.en otippad budbärare

Såklart att han fick dela bord med mig, trots att alla andra bord saknade sällskap. Och nog förstod jag att han skulle hitta en anledning att börja prata. Jag hade redan flyttat det där pappershjärtat till rätt sida i boken så det var bara att lägga den i mitt knä när han drog efter andan.

Svarte Petter kallade han sig. Namnet hade han fått av ett annat barn. För även om Svarte Petters ansikte hade djupa fåror av liv så var hans ögon inte mer än åtta. Och tankarna som rann ur honom var en blandning av saga och verklighet, helt utan vuxen logik.

Han han hade inte ens fyllt nio år när en man, som lägger snusk på små barn, injecerade konserveringsmedel i Svarte Petters arm. Och själen stannade i växten. Någonstans på vägen hade han lyckats bli drogfri, men aldrig lärt sig det som vuxna ska kunna. Nu bodde han i ett hem där någon tvättade hans kläder och gav honom mat. Det hade han förresten alltid gjort. Hans varma ögon strålade.

Mitt i en mening tog han sin kopp och gick, med ett barns oförstörda glädje i släptåg.

Och jag satt förbluffad kvar.

Med fingrarna runt boken.

Den som handlade om barnet man en gång var, men tappat bort på vägen. Om de som aldrig fick vara barn, utan tvingades att ta vuxna ansvar när föräldrar inte vågade utan gömde sig bakom våld, sprit, makt eller arbete.


Till hälften dold under en rufsig peruk och med alltför stora skor, lämnade det vuxna barnet ett meddelande till mig. Från vem törs jag bara gissa. Men budskapet gick fram.

.gråa minnen blev bländande ljusa.

Märkligt att se sig själv i ett annat ljus. Skenet jag mindes var grått och smutsigt, men det var inte sant. Det lyste sol även då. Familjen som mötte oss skrattade mot kameran och den lilla ettåringen sträckte upp sina armar mot tryggheten efter de första staplande stegen.

Tårarna från min dotters ögonvrå fastnade på mitt fingret där vi satt uppflugna i soffan med datorn i knäet. Hon frågade mig om tårarna som rann när hon skrattade åt sin blöjklädda rumpa som försökte undkomma pappan i en vild jakt.

Jag drog henne närmare mig och kärleken fick håret att resa sig på armarna. Hon förstod. Det fanns en tid när vi var en lycklig familj, de personer som hon älskar allra mest.

.ibland är man inte så kaxig

Det är väl för märkligt. Jag gjorde alla vuxensakerna i morse. Jag gick min timmes promenad med stavarna, innan jag åt en portion fiberberikad havregrynsgröt. Intill tallriken stod ett glas juice och det senaste nummret av Amelia låg uppslaget framför mig. Jag skrubbade min kropp med mjukgörande tvål och håret fick en omgång av ett schampoo som påstår sig ge överlägsen glans. Jag böjde ögonfransarna och la rouge på kinderna. Jag blåste mitt hår och gnuggade in vax i topparna.

Men ändå så var det ett barns ansikte som mötte mig i spegeln när jag skulle gå.