.synd, det var ett fint motiv.

Det var då jag försökte gömma min växande mage under stora koftor som sveptes varv på varv runt kroppen. Och det som fanns i mig hade redan presenterat sig och visste instinktivt att allt mitt var hennes. Därför blinkade jag mig tårögd i mina försök att hålla mig vaken.

Plötsligt satt han vid min sida. Jag vet inte hur, men allt som sades efter det var perfekta pusselbitar som hakade i varandra. Natten slutade aldrig, men det blev dag alldeles för fort. Rösten hör jag fortfarande. Och skrattet. Och jag minns fåtöljerna som lånade oss sitt utrymme när jag lade handen på hans knä och sa att om allt vore annorlunda.

För jag hade gjort mitt val. Barnet i min mage förtjänade det liv som jag lovat henne. En mor och en far. Så jag sa adjö och stängde dörren.

Tre år senare öppnades en taxi och mina minnen klev ut. Samma röst hälsade på mig, om än med betydligt mer förvåning i klangen. Då fanns inte tid att prata. Bara fånga blickar som kastades mellan oss. Bilen åkte iväg utan svar. Men ett kort meddelande som strax efteråt fladdrade iväg i luften fick svar. Fjärilarna dansade för ett ögonblick. Men förhoppningarna fanns någon annan stans.

Nu har ytterligare tre år passerat. Var är du frågar jag? Inte hos dig svarar han.

Det finns inga fler bitar att lägga.


Synd, det var ett fint motiv.