.min vän glasblåsaren

Hon tar inte så mycket plats min glasblåsarvän med sina små händer och milda röst. Jag har aldrig begripit var hon förvarar den där talangen som hela tiden forsar ur henne. När inbjudan till invigningen av glashyttan landade på min hallmatta så övervägde jag att sätta upp även kuvertet på kylskåpsdörren för hon lyckades till och med göra postnummret till ett konstverk. Jag är överygad om att det inte alls var meningen. Hon är nämligen sån. Står torrskodd när talangen rycker och sliter i henne. Förstår inte alls vad alla andra ser, och har ett regn av bortförklaringar redo när man pekar på allt som tar andan ur en.

För jag frågade om allt när hon stod framför den kokande sanden och de gula lågorna. Det gigantiskt lapptäcke av trasmattor på ena av utställningslokalens väggar till exempel. Hur kommer man på en sån sak?

Hon ler lite generat och säger att pengarna höll på att ta slut och hon ville göra nåt billigt. Och mattorna hittade hon på vinden hos en gammal dam på byn. Men den bortförklaringen köper jag inte. Jag ser hur talangen hennes kokar med samma hetta som sanden.

Linda Baudin.

Hytta Linda.

Kom ihåg det!