måste jag handskas med skiten. Skit-toalett-kräkas-gah, nu var vi där igen. Läste om menskopp. Fungerar säkert bra, men i helvete att jag tänker stå i köket och koka min menskopp. Jag skulle svälta ihjäl. Men först kräkas…

måndag 19 oktober 2009

.hur man blir av med en säljare

Har jag berättat att det står "säljare" på mitt visitkort? Det är samma sak som Key Account Manager, men betydligt lättare att stava. Det finns rätt många fördomar om oss och jag har nog min beskärda del av dem staplade i bokhyllan här på jobbet.


En luttrad telefonist kan lukta sig till en säljare långt innan signalen ens gått fram. Hon (ja, kan ni tänka er...telefonist är en rikigt kvinnofälla...så mycket fälla att jag hoppar av stolen när en man svarar) vaktar sin personal likt en hök. Ingen får störas och inga nummer lämnas ut.


Om man i en lycklig serie händelser faktiskt kopplas vidare av denna hök så fastnar man i värre plågor - pausmusiksdöden. Och när personen man söker äntligen svarar så hör man inte det för efter några evighetslånga plågsamma minuter har man slitit ut både hammaren och städet i hopp om att slippa tortyren som spelas i öronen.


.fågelungen i mammahanden

Det kommer ingen ro till den späda lilla kroppen. Gång på gång ropar hon och lika många gånger svarar en irriterad mamma. Mamman vill inte störas under högtidsstunden i soffan där hon hypnotiseras av andra ensamstående mammor som letar kärlek. Den lilla vill också se. Och ha vatten i ett glas. Och ett till gosedjur och varför får jag inte det?

Plötsligt står frustrerad kropp i hallen med händerna i sidan och kräver att mamman ska be om förlåtelse. Hon har sårat och då måste man faktiskt be om förlåtelse så det så.

Då ser ju mamman att det är något annat i kroppen som inte vet var det ska ta vägen. Och mamman får ligga nära dottern och hålla den lilla handen likt en fågelunge i sina stora. Och mamman blir modig och stryker på kinden också. Det får man bara sällan. Men när man stryker med mammavarma händer så öppnas ett rum som är fullt av längtan efter pappan. Pappa har ju studsmattan och två stora rum där man kan snurra för det kan man ju faktiskt inte göra i lägenheten den är så liten och pappas hall är stor och. Hon hittar ett nytt andetag och fortsätter. Och hos pappa finns en lillasyster som skrattar när man busar med henne. Den stora mammahanden fortsätter att trösta tills tårarna stannat.

Långt senare smyger mamman in till barnets rum igen och hindrar sig jättemycket från att plocka upp den lilla handen och låta fjädrarna kittla fingrarna igen. Hon vill inte väcka den ro som omfamnar barnet.


.osäkert fladdrande ogräs

Senare än vanligt rullar vi ut från parkeringen och det som möter oss är andra rutiner. Rutiner vi sällan krockar med. Men idag står fnissande tonåringar och väntar på bussen och på halvåttaarbetsplatserna kokar det av liv.

Innanför kapprummet hittar jag lekbråkande pojkar med kaxiga blickar och som girigt slukar allt utrymme likt svarta hål. Längs väggarna står flickorna med krypande blickar och gör sig osynliga. Jag mår illa. Här vistas mitt barn fem dagar i veckan. Här plockar hon upp spelreglerna för hur man ska vara. Här lär hon sig om livet.

Jag dröjer mig kvar i bakgrunden och ser hur min självsäkra och färgstarka blomma förvandlas till ett osäkert fladdrande ogräs i ett hörn. Då vänder jag mig om och springer, för hjärtat orkar inte ser mer.

söndag 18 oktober 2009

.ni skulle passa perfekt ihop, sa hon

Det höga glaset värmer mina händer och får dem att slappna av. På andra sidan det lilla bordet sitter hon som jag inte känner så bra. Vi pratar om relationer och uppbrott. Mellan orden tänker jag på det hon inte sa för tre år sedan, men jag kommer mig inte för att fråga igen. För jag vet att andra fort glömmer det som inte släpper taget om mig.

-Men jag har en kille till dig, utbrister hon entusiastiskt.

Namnet får skummet att dansa till. Det är han, som jag trodde jag kände. Tre år gamla tankar och dagsfärska tankar får helt plötsligt samsas om utrymmet i glaset framför mig.

-Ni skulle passa perfekt ihop, fortsätter hon utan att se hur skummet skriker nej.

Och helt plötsligt finns han där igen. Ögonen som säger mer än munnen. Händerna som varsamt håller min blick fängslad. Och det där skrattet som alltid låter så förvånat.

Jag tar en klunk av kaffet innan jag berättar om de känslor som förut bodde i mitt hjärta. Men jag förmår mig inte berätta om vart de tog vägen och hon frågar inte heller.

Kanske såg hon hur oroligt skummet var.

lördag 17 oktober 2009

.min vän glasblåsaren

Hon tar inte så mycket plats min glasblåsarvän med sina små händer och milda röst. Jag har aldrig begripit var hon förvarar den där talangen som hela tiden forsar ur henne. När inbjudan till invigningen av glashyttan landade på min hallmatta så övervägde jag att sätta upp även kuvertet på kylskåpsdörren för hon lyckades till och med göra postnummret till ett konstverk. Jag är överygad om att det inte alls var meningen. Hon är nämligen sån. Står torrskodd när talangen rycker och sliter i henne. Förstår inte alls vad alla andra ser, och har ett regn av bortförklaringar redo när man pekar på allt som tar andan ur en.

För jag frågade om allt när hon stod framför den kokande sanden och de gula lågorna. Det gigantiskt lapptäcke av trasmattor på ena av utställningslokalens väggar till exempel. Hur kommer man på en sån sak?

Hon ler lite generat och säger att pengarna höll på att ta slut och hon ville göra nåt billigt. Och mattorna hittade hon på vinden hos en gammal dam på byn. Men den bortförklaringen köper jag inte. Jag ser hur talangen hennes kokar med samma hetta som sanden.

Linda Baudin.

Hytta Linda.

Kom ihåg det!


torsdag 15 oktober 2009

.giftormen på jobbet

I dagarna tre har min lilla giftorm rullat ihop sig i varje vrå av kontoret. Och jag hör hennes ljusa röst hela tiden, av skratt och av lek. Såren som gör våld på de mjuka kinderna bär smitta som, om den får möjlighet, ringlar snabbt från barn till barn. Därför är min varma lilla giftorm med mig. På mitt jobb. Och gör mig stolt.

Jag har frågat hur det kan komma sig att hon är så underbar och låter mig jobba ifred.

-Därför att jag vet att om jag sköter mig så får jag komma tillbaka mamma, svarar hon.




tisdag 13 oktober 2009

.när jag snubblade i köket

Jag råkade snubbla in i kylskåpet och ögonblick senare stod en fantastiskt god middag på bordet. Det var liksom inte meningen att det skulle bli gott. Enligt planerna skulle det serveras en helt vanlig åh-gud-gör-så-att-maten-tar-slut-så-att-jag-slipper-den-i-lunchlådan-också-tråkig tisdagsmiddag. Men ödet ville annorlunda... (här håller jag tummarna att lämplig låt kickar igång på er Spotify så att ni verkligen kommer i stämning...)

Det började redan på affären. Letade efter lax, men rödspättan var billigare. Slängde ner en grädde i vagnen också, för säkerhets skull. Och titta där, äntligen ett blomkålshuvud som inte har en elefanthjärnas storlek.

Här någonstans tänkte jag så fel att det tydligen blev rätt...

  • Blomkålen dränktes omsorgsfullt och återuppstod i en syrlig skrud.
  • Fisken kokades len och kittlade tungan när den passerade.
  • Potatisen bakades som en kaka och gömde sig under ett krispigt täcke.
Nu hoppas man ju att ordspråket stämmer. En olycka kommer sällan ensam.

.omöjliga par

Jag vet att det är strumpor som brukar förlora sin äkta hälft. Där är skiljsmässostatistiken skrämmande hög. Men hur hög den än är så kommer den inte upp i den privata statistik jag för över örhängen som blivit övergivna.

Om jag på morgonen hakar fast en glittrande droppe i varje öra, så hittar jag bara den ena framför spegeln på kvällen.

När jag ska fästa flärdfulla kreationer i örsnibbarna så tappar jag chockernade ofta den ena rätt ner i avloppet.

Och när jag krafsar runt bland rikedomarna i smyckesskrinet så hör ingen ihop med någon annan.


Kära smycken, behöver ni prata ut med någon om detta?

måndag 12 oktober 2009

.en bloggares dröm.

Det alla bloggare vill är att bli bloggad om. Finns inget mäktigare. Och jag är nästan säker på att kicken är lika berusande om någon kräks över ens späda varelse, som om någon strör palmblad längs ens väg. Det ena är en resa ner och det andra en resa upp.

Här har ni mig när jag är omtyckt.

Här har ni mig som hatad.

.väntsal och död

Klockan är smärtsamma 03:58 en helt vanlig måndag (eller egentligen en helt speciell dag, men det behöver jag längre betänktetid till att begripa vad som hände) och jag lutar huvudet bakåt för att be om nåd. Det luktar samma piss som jag kommit att vänja mig vid när det ska väntas och det är olidligt kallt fast värmen bränner mot benen.


Väntsalsdöden.

Det är tomt, fast alla bänkar har sällskap. Stirrande blickar undslipper frontalkrockar och hjärtan ligger tryggt nerpackade i låsta väskor på hjul. Då och då skruvar någon på sig som för att undvika en blöt yllerock mot sin hud.

Dödens väntsal.


Salen är klätt i finaste kakel och vid ena väggen står en pjäs som påminner om en fontän. Taket är kyrksalshögt och porten draperar en hel vägg. Men ytan är nött och luktar unket. Pelarna kroknar av tyngden och blanka skyltar som skall vara en injektion bildar känslokalla lapptäcksmönster.






Väntsal och död.



.missade tåg och drunknande hjärtan

Kölden strömmar genom kroppen och jag trycker telefonen hårdare mot örat i hopp om att hitta värme. Jag blev kvar på perrongen när tåget gick. Men innan kylan nått ända ner i tårna så hittar jag fler snopna tågresenärer och helt plötsligt fryser jag inte lika mycket.

Vi står nära och delar med oss av oro och skratt. Telefonen som har en röst skickas mellan oss och vi får veta att det finns plats i bistrovagnen och att ingen ska lämnas kvar.

Plötsligt har jag nya vänner. Barnläkaren med den varma blicken som ska till huvudstaden för att hålla föredrag, geologen som fastnat i tankar om sig själv, det underbara syskonparet som har fullt av trygghet i sina kroppar och han, alkoholisten, som försöker dränka ett gott hjärta.

För i förvirringen väcks omtanke och svindlande godhet. Den elvaåriga pojken får julafton och alla sina födelsedagar i ögonen när en signerad matchtröja hamnar i hans famn. Han får den av mannen som har svårt att fokusera blicken. Det står Zlatan med svart tusch på ryggen.

Ett par minuter senare har hjälten ryckts tillbaka av missbrukets klor och det vackra hjärtat får kämpa med att hålla sig flytande.

Men jag kommer aldrig att glömma hur tåget smög förbi bakom oss, för att den pojken skulle få sin tröja.

fredag 9 oktober 2009

.svantastiskt!

Jag känner mig som en svan. Min sträckta hals sticker fram ur den lyxiga filten som jag virat runt min kropp och rumpan putar stolt som om jag ville visa upp mina finaste fjädrar.


Det blir lätt så att man tror att man är en svan när man möter Fröken Söder.

Med kuddspår i ansiktet och fuskborstade tänder var jag strålande i hennes ögon. Med sorg som fastnat i halsen och irrande blick var jag söt. Med trött röst och osammanhängande ord var jag rolig.

Så jag sträcker på mig.

Och känner mig som en svan.

onsdag 7 oktober 2009

.i Lund med rumpan bar?

Lång helg och lång tågresa väntar bakom krönet för jag ska ner och träffa vackrast i Lund. Och jag vet precis hur det leendet kommer att se ut som möter mig på perrongen just innan solen masat sig upp.

Dessvärre har jag strandat lite i packningen. Vin, kvinnor och sång står på programmet och jag vet inte hur man klär sig i Lund. Det plagg som sponant kliver ut ur garderoben är den fransiga klänningen som är så kort att man inte kan vara säker på att det är fransar längst ner på fållen och inte något annat...

Anledningen att just den pockar på uppmärksamhet är för att min snartsexåring hjälpte mig att välja kläder till lunchdejten förra veckan. Hon styrde stegen rakt mot det fransiga och glittriga. Och när jag försökte förklara för henne att jag inte ville se ut som rysk eskortdam så morrade hon argt. Hon var arg på mig för att jag ALDRIG hade på mig den klänningen. Vilket slöseri! Jag kunde lika gärna ge den till henne och jag inte skulle ha den själv. En sådan fin klänning ska man alltid ha på sig! Så är det bara!

Jag vet inte jag. Kanske stelnar leendet på vackrast i Lund när norrlänningen kommer med rumpan bar?

.nästan rätt text

Och nej, jag tänker inte avslöja vilka textsnuttar som jag trallat högt till, i förvissningen om att jag varit helt rätt ute.

.smaklig måltid.

Men en hållning som Sveriges Lucia skrider jag fram över torget med min hämtmat. Sushi är för kungligheter, och jag är en sån. Fin i håret och putsade skor. Öppna ögon och med en nätt vinkning i ständig beredskap.

De åtta små läckerbitarna ska ätas i sällskap av....bönder. Färg på kläderna och osaltad havregrynsgröt på överdimensionerade fat. Skedarna slamrar i porslinet när de försöker jaga ifatt lingonen. Själv spelar mina trumpinnar ljuv musik när de möts. Jag är en prinsessa.

Väl hemma ställer jag in en tallrik gröt i mikron. Benen skjuter jag in under mig och den gamla slitna koftan drar jag runt kroppen.

Jag kan bara tänka mig vad de äter hemma hos sig. Förmodligen har de tänt ljus och kanske även tagit ett glas vin. Salladen garanterad krispig och efterrättsäppelkakan får med all säkerhet sällskap av hemmagjord marsansås.

.vem pappa var innan han träffade oss

Min uppväxt präglades av två saker, Gösta Linderholm och blåbär. Jag kan i detalj återskapa dofterna från soldränkta kalhyggen och hur skogsmaskinernas parallella spår visade vägen till de mest blåbärsrika snåren. Då och då stannade vi upp i vår lek och följde mamma med blicken när hon hukad fyllde sina hinkar med fyllningen till många framtida pannkakstårtor. Kalhyggen gör mina ögon blanka och lungorna drar girigt åt sig alla minnen.

Mitt visförråd svämmar också över. Vid pappas sida har vi suttit när han outtröttligt spelat de låtar vi bläddrade fram från en av pärmarna med en handritad g-klav på etiketten. Hans röst överröstade alltid våra och tonarten han valde var omöjlig att följa. En gång hittade vi ett fotografi med vår kostymklädde ungdomspappa i bakgrunden, sittande på en klippa med elasen vilande i knät. Hans bandmedlemmar satt utspridda över andra delar av skärgårsidyllen. Vi såg hans drömmar.

Igår berättade pappa att elbasen ska säljas. Men jag tror att det gör mer ont i mig än i honom. Elbasen har alltid funnits där som en bild av vem pappa var innan vi lärde känna honom.




måndag 5 oktober 2009

.sovmorgon igen då!

I morse hade vi för ovanlighetens skull marginalerna på vår sida. Tänderna var borstade, kläderna i rätt nyanser och långt hår låg prydigt mot nyvaken rygg när den långa visan pekade rätt upp. Fast vänta lite nu....den korta visaren ser ut att peka på åtta. Det skulle betyda att vi hade marginalerna helt uppåt väggarna.

Ofrivillig sommartidsjustering hade visst drabbat alarmet.

En timme senare ramlade jag in på kontoret med andan i halsen.

God morgon kollegor!

lördag 3 oktober 2009

.äggkartonger har ett liv efter detta.

Viss typ av skräp har jag svårt att slänga. Tomma toapappersrullar är en sån sak. Äggkartonger en annan. Jag har liksom en förnimmelse i kroppen att dessa biprodukter har ett liv efter detta. De ska uppstå i en annan, mycket ståtligare skepnad.

Ikväll fick jag det bekräftat. Hon som heter blomma, men är ett lejon, sken upp av lycka när hon såg mina nästanslängda äggkartonger. Hon behövde dem. Vekligen behövde dem.

Nu väntar jag med spänning på att följa mina äggkartongers liv efter detta.

För vad får man om man utsätter ett tjugotal äggkartonger för Extreme make over?

En axelremsväska? En bäddmadrass?

En lampskärm!

.dubbelbröllop

Snartsexåringen fanstiserar.

Tänk om vi vore tvillingar. Och tänk om killarna vi är kära i var tvillingar. Då skulle vi kunna gifta oss samtidigt.

Snartsexåringen frossar lyckligt i tanken.

Och då skulle vi kunna få barn samtidigt.

Händerna åker upp till ansiktet av förtjusning.

Hon har också tänkt ut vilka som i så fall skulle vara våra föräldrar, nämligen hennes pappa och min mamma. Då kan jag nästan inte hålla mig. Där finns inte mycket äktenskapstycke. Det är ungefär som Anna Anka skulle börja dejta Gudrun Schyman. Det finns inte ens filmer om sånt.


Däremot så såg jag faktistk ett klipp om ett ryskt tvillingpar som gifte sig med ett annat. Enäggstvillingar alla fyra naturligvis. Svärmodern beklagade att hon hade svårt att skilja på sin svärsöner.


fredag 2 oktober 2009

.så att ni inte behöver tänka själva

Här har vi de fyra bästa! Det finns ingen anledning att dra ut på det längre. Hoppa fram några fredagar så blir det bra. Så så!

Mariette


Erik


Karolina


Tove

.morgonbestyren och tidspressen

Det är ett sabla bestyr på morgonen att hitta kläder som speglar dagsformen och humöret. Jag bläddrar igenom garderoben varje morgon. Och min dotter är sin mor upp i dagen. Det går liksom inte att ta på sig vad som helst. Faktiskt.

I morse bläddrade jag fram en långskjorta som hängt ett bra tag på galgen och liksom mörat till sig. Det krävdes ganska omfattande ingrepp för att den skulle bli slät igen. Dessvärre så berättade spegeln för mig att jag såg ut som en städtant. Och jag mindes med ens varför den hamnat så långt in i garderoben. Börja om från början, börja om på nytt.

Dottern grävde fram en snygg tröja med fjäril på magen. Dessvärre så berättade mamman för henne att hon såg ut som en jätte i en barbietröja. Armarna hade växt sen sist. Börja om från början, börja om på nytt.

Så med marginalerna på fel sida sprang vi ut mot bilen. Och där skulle det skrapas på frosiga rutor. När pulsen jobbade på max så ropade grannen och ville låna skrapan. Tick-tack, tick-tack.

Naturligtvis fick hon det. Sånt kan man inte neka till. Tick-tack, tick-tack.

Men jag har aldrig sett en människa skrapa bilen i den hastigheten förut. Förresten vet jag inte ens om man kan prata om hastighet i de sammanhangen. Och bilen bestod enbart av fönster. Hon skrapade varenda liten mosaik helt ren från is. Till och med det lilla fönstret mellan baksätet och bagaget. Det som inte en jäkel kommer att titta ut genom. Någonsin.

torsdag 1 oktober 2009

.instängd kraft.

Målmedvetet låste jag fast mig vid datorn idag. Timmarna gick men jag lyfte aldrig blicken. Inte förrän datorn var den som först gav upp tog jag ett steg tillbaka. Och den återhållna energin attackerade varje por. Armarna kliade och benen sparkade mot osynliga föremål i rummet. Under skinnet brann det, men hur mycket jag än viftade med armarna så lyckades jag inte släcka.

Bilden om flugans ihärdiga kamp att ta sig ut ur sitt fängelse mellan två rutor blev tydlig. Tröstlös kamp som slutar med död.


Men vinet gav inget lung.

Badrumsskrubbningen gav ingen trötthet.

Musiken stillade inga nerver.



Ge mig en anledning att öppna kroppen och skrika! Tömma det som inte vill finnas kvar!